onsdag, januari 31

Du kan väl skriva något om Jarvis Cocker på Berns?















Min inkorg är full av frågor om vad som hänt med bloggen. Är det inte dags att uppdatera den? Du kan väl skriva något om Jarvis Cocker på Berns?

Det skulle jag kunna men vet inte riktigt hur en sådan text skulle se ut. För är det något som tråkar ut mig så är det konsertrecensioner (Fredrik Strage undantagen). Men om bortser från själva konserten, som var okej, såg det andra ut ungefär så här:

Eftersom jag inte hinner hem mellan jobbet och konserten (man vill ju alltid hem och byta strumpor) springer jag förbi Götrich och köper en paislymönstrad näsduk. Jag kammar mig och går till Operabarens bakficka där en halstrad råbiff och Karin väntar. Vi dricker ett glas öl och går till Berns, där det i det närmaste är fullsatt. När jag ser mig omkring märker jag att jag vet väldigt lite om de som står där framme, men gud vad jag känner igen de som står där bak. Där, längst bak i lokalen, är det 90-talsfest med Mats Olsson, Wannadies-paret, Terry Ericsson, Jan Gradvall, Magnus Carlsson, Ola Andersson och Annina Rabe. De ser ut att ha väldigt trevligt och så här i efterhand måste jag säga att det hade jag också. En trevlig kväll. Vad det nu betyder?

onsdag, januari 24

Hög(er)kultur: E-type och Red bull
















Som en anonym skrev i en kommentar under inlägget om Neo och Star Trek avtäcktes idag en ny bit av högerns populärkulturella kanon: E-type.

Samtidigt sponsrar Kulturhuset Red bulls reklam (nej, inte vice versa) med några hundratusen.

Detta är vägen mot ett mer borgerligt Sverige.

tisdag, januari 23

Januari. 60 mil E4. Ensam.

juniorboys
För, känns det som, väldigt länge sedan hade Åsa Samuelsson en serie på Twisterella som gick under namnet: Bilder som gömmer sig i låtar. Jag gillade idéen och bad därför Jens (känd från Jens of Japan-floggen, numera finns han här) att göra en fotografisk motsvarighet. Hans uppdrag var att finna fotografiet som gömmer sig i Junior Boys Count Souveneirs.

måndag, januari 22

Snibbar, supar och snutar


















Första avsnittet av "Life on Mars" tyckte jag oväntat bra om. Det var effektfullt filmat och jag gillade att tidsresan kommenterades på ett sätt som man känner igen från drömmen: "Det här är inte logiskt, jag måste drömma; men hur kan jag var säker på det om inte den insikten får mig att sluta drömma!". Att huvudpersonen nästan omedelbart förstod att han låg i koma men att han inte var säker på om det han drömde ändå kanske påverkade framtiden. För han vaknade ju inte! Och personerna i 70-talsdrömmen verkade liksom ge honom små krypterade meddeladen om att han måste ta drömmen på allvar!

Igår sändes det andra avsnittet på SVT och det var inte alls lika bra. Det andra avsnittet kändes mer som en ursäkt för att få frossa i 70-talsnostalgi med snibbar, supar och skinnjackesnutar än en början till en intressant polisserie med metainslag om tidsresor. När komakomplikationen klarnat var det mest kult kvar. Men det kanske blir bättre. Eller kan man sluta titta nu, ni som redan laddat ner och sett serien?

lördag, januari 20

Högerns populärkulturella kanon

















Eftersom Karin skrivit ett par texter i Neo får vi varje nytt nummer i brevlådan varje månad. Idag jobbar Karin och då passade jag på att läsa det senaste numret som handlar om den farliga alarmismen i samhället (läs: oljan tar inte slut, den blir bara dyrare; det blir visserligen varmare på grund av växthuseffekten, men man kan köpa kyla för pengarna om ren kapitalism får råda).

På sidan 12 hittade jag det så jag länge letat efter! Högerns första bidrag till sin populärkulturella kanon: Star Trek. Johan Norberg formulerar feberfritt om sin fandom till Star Trek. Hans poäng är att det är en av de få framtidsserier där teknikförbättringar beskrivs som goda.

Jag gratulerar högern till sitt nyvunna intresse för populärkultur och väntar nyfiket på nästa bidrag.

Förlåt Horace










Det är fredag och Joacim har nyss kommit hem från ännu en Indienresa. Han är solbränd och hans hår har fått den längd då det börjar locka sig. Endast det långa skägget som han hade när jag lärde känna honom på ett pingisläger i Mockfjärd saknas för att han återigen ska förvandlas till pingisproggaren.

Vi befinner oss i Wasa club squashhall. Joacim har inte rört sig på över en månad. Ändå leder han snabbt med 2-0 i set. När det står 3-1 i set känns det hopplöst. Vi tar en kort paus och jag letar i mitt racketfodral efter en ny boll. Det är då det vänder.

För i fodralet ligger det vita svettbandet med den svarta tuppen. Horace har uppenbarligen inte snott det. Han har troligen ångrat sig i sista stund och lagt tillbaka det, men glömt var det ursprungligen låg (i ena skon). Förlåt Horace.

Med svettbandet runt höger handled kvitterar jag snabbt och snart sitter vi bastun och dricker varsin Mariestad och pratar om gamla tider.

Svälj










Tanken var att vi skulle springa men Mattias blev förkyld och då fick det bli något kort och grattis på Zita istället. Svälj: Allt det fula och ondskefulla som inte fick plats i Gitarrmongot. Ett nästan lika bra torsdagsgöra som att i duggregn springa fram och tillbaka till Hellasgården.

Departed: En stark trea och en Oscar















P-G har nyss ätit Sushi med sked. Nu dricker han ett glas vitt på Golden hits. Restauranten är, så när som på ett par medelålders damer som äter hamburgertallrik, tom. Vi hastar vidare till Astoria och Departed. Mina förväntningar är höga. Jag var grymt imponerad av Leonardo DiCaprio i Martin Scorseses film om Howard Hughes: The Aviator. Och The Departed ska enligt kritiker vara bättre.

Det är den inte.

Filmen är naturligtvis hysteriskt habil rent filmtekniskt. I sin genre, den spännande förvecklingsthrillern med supersmart slut, står den sig dessutom bra. En trea. En stark trea. Förmodligen är det för att jag inte gillar genren (den är alltför ofta en förevändning för att dölja att man inte har en riktigt bra berättelse) som jag går ut från biografen något missnöjd med betyget. Men det beror även på att karaktärernas karikeringsgrad korresponderar knackigt.

DiCaprio är lysande och har en hyggligt nyanserad karaktär. Vera Farmiga likaså. Matt Damon är ett något mer fyrkantigt skal. Jack Nicholson är en clownig parodi på sig själv (visserligen en många gånger lysande sådan, ett slags best off Jack Nicholson samlad i en och samma roll). Och då har vi inte ens nämnt Mark Wahlberg. Han är en sketch.

En stark trea. Mer kan Departed aldrig få. Äntligen får Scorsese sin efterlängtande Oscar för bästa film.

måndag, januari 15

Det förlorade svettbandet på Svenska akademien

















Jag glömde berätta att jag var på Svenska akademien i onsdags. Annina var med och arrangerade skönlitteraturseminarium och bjöd med mig. Det var jag och drygt hundra damer i Lisbeth Palme-page. Ebba Witt Brattström raljerade över undermåliga undervisningsböcker. Hon sade sig vara bedrövad över hur lite dagens ungdom kan om litteratur. Hur lite skönlitteratur de läser och om de någon gång läser så förstår de inget och om de begriper så fattar de fel. För att riktigt muntra upp sig själv citerade hon ett avsnitt ur Martina Lowdens ”Allt” där hon, Martina, snapshotläser en klassiker under en timme samtidigt som hon virkar. Det skulle illustrera hur unga människor förhåller sig till litteratur idag (samtidigt som hon, Ebba, i en bisats dömde hon ut ”Allt” som en alltigenom oläsbar bok). Jag som trodde att Martina och Malte var Horaces och Ebbas barn.

Man kan kanske undra vad jag gjorde där, i Börssalen under 13 kristallkronor bland alla dessa bibliotekarier med en debattpanel som förutom Ebba bestod av en bibliotekschef, Gabriella Håkansson och Sigrid Combüchen? Jag lyssnade på Bengt Göransson. Han var moderator och den som lyssnat på hans kusligt Palme-lika stämma vill ha mer. Det var ett tag att sedan sist (förra gången var på en Hyresgästföreningskonferens där jag hade den hopplösa uppgiften att presentera en ny riktlinje för lokalt hyresgästföreningsarbete strax innan Bengt hade i uppdrag att i två timmar filosofera fritt kring folkrörelsedemokrati). Där satt jag i alla fall med regnvått hår och lyssnade på vad Gabriella och Sigrid ansåg om skönlitteraturens ställning och folkbibliotekens framtid. Det var rätt intressant men mest satt jag alltså och väntade på Bengt: Hur han skulle sammanfatta vad varje inlägg i debatten handlat om dra och den där slutsatsen som får tankar att klarna. Raffinerad rörelseretorik.

När jag efter att ha tagit adjö av Annina begav mig hemåt glömde jag min träningsväska i garderoben. Ett slags Pradapåse (en svart nylonpåse som det en gång låg ett par Miu Miu-skor i) med svettiga squashkläder i. Efter ett samtal med bibliotekschefen åkte jag i fredags till Nobelbibliotekets reception och hämtade den kvarglömde påsen. De hade tagit hand om den och där låg den bredvid ett svartvitt Pamukfotografi och framför några halvfranska band. Det var då jag märkte, eller snarare när jag kom hem, att mitt vitsvarta Le Coq Sportif-svettband var borta.

Om ni ser Horace gympa osynkat till Haddaway med en svart tupp på vit botten runt handleden så vet ni var ni ska vända er.

torsdag, januari 11

Leka litteraturklubb




















I dagens DN på Stan skriver Kristoffer Poppius att han hoppas att min och Björns (han skriver Ranelid, men jag tror att det ska föreställa humor och att han egentligen menar af Kleen) litteraturklubb snart ska starta. Det låter i och för sig intressant men några sådana planer varken finns eller har funnits. Jag tänker mig något i stil med:

En klubb där man spelar Lambchop på låg volym och Hans Appelqvists på hög volym och där en sådan som David högläser ur svenska statarromaner med det högstämda tonläget hos en prästson och när han är klar tar Karin vid och hon plockar fram sin allra finaste P1-skånska och citerar från Mustafa Cans klassreserapporter varpå Mattias läser en hel Momus-essä från skenet av en laptop på bästa Boxholmska samtidigt som Annina förbereder några aforismer från dandyn Quentin Crisp och precis när alla tror att det är dags att gå hem tar Alaaddin fram Orhan Pamuks ”Snö” och dekonstruerar allegorierna om den turkiska politiska historien och lyssnar man då riktigt noga kan man kanske höra P-G läsa Brott och straff för sig själv i ett mörkt hörn av lokalen. Och varje dag kan man läsa ett reportage om hur kvällen fortlöpte signerat Björn.

Jag vet nog inte riktigt vad en litteraturklubb är egentligen, men jag minns att det blev bråk sist jag besökte en.

onsdag, januari 10

Lundvall, Lambchop och Air france

















Pappas poppolare Lundvall skrev i en kommentar till min julblogg att Lambchops nya skiva ”Damaged” inte bara var omedelbart bra, utan att den dessutom växte. Det är naturligtvis ett bra argument i sig, men Lundvall är även mannen som för tio år sedan tog med mig ner i sin källare och visade skivsamlingen. Där blev jag bland annat bekant med grupper som Aztec Camera, Holiday och Tullycraft. Innan jag gick fick jag de två första numren av tidningen Benno med mig. Det ger argumentet tyngd.

Igår lyssnade jag igenom Lambchops ”Damaged”. Den var mycket riktigt bra. Kanske inte på det där omedelbara sättet som jag lägger i begreppet, men definitivt bra. Växer gör den alldeles säkert. Ty Kurt Wagner är en stor man.

Lite senare samma kväll återupptog jag och Mattias vårt motionslöpande. Vi sprang en knapp mil (vi är dåligt tränade för tillfället), åt köttfärssås och spaghetti (rester från gårdagen) och tittade på The Line of Beauty (som var riktigt bra). Medan jag duschade laddade Mattias ner musik till mig. På väg till jobbet imorse lyssnade jag: Air France. Musiken var omedelbart bra och någonstans kring Skanstull lyfte det. Displayen visade "Beach Party". När jag var vid Gamla stan var jag hög på låten "Never Content".

Air France är från Sverige har Embassy som idol. Det är jag övertygad om när jag lyssnar på denna lätta fuskhouse. Det låter precis som jag vill ha min pop: Lyxigt, rytmiskt och lätt. Jag har redan lagt dem i mappen för svenska samtida artister att älska. Air France ligger tätt intill Nicolas Makelberge, Tough Alliance och Embassy.

När jag mejlar Mattias och frågar om Air France får jag veta att de ligger på Tough Alliance egen etikett Sincerely Yours och att låtarna jag hört är från deras nysläppta EP. Jag får även omslaget skickat till mig. Polopop.

tisdag, januari 9

Bloggassimilation

Mejl från Alaaddin. Den svenska medieutbildnigen har förväntad (blogg)assimilerad effekt.

Hi André,

If u still accept gastbloggare, i wrote a short one about my Turkey trip and attached a photo if u wanna put it to page.


FROM MEATLAND TO ESSAY HELL
















This year, 31st December was also important for Muslims. Because of a coincidence in Gregorian Calender, we killed our cows in that day:) (Lets formulate the name in offical: Muslim Festival of Sacrificies). Eventhough I am not very interested in meat, I was happy to live the festival mood with my family and friends.

1 day after 31st December, our two lovely neighbours welcomed to EU. Yes we are a little bit jealous, two former village of Ottoman became member (what a big assault), but this should also be celebrated in Turkey, because now we are much more closer to Union lands, and hope we will have more regular, orderly border with Bulgaria.

So, I escaped from meat smell and returned to Stockholm last week where it´s nowadays warmer than Turkey. At the airport, I first time in my life stopped by a custom police for controll. They checked everything in my bag and suspected about my innocent Linden tea. I said “is it ‘cos i is black” to myself:) no this is for happiness of society:)

Bytheway, today my brother went to Istanbul Swedish Consulate for visa application. They asked who was Karin. He said one of his friend. They insisted if a regular friend or more :))

What da hell. Now I should turn back to my essay work..

*The photo is not a photoshop, I took it in a really Borat environment close to my hometown. “GIDA A.S” means food company:)

söndag, januari 7

Hemkomsten till Kungsholmen















Jag har några vänner och bekanta som uttryckligen säger att: Teater, det är inget för mig. På något sätt har jag väl förstått dem och ansett att: Ja, så kan man kanske kategoriskt tycka, man behöver ju något slags hållning och riktning i kulturkonsumtionen. Men så kommer man till tillfällen som igår när jag, Björn och Karin var på Stadsteatern och såg Harold Pinters ”Hemkomsten” i regi av Thommy Berggren, med bland annat Ingvar Hirdvall och Peter Andersson i bärande roller. När man sitter på en balkong på anda våningen klockan ett en lördag och tittar snett ner på ett sparsmakat sceneri och rakt upp i det vita intensiva (dialog)ljuset. Då finns inte längre någon riktning att hänvisa till. Man har, genom att medvetet vända bort blicken, helt enkelt missat något som inte finns någon annanstans.

Att se Peter Andersson vara stillsamt aggressiv och (brittiskt) vänligt arrogant. Att se Ingvar Hirdvall vara ett älskvärt svin och sedan försöka förstå vad Pinter/Berggen menade med andra akten. I den då liksom pjäsen övergick till att bli ett absurt kvinnofängelse med psykopatiska patriarker som väktare.

Det var vad vi pratade om när vi promenerade kring Kungsholmen och på Hjärnegatan (vårt nya hem; vi flyttar alltså snart till holmen för De nya moderaterna) och sedan satte oss till bords på bistron Bergamott och åt varsin anka.

lördag, januari 6

De andras liv












Bättre filmsällskap än två tennsoldatshistoriker, David och Gunnar, kan man inte tänka sig när man ska se DDR-filmen ”De andras liv”. Vem vill inte frossa i Stasitrivia med två skäggiga gymnasielärare efter ett sådant tidsdokument? Vi hade alla höga förväntningar (David till den grad att han glömde köpa popcorn). Ingen blev besviken: En på flera sätt en fantastisk film. Det var vi nästan irriterande överens om när vi efter filmen åt pommes frites på Kjellsons. Eftersom ett överbetyg (en fyra eller femma?) kräver en motivering kommer den här i tre sammanfattande punkter:

- De genomgående något karikerade karaktärerna fungerade utmärkt utan att det blev för fyrkantigt (att förstärka karaktärsdrag behöver inte vara något fult).

- Kärleksdramat och det politiska tidsdokumentet fungerade fint tillsammans (ingen del behövde avkall på grund av den andra).

- Interiörerna och kläderna var perfekta: den beiga socialisttrenchen, den bohemiskt kulturborgerliga våningen, den pedantiska avlyssnarens swindieuniform (ihopdragna axlar och figursydd täckjacka) och den svarta pampvolvon.

Det här var som ni märker inget nytt. Alla har hyllat på ungefär samma sätt (förutom de som reserverar sig för vissa alltför fyrkantiga karaktärer, vilket blir en aning märkligt då samtliga karaktärer är något av stereotyper). Jag vill mest berätta att det är en förbannat bra film och ni som till äventyrs missat "De andras liv" måste se den omedelbart. Och om ni då hittar en lila halsduk av kashmir (japanskt märke), skicka den till andrejohansson.blogspot.com (jag tappade den någonstans i kedjan: biografen Grand - restaurant Kjellssons - T-centralen - Hammarbyhöjden).

onsdag, januari 3

Wallenbergs





















Den som inte intresserar sig för den typ av dokumentärserie som igår visades på SVT, Wallenbergs, kan inte vara intresserad av livet. Allt finns i den: storfinansen, politiken, världskrigen, kärleken, de stora familjetragedierna och (bristen på) kultur.

Man sitter i sin soffa och imponerades litet motvilligt av Peter Wallenbergs hala och välavvägda fåordighet där han, som talesman för familjen, till exempel på en krigsmoralisk fråga om vad som är rätt och fel svarar med en hundra år gammal bildrubrikaforism från DN. Man slås samtidigt av att ingen forskare från Sverige uttalar sig i första delen. Bara författare. Beror det på att man vill ha obekräftade anekdoter istället för verifierade konstateranden?

Den första delen är strålande och jag håller med Björn när han skriver att man måste se den. Men jag undrar hur Björn tänkte när han igår, här, i Expressen, kopplade ihop de kulturlösa Stureplansbratsen med Wallenbergkamreren. Hans koppling grupperingarna emellan var ett Excelark (och att båda representerade den obildade borgerligheten). Det var tydligen så, när han en kväll hängde med ett gäng champagnesprutare på bratrestuarangen ”Köket”, att det visade det sig att de bokförde alla gemensamma Champagneutgifter och delade på dem i slutet av varje månad. För att ha kontroll på vilken som betalat vad använde de kalkylprogrammet Excel. Det skulle visa på flit och noggrannhet. Det är naturligtvis en fantastisk anekdot och jag kan förstå att man frestas att bygga en text på den. Men det blir en väl extensiv tolkning av Wallenbergarnas hedersbegrepp som "flit" "sparsamhet", "noggrannhet" samt "att verka men inte synas".

Jag tror mig förstå hur det har gått till. Björn skriver redan i inledningen av texten att han fått ett uppdrag av kulturredaktionen där en parallell ska göras mellan bratsen och Wallenberg. Olikheterna överväger såklart, men för att få en oväntad knorr på texten så söker man samband. Inget konstigt med det.

Men jag tror även att det beror på den allmänna tesfeber som verkar råda bland yngre kulturjournalister idag (i kultur och nöjesmagasinen är de överallt). Istället för ett osexigt resonemang kring ett sammanhang eller en händelse väljer man att till exempel söka oväntade samband mellan Wallenbergfamiljen och kortsiktiga spekulanter i fastighetsbranschen som med högriskbelånat kapital firar dagens förtjänst med en flaska rättvis och (excel)lent champagne på restauranger av typen Köket.

Jag vill inte påstå att Björn på något sätt är ytterst ansvarig för detta: Han är, om nyanserna ska fram, en av de bättre (den bästa?) på att skriva tesdrivna texter av de yngre kulturjournalisterna. Men om jag får bestämma något inför 2007 önskar jag se färre av de analyser som är så ärriga av skarvningar att tesen till slut blir till en yxig provokation.

2007 är det rediga resonemangets år. Tänk Gabriella Håkanssons text ”Äkta är det nya bra” i Arena från i somras.

måndag, januari 1

Ett värdigt slut















Förra året slutade med E-Type. Han kom tillsammans med sin chaufför in i det sovrum jag då befann mig i. Eftersom det var ett ovärdigt slut på 2005 fanns det inget utrymme för något liknande igår. För att vara på den säkra sidan åt jag och Karin därför middag hemma och sedan bjöd vi över favoritgrannarna på dessert. Vi åt varsin bakelse och drack hallonsprit och snart slog klockan 2007 och vi tog plikttroget en klunk mousserande vin och tittade på fyrverkerierna. Ett steg framåt.

This is the way.