Den som inte intresserar sig för den typ av dokumentärserie som igår visades på SVT,
Wallenbergs, kan inte vara intresserad av livet. Allt finns i den: storfinansen, politiken, världskrigen, kärleken, de stora familjetragedierna och (bristen på) kultur.
Man sitter i sin soffa och imponerades litet motvilligt av Peter
Wallenbergs hala och välavvägda fåordighet där han, som talesman för familjen, till exempel på en krigsmoralisk fråga om vad som är rätt och fel svarar med en hundra år gammal bildrubrikaforism från DN. Man slås samtidigt av att ingen forskare från Sverige uttalar sig i första delen. Bara författare. Beror det på att man vill ha obekräftade anekdoter istället för verifierade konstateranden?
Den första delen är strålande och jag håller med Björn när han skriver att man måste se den. Men jag undrar hur Björn tänkte när han igår,
här, i Expressen, kopplade ihop de kulturlösa Stureplansbratsen med Wallenbergkamreren. Hans koppling grupperingarna emellan var ett Excelark (och att båda representerade den obildade borgerligheten). Det var tydligen så, när han en kväll hängde med ett gäng champagnesprutare på bratrestuarangen ”Köket”, att det visade det sig att de bokförde alla gemensamma Champagneutgifter och delade på dem i slutet av varje månad. För att ha kontroll på vilken som betalat vad använde de kalkylprogrammet Excel. Det skulle visa på flit och noggrannhet. Det är naturligtvis en fantastisk anekdot och jag kan förstå att man frestas att bygga en text på den. Men det blir en väl extensiv tolkning av Wallenbergarnas hedersbegrepp som "flit" "sparsamhet", "noggrannhet" samt "att verka men inte synas".
Jag tror mig förstå hur det har gått till. Björn skriver redan i inledningen av texten att han fått ett uppdrag av kulturredaktionen där en parallell ska göras mellan bratsen och Wallenberg. Olikheterna överväger såklart, men för att få en oväntad knorr på texten så söker man samband. Inget konstigt med det.
Men jag tror även att det beror på den allmänna tesfeber som verkar råda bland yngre kulturjournalister idag (i kultur och nöjesmagasinen är de överallt). Istället för ett osexigt resonemang kring ett sammanhang eller en händelse väljer man att till exempel söka oväntade samband mellan Wallenbergfamiljen och kortsiktiga spekulanter i fastighetsbranschen som med högriskbelånat kapital firar dagens förtjänst med en flaska rättvis och (excel)lent champagne på restauranger av typen Köket.
Jag vill inte påstå att Björn på något sätt är ytterst ansvarig för detta: Han är, om nyanserna ska fram, en av de bättre (den bästa?) på att skriva tesdrivna texter av de yngre kulturjournalisterna. Men om jag får bestämma något inför 2007 önskar jag se färre av de analyser som är så ärriga av skarvningar att tesen till slut blir till en yxig provokation.
2007 är det rediga resonemangets år. Tänk Gabriella Håkanssons text
”Äkta är det nya bra” i Arena från i somras.