Det är fredag och på bordet står en halvfull U137
I kommentarerna till Spyan-inlägget nedan skriver David W skissat om vår fredagskväll. Det är en bra början till beskrivning, men det behöver utvecklas.
Som vanligt när vi träffas börjar vi i Vampyrloungen. Men till skillnad från till exempel en sådan som Andres Lokko väljer vi att kalla stället för sitt namn och inte för en liten källare i centrala London (när det enligt, visserligen obekräftad, uppgift bara är till The Heavenly Social han går år ut och år in). Det kan kanske tyckas att det korresponderar knackigt med mina febriga Götrichbesök och Prinsenluncher, att jag hänger med skäggiga gymnasielärare i vampyrkällare på Söder där de i bästa fall spelar en Cure-låt från Disintegration-skivan. Men det är precis så jag vill ha det, även om det innebär ständiga diskussioner med David om vad vi gillar och vad vi inte gillar. Sammanfattningsvis kan man säga att vi gillar Vampyrkällare, Tiramisuglass och balkongmuppande. Det må låta futtigt, men vi gillar dessa saker väldigt mycket.
Men som sagt, så hamnade vi till slut på Blå dörren (som egentligen är mitt och pingisproggarens aftersquashhak) och där träffade vi två män i 45-årsåldern. En hade rutig filtkeps och en hade det inte. Och där satt vi till en början på svenska mäns vis, bredvid varandra två och två, utan att prata med det andra paret. Vi kände ju inte varandra och ska jag var ärlig så var jag inte särskilt intresserad av att prata med två 45-åriga män varav den ena av dem bar rutig filtkeps. Men så kom det en kvinna som firade fredagen friskt och erbjöd sin halvdruckna u-båt, en madelainekaka för en bruksortsgrabb, till de två männen bredvid oss. De sa vänligt men bestämt nej, men kvinnan insisterade och när hon gick hade hon ställt sin ubåt, som var en hyllning till 25-årsminnet av U137:s grundstötning i Gåsefjärden, på deras bord. Eftersom associationerna till kalla kriget, kommunism och fulla fänrikar var givna och jag hade en tennsoldatshistoriker till bords var diskussionen redan igång. Och det blev till ett fint samtal där jag tror att vi möttes på ett litet berusat och yxigt sätt. Jag tyckte om de två männen, särskilt han med rutig filtkeps. Han skrattade med öppen mun, som om han var förvånat glad, och liksom fångade jargongen i luften och på sitt lite sävliga sätt föste tillbaka ordet till oss. Han utan keps svalde snusen i skrattsalvorna och hans ögon skymtade genom de tunga fredagströtta ögonlocken.
Men u-båten förblev orörd. Den fick stå där och liksom symbolisera småsupig manlig vänskap och påminde oss samtidigt lite tyst om hur hotat fosterlandet en gång var.
av André Johansson, kl 19:43
19 Kommentarer:
Bra, nu blev det onekligen mer heltäckande beskrivet. Vi gillar såna där turkiska nötter(nutter som du säger) också. Annars fick du nog med allt som vår vänskap bygger på. Kanske skulle jag satt tiramisuglassen först, men ok.
När David får gratisbiljetter till stadsteatern går vi dit och ser en pjäs också. Håller nog dock balkongmuppandet allra högst. Infravärme, romdrinkar och utsikt över Huddingegvägen. Heavenly Hagsätra.
David ringde nyss in en korrigering från i fredags. Det var inte bara den rutiga filtkepsen som var det röda skynket i konversationslustan. De verkade prata relationer och det verkade som det var fnurror på både den ena och en andra tråden. Då vill man inte snacka ubåt om inte läget blir alltför upplagt.
Fast jag tycker att det är högst olämpligt, klart undeutsch, att prata med okända människor överhuvudtaget om man inte har en riktigt god anledning. Vad är det för sätt att börja snattra till höger och vänster med helt okända filtkepsar? Jag säger som tvärsmurfen Mattias: "Jag gillar inte det där."
Jag kommer inte ens på någon anledning till att börja småprata så där hur som helst. Jo, om man träffade på någon som hade en Severed Heads t-shirt då skulle man kunna säga hej, lite rappt. Sen får det vara nog.
"Jag kommer inte ens på någon anledning till att börja småprata så där hur som helst."
Men ändå verkar du vara något av en virtuos i denna konst. Jag minns i somras på Mosebackes uteservering när du fick en från början något skeptisk haschflummare med Sideshow Bob-utseende att praktiskt taget vilja bli adopterad av dig bara på grund av lite småprat så där hur som helst utan anledning. Den pårökta driften med "de tråkiga vuxna människorna som jag tvingas sitta vid samma bord som" byttes snart mot ett ärligt "snälla, kan du inte bli min nya pappa?" i blicken. Som tur var var timmen sen. Det var dags att tänka på refrängen.
Just sjutton det där. Var det jag som började småprata? Var det inte teknolograstaflätan som började småprata och det ganska offensivt, ja närmast forecheckande. Var det inte så att jag liksom bara slog tillbaka artiga men slappa backhands från baslinjen. Hur kom det sig att du och manchettmasen klarade er förresten, smet ni på muggen eller gömde ni er bakom nått träd? Eller så klarade ni er för att ni är så djupt fostrade i den strängt asociala och asbergska indiekulturen. Vi som är fostrade i den jovialiska och fryntliga Belgiska EBM-kulturen har alltid svårt att slingra oss ur oönskat småprat. Fan.
Den pårökta sideshowbobmannen tilltalade dig först, men du var inte sen att hänga på. Det hela slutade med att han ville ha ditt telefonnummer. Du lever inte riktigt som du lär.
Manchettmasen. Lysande. Jag sträcker på mig!
Den asbergska indiekulturen finns men är inte något jag tillhör. Den kännetecknas av män med sensationellt slappa handslag som är tillsammans med tysta möss till tjejer. Bl a.
Jag vet att jag inte riktigt lever som jag lär men det kan väl ändå inte ha varit uteslutande mitt fel att sideshowbobmannen ville ha mitt nummer. Vad skulle han med det till? Ni kunde ha backat upp mig men ni lämnade mig ensamt som Polen.
Jojo, du är visst ett resultat av din djupa fostran i indiekulturen men du är uppblandad med lite tvåtaktsolja från de mörka speedwayskogarna, lite ombytesrumsfjärtar, tiramisuglass och så en gnutta lågadligt påsmugen hästpolo på det. Det där med tyst tjej stämmer inte in på dig men handslaget är nog ganska slappt ändå. Inte som din fars inte. Vilka krabbklor asså. Så är det med den saken.
Om indiekulturen skulle ha ett heraldiskt vapen skulle det vara ett slappt handslag på beige botten med en snedlugg korsad med ett fancin i övre högra hörnet.
”Jag vet att jag inte riktigt lever som jag lär men det kan väl ändå inte ha varit uteslutande mitt fel att sideshowbobmannen ville ha mitt nummer. Vad skulle han med det till? Ni kunde ha backat upp mig men ni lämnade mig ensamt som Polen.”
Du gillade uppmärksamheten. Vi ville att ni skulle få vara i fred.
”Jojo, du är visst ett resultat av din djupa fostran i indiekulturen men du är uppblandad med lite tvåtaktsolja från de mörka speedwayskogarna, lite ombytesrumsfjärtar, tiramisuglass och så en gnutta lågadligt påsmugen hästpolo på det.”
En ganska bra sammanfattning.
”Det där med tyst tjej stämmer inte in på dig men handslaget är nog ganska slappt ändå. Inte som din fars inte. Vilka krabbklor asså. Så är det med den saken.”
Pappa bar otroligt många backar med läsk och mellanöl som ung. Det är därför hans handslag är krabbklolikt. Mitt är nog mer medel eftersom jag har burit väldigt få backar som ung.
”Om indiekulturen skulle ha ett heraldiskt vapen skulle det vara ett slappt handslag på beige botten med en snedlugg korsad med ett fancin i övre högra hörnet.”
Haha! Hur ser ett motsvarande vapen ut för synthare/gubbrocker från Rågsved som lyckas förena den politiska preferenscocktailen: en del knekten Björklunds skolpolitik; två delar Göran Hägglunds familjevärderingar och den återstående delen sosseskap?
Rågsvedsvapnet borde givetvis utgå från följande bild från Davids klädedräkt:
http://www.debaser.it/resize.aspx?path=/files/200641317.53.46Somegirls.jpg&width=250
"Men så kom det en kvinna som firade fredagen friskt och erbjöd sin halvdruckna u-båt".
Satan vad mesigt. Riktiga kvinnor dricker Atomubåt. En hel Löwenbräu-stövel fylld med Jägermeister som man sänker ner ett shotsglas med ljust lageröl i.
Det måste vara svårt stt hitta kreddiga sossar nuförtiden. Harry Schein och Calle Lidbom är döda och Pär Nuder och Annika Billström är nog inget vidare att snacka Ride och Broder Daniel med.
Besök från 90-talet, jo jag tackar.
Lönnfet indie is history
Billström är mer inne på tidig Charlatans och så är hon helt torsk på 808 State med som hon uttrycker det "sitt oemotståndliga fiskmåssound".
André: "Besök från 90-talet, jo jag tackar."
Din inställning till musik är ju som David Beckhams inställning till kalsonger.
Komma här med nån sorts bäst före argument vad gäller musik. Luktar fränt frukttuggummi om sånt där snack.
Försök inte Westius, det var ju inte så jag menade. Tyckte bara det var kul med en "Kent" som kom in och droppade Ride och Broder Daniel som cool indie. Sedan försökte "Kent" knyta ihop det med kreddiga sossar. En koppling som jag dessutom inte förstod.
Men "Kent", du kanske kan utveckla?
Riktiga män sitter inte på uteserveringen. Dom sitter på Kumlabunkern.
shit den där bilden, alltså...
Tor, jag tänkte väl att ubåtsbilen skulle vara som ett flugpapper för dig!
Skicka en kommentar
<< Home