Wallenbergs
Den som inte intresserar sig för den typ av dokumentärserie som igår visades på SVT, Wallenbergs, kan inte vara intresserad av livet. Allt finns i den: storfinansen, politiken, världskrigen, kärleken, de stora familjetragedierna och (bristen på) kultur.
Man sitter i sin soffa och imponerades litet motvilligt av Peter Wallenbergs hala och välavvägda fåordighet där han, som talesman för familjen, till exempel på en krigsmoralisk fråga om vad som är rätt och fel svarar med en hundra år gammal bildrubrikaforism från DN. Man slås samtidigt av att ingen forskare från Sverige uttalar sig i första delen. Bara författare. Beror det på att man vill ha obekräftade anekdoter istället för verifierade konstateranden?
Den första delen är strålande och jag håller med Björn när han skriver att man måste se den. Men jag undrar hur Björn tänkte när han igår, här, i Expressen, kopplade ihop de kulturlösa Stureplansbratsen med Wallenbergkamreren. Hans koppling grupperingarna emellan var ett Excelark (och att båda representerade den obildade borgerligheten). Det var tydligen så, när han en kväll hängde med ett gäng champagnesprutare på bratrestuarangen ”Köket”, att det visade det sig att de bokförde alla gemensamma Champagneutgifter och delade på dem i slutet av varje månad. För att ha kontroll på vilken som betalat vad använde de kalkylprogrammet Excel. Det skulle visa på flit och noggrannhet. Det är naturligtvis en fantastisk anekdot och jag kan förstå att man frestas att bygga en text på den. Men det blir en väl extensiv tolkning av Wallenbergarnas hedersbegrepp som "flit" "sparsamhet", "noggrannhet" samt "att verka men inte synas".
Jag tror mig förstå hur det har gått till. Björn skriver redan i inledningen av texten att han fått ett uppdrag av kulturredaktionen där en parallell ska göras mellan bratsen och Wallenberg. Olikheterna överväger såklart, men för att få en oväntad knorr på texten så söker man samband. Inget konstigt med det.
Men jag tror även att det beror på den allmänna tesfeber som verkar råda bland yngre kulturjournalister idag (i kultur och nöjesmagasinen är de överallt). Istället för ett osexigt resonemang kring ett sammanhang eller en händelse väljer man att till exempel söka oväntade samband mellan Wallenbergfamiljen och kortsiktiga spekulanter i fastighetsbranschen som med högriskbelånat kapital firar dagens förtjänst med en flaska rättvis och (excel)lent champagne på restauranger av typen Köket.
Jag vill inte påstå att Björn på något sätt är ytterst ansvarig för detta: Han är, om nyanserna ska fram, en av de bättre (den bästa?) på att skriva tesdrivna texter av de yngre kulturjournalisterna. Men om jag får bestämma något inför 2007 önskar jag se färre av de analyser som är så ärriga av skarvningar att tesen till slut blir till en yxig provokation.
2007 är det rediga resonemangets år. Tänk Gabriella Håkanssons text ”Äkta är det nya bra” i Arena från i somras.
av André Johansson, kl 11:18
11 Kommentarer:
Bra skrivet! Ett typiskt exempel på den här tesdrivarjournalistiken du talar om tyckte jag att Katrine Keilos visade upp i sin expressenkrönika om Filippa Reinfeldt och stepfordfruarna. Är man inte tillräckligt välgrundad blir resultatet en bara "sjukt snyggt" skriven text (vilket var mångas omdöme - ingenting om innehållets riktighet).
Jag brukar alltid försvara Kielos (de gånger det behövs) för att hon både skriver snyggt och substansiellt. Men den där livsstilsanalysen av Filippa blev ett bländverk. Stepford var t ex mycket bräklig. Det krävdes två förbehåll innan den överhuvudtaget kunde appliceras. Men gud så skönt att någon äntligen gjorde en livsstilsanalys av de nya moderaterna/familjen reinfeldt!
Det som är intressant med en text som är snygg men som inte håller är att de som hyllar dem i sina bloggar med versaler och utropstecken avslöjer sig som ganksa dåliga textbedömare.
Andra avsnittet av Wallenbergs var verkligen ett drama av högsta klass! Jag brukar sällan bli så här totalt fastnaglad av burken.
Och så var det ju det där andra också, om testosserierna i spegelsalen. Philip har skrivit en bra kommentar på sin blogg, tycker jag, men samtidigt känns det lite konstigt att läsa den. Själva grejen med Finland som jag kan se det måste ju vara att man där lätt kan slippa att vada omkring i det positionerande svenska tes-träsket. Lite som att befinna sig i paradiset men hoppa tillbaka in i skärselden inbillar jag mig. (Hur välgrundad nu den tesen är kan ju diskuteras, hehe.)
Men inte var väl Kielos den första som gjorde livsstilsanalys av Reinfeldt och de nya moderaterna? Det har ju gjorts konstant överallt de senaste månaderna! För ett betydligt mer substantiellt resonemang angående Fredrik & Filippa rekommenderar jag Karolina Ramqvist i senaste Arena.
Annina: Min sista mening var en hockeyironi. Det har skrivits 20 livsstilsanalyser av fam R.
Karins text om täby som "mittens rike" var för övrigt mycket bra i genren, om jag nu ska uttala mig om det.
Jag är född på sextiotalet, så jag förstår inte ironi.
"Det som är intressant med en text som är snygg men som inte håller är att de som hyllar dem i sina bloggar med versaler och utropstecken avslöjer sig som ganksa dåliga textbedömare."
Det var den andra insinuanta Isobel Hadley Kamptz-dissen jag genomskådat från din sida.
Jacob: Du hade varit stasi-material!
PS. Isobel är en skicklig skribent. Särskilt som ledarskribent.
Jag såg andra avsnittet först idag och det var ju ännu bättre än de första! Så sensationellt spännande.
För att inte tala om det tredje avsnittet! Vilken fantastisk dokumentär och vilken makalös revansch för Peter W.
Skicka en kommentar
<< Home