torsdag, december 16

Blandning

Här följer en text som jag skrivit i senaste numret av arkitekturtidskriften KRITIK.

En professor i välansat skägg raljerar om "blandade bostadsområden". Han är även vd på SABO. Det är, som titlarna vittnar om, en som man lyssnar på. Det gör man även på Bostadsdagarna i Gävle 2006.

Men deltagarna förstår inte att professorn provocerar. Det blir gärna så när blandade bostadsområden behandlas. Kopplingen till verkligheten är svag. Skrapar man på putsen uppstår ett svart hål. Det är bara ord. Och ingen verkar veta vad de betyder.

Professorn för på inget sätt några esoteriska resonemang. Han ställer bara några klassiska kontrollfrågor: Vad är det egentligen som ska blandas? Är det hyresgäster? Vad implicerar det i så fall för människosyn? Att just de måste blandas? Och vad ska de blandas med för att rätt mix ska uppstå? Den typen av raljans. Och framförd på ett sådant sätt som många äldre akademiker gillar att gå på i slutna seminarierum.

Ingen höjer på ögonbrynen. Ingen svarar på frågorna. Det enda som händer är en tyst undran från publiken: Vad yrar gubben om? Det där är väl inget att skoja om. Herregud, alla gillar väl att man blandar upp!

Anledningen till att jag minns det så väl är att det är enda gången jag hört någon ställa en kritisk fråga om blandning. Eller som överhuvudtaget ifrågasatt vad man menar med begreppet. Det anses liksom vara självklart. Jag vet inte hur många gånger jag hört politiker och bostadsföreträdare som inlett svaret på en svår bostadspolitisk fråga med: Till att börja med vill jag säga att vi är för blandade bostadsområden.

Sedan förväntas man vara bländad av b-ordet.

Men något måste man väl ändå mena? Ja, ibland menar man blandade upplåtelseformer. Andra gånger handlar det om mix av etnicitet eller socioekonomi. Men när man menar vad är det ofta svårt att veta. Och hur det ska gå till i praktiken talar man vagt eller inte alls om. Står man till exempel för en bostadspolitik där ägandet står över alla andra värden är blandningsbegreppet en välsignelse. ”Varför vill ni ombilda till varje pris?” Till att börja med vill jag säga att vi är för blandade bostadsområden.

Även arkitekturen förekommer i debatten. Det står man gärna bakom, en mix av olika sorters arkitektur. ”Varför ser alla nybyggda flerfamiljshus vid kajkant ut som medelhavshotell doppade i funkisform?” Till att börja med vill jag säga att vi är för blandade bostadsområden.

Per Wirtén skriver i sn aktuella bok ”Där jag kommer ifrån – kriget mot förorten” om hur den invandrarpolitiska kommittén 1984 beskrev att segregationen plötsligt var ett politiskt problem. Det svenska språket trängdes till exempel undan. Politikens uppgift blev att blanda befolkningen. Åtgärder sattes in för att bryta mönstret.

Ja, sådär har det låtit sedan dess, åtgärder har satts in för att bryta mönstret. Eller det har åtminstone pratats om att åtgärder bör sättas in. Men särskilt blandade kan man inte säga att bostadsområdena blivit. Det beror i och för sig på vad man menar med begreppet. En av de mer skruvade definitionerna beskrev bostadsbutlern i Turning torso för mig när jag var på studiebesök och undrade vilka som bodde där: Här bor en blandning av befolkningen! Både brandmannen och börs-vd:n. Ett mini-Sverige! Vad hyran för en etta ligger på? Tio tusen.

Men butlern i Torson är inte ensam om tossiga tolkningar. De styrande politikerna i Stockholm menar att ombildning främjar blandning. Trots att alla undersökningar visar på motsatsen. Och när man smäller upp ännu en Sjöstad på Norra Djurgården berättar man stolt att det blir en blandning av hyresrätter och bostadsrätter. Trots att man vet från erfarenheterna i Hammarby sjöstad att ännu ett mellanchefsghetto är i vardande. När en nybyggd trea har en hyra på 15 000 kronor i månaden blir det samma slags grillande vit man som sitter på en likriktad livsstilsbalkong, oavsett upplåtelseform. Det nya politiska tillskottet, ägarlägenheten, beskrivs också som en blandningsbesvärjelse. Ännu en bostadsform att blanda upp hyresgästerna i miljonprogrammen med! Trots att få i förorten varit intresserade av att ombilda till bostadsrätt förväntas samma hyresgäster köa till ägarlägenheter.

Blandning betyder i dag allting och ingenting alls. Allt kan plötsligt ses som ett slags blandning - samtidigt som segregationen och ensidighet cementeras vid varje nytt bostadsbygge. Jag kräver naturligtvis inte att varje bostadsbygge ska vara ett mini-Sverige (som Torson!), där arkitekturen pekar åt alla håll samtidigt. Men jag önskar att nästa gång en professor ställer spetsiga kontrollfrågor om vad som menas med blandning får han svar. Och att någon höjer på ögonbrynen.

Jag? Vad jag har för lösning på den tilltagande segregation och ensidigheten inom bostadspolitiken?

Först och främst, och till sist, vill jag säga att jag är för blandade bostadsområden.

tisdag, december 7

Tippextra


Lillebor på Upton park.

Åh, de där lördagarna hos mormor och morfar på Rotegatan i Avesta! Jag landar ofta där när jag försöker tänka mig den där lågmälda lyckan från förr. Hur morfar, morbror och pappa satt i sovrummet, som på dagtid fungerade som teverum, och tittade på Tipsextra. En silvergrogg i halvtid. Ett parti knektöppning efter middagen. Sju rätt på ett 16-raders. Tre rätt och tillägg på lotto. Fyra rätt på V65. Om bara inte gubben i lådan galopperat på upploppet! Hur mamma, mormor och moster satt i andra rummet och, ja, vad gjorde de där egentligen? Jag kommer ihåg att jag sprang in och och fick en näve 50-öringar av mormor till knektöppningen. Men i övrigt? Släktskvaller? Patriarkala praktlördagar...

Mest minns jag morfars dröm om att bjuda med oss till England och se en Tipsextra-match live. Om bara gubben i lådan, Lars-Gunnar Björklund eller Manchester C gjorde som han sa en vacker lördag stod det inte på förrän vi stod på Upton park och hejade på the Hammers.

Men som alla andra drömmar där man är beroende av Draculas omsorg blir de aldrig verklighet. Vi fick nöja oss med Tipsextra på Rotegatan i Avesta. Eller fick vi verkligen det? Var det inte så att drömmen på sätt och vis gick i uppfyllelse?

För drygt en vecka sedan var min lillebror och jag i London. På lördagen tog vi tuben till Upton park för att se West Ham-Wigan. Bottenmöte, fullsatt. Biljetterna tog slut framför näsan på oss. Desperat började vi leta efter svarta biljetter. Vi hittade en gubbe (i lådan?) som viskande väste : ”tickets?” i ett gathörn. Jag nickade och snart hade jag tickets i handen. Först när vi nästan är framme vid arenan ser vi att pris och ålder är överstrukit med tipp-ex (Tipsextra?). Pris, inget konstigt. Men ålder!

Men vi kom in på arenan. West ham vann med 3-1. På vägen tillbaka till hotellet skrapade vi försiktigt bort tipp-extet från ålderskolumnen: ”Under 16”. Vi hade köpt barnbiljetter. Sådana som morfar en gång lovat oss.