söndag, juni 27

Ormen i minneslunden



Det är 30 år sedan. Jag har något som jag minns som ett slags pinne i handen. Det är jag och det är farmor och farfar och vi är någonstans i skogen i Säter. I en grop ligger två ormar och solar. Jag vill som alla nyfikna gulblonda fyraåringar med en pinne i handen peta på ormarna. Så där kan de ju inte ligga, helt stilla i solen när det finns en hel värld, eller i alla fall Säter kommun, att upptäcka.

Det är då farmor skriker. Ett gällt hjärtskärande skrik, och jag blir rädd. Sedan den dagen har jag haft ormfobi. Det är ingen lek. Kan knappt se en snok på tv. Det märkliga är att jag inte sett en orm i det fria sedan den där dagen vid ormgropen för 30 år sedan. Kanske inte helt lyckat ur ett kognitivt perspektiv, men jag har varit tacksam för det.

Karin brukar säga att min farmor var underskattad. Hon hann aldrig träffat henne, men jag misstänker att det stämmer ändå. Det är så lätt att göra sig lustig över farmors snåla sida. När chokladasken gick runt vid jul beordrade hon mig och min bror att bara ta en (pappa tog genast en hel näve och gav oss). När vi badade i Ljustern fick jag ingen strut med motivet att hon hade glass hemma.

Men vad är väl en glass på stranden när farmor spelade tennis med mig i hallen. Ja, det kanske ni minns från den här gamla bloggposten.

Farmor möblerade om i den pedantiska arbetarklasshallen, tog fram två skärbrädor och en taxtuggad plastboll och döpte om sig till Jimmy Conners och mig till Björn Borg. Jag har hundra minnen av den tennistypen, men ”ta en” och ”vi har glass hemma” har satt sig djupt i minnesvecken.

Idag när vi ätit glass vid Ljusternbadet och var vid den minneslund i Säter som askan från farmor och farfar är utspridd i stod jag plötsligt där igen. Jag ser en orm i det fria för första gången på 30 år. Den ringlar snabbt in i en häck. Jag blir yr. Stelnar, stannar. Svingar skärbrädan så att min förstaserve får hallspegeln att småvibrera. Det är 40-15. Farmor ropar från andra sidan att Björn Borg har två matchbollar.