Kulturentusiaster på poesifestival

Jaha, här sitter jag på sängen och sätter på mig rena men slitna rödsvartrandiga strumpor när jag redan borde vara på Dramaten och dricka fördrink. Min renhetsiver börjar bli besvärlig, grymtar jag självbelåtet och pillar i hålet under hälen. Jag har åkt hem från jobbet för att sätta på mig snyggare, renare och randigare strumpor. Jag småspringer förbi Riche och spottar på rutan. Ett treglasfönster hindrar loskan att träffa en av Timellbröderna på kavajslaget.

”Det står hemska gycklare och läser poesi i megafoner utanför. Jag står alldeles innanför dörrarna.” Messar Annina och jag hoppas att Tommie Jönssson är där med sina gycklarbloggarbröder och dokumenterar hinner jag nästan tänka. Men avbryts av att jag är framme. Annina är studiosminkad från tidigare TV4-framträdande. Jag har rena men slitna rödrandiga strumpor och polotröja. Svart. Det är Dramaten. Poesifestival. Hade inte mitt hål i örat sedan gymnasiet växt igen hade jag naturligtvis kombinerat Leif Zern-polon med Jonas Thente-ringar i öronen. Silver. Grova grejor. Som en punkig rollspelskille som leker Dramaten. Men det går inte och precis när jag kanske inte sörjer det men ändå får för mig att det är trist att det inte går att kombinera, får jag en bjällra i bakhuvudet. En gycklare joggar förbi med megafonen på ryggen.

Sådärja, vi hann trots allt. Vi är på plats och lyser i programmet med mobiltelefonerna för att se vad Poesifestivalen öppnar med. Naturligtvis, enhandspiano av Tomas Tranströmer som ackompanjerar uppläsning av hans dikter av Stina Ekblad. Stina smeker fram sin finlandssvenska och plötsligt har ett gäng kostymklädda musikteoretiker gjort entré. De spelar xylofon i stela poser. Femton minuter senare drar de uppmickade snöbjörnar efter sig i regisserade formationer. Kroumata. Jag kväver en rap i polokragen. Den luktar Fin-Fylkingen.

”Ikväll ska vi mötas genom samtalet. Makten ska kläs av i poesins tecken”. Madelaine Grive rullar ur sig visdomsord i sin slippriga sidenklänning. Jag skäms och gömmer mig i programmet. 19.30: Den arbisk-israeliska rapduon Arapiat. Jo jag tackar. Två unga tjejer i träningsoveraller softar skönt över scenen till billiga beats. Texten projiceras på väggen. Varför är killar så okänsliga, läser jag och räknar samtidigt tjejerna igen. En, två...nej, den tredje saknas. Midi och Maxi, men var är Efti?

Han känner jag igen från teve! Knullrufs, mancheterbyxor och v-ringad tröja. Ja, naturligtvis Daniel Sjölin, det borde jag ju ha förstått. Hur kan man en lite lagom crossoveranstruken poesifestival utan Sjölin? Undrar hur han är utan Babel? Personliga pronomen har man ju hört ska vara bra, men den får mig bara att tänka på Personliga Persson. Efter hans framträdande är jag helt tagen. Han har precis parodierat sig själv genom att porträttera sig som psykopat. Pissat på poesin och retorikrundat etablissemanget. Pyramidalt.

Bergman! Nej, inte har han väl sådär mycket skägg. Det är någon jävel som härmar hans haltande gång. Gustafsson! Det är ju Lars Gustafsson! Han gillar jag. Jag funderar över hur han ska klara sig nu när han flyttat till Sverige. Det finns i och för sig vräkiga verandor, gungstolar, bourbon och studentskor här med. Men inte alls som i Amerika! Han läser upp några kluriga poem med katederknarrande röst. Jag lyssnar inte utan tänker hur bra jag tyckte att Tennisspelarna var. Vilka bilder! Undrar om han någonsin intresserat sig för tennis på riktigt; och om han i så fall skulle spöa Schein?

Han haltar av scenen och in kommer en annan liten gubbe. Han läser korta vardagsunderfundiga dikter och river ner rossliga skatt från första parkett med sitt avväpnande mellansnack. Han presenterar sig som Daniel Boyacioglu och jag hinner precis tacka gud för att jag slapp hans estradpoetkollega: Bob ”Jag klär av mig på underkroppen i direktsänd radio” Hansson.

”Du är en riktig kulturentusiast.” Säger Annina och emfaserar ordet entusiast. ”Jag hade aldrig fått med mig någon annan på det här. Det är inte bara tälttanter som går igång på kultur som fenomen – det finns män i trettioårsåldern också” Fortsätter hon och precis när jag ska fråga vad fan hon menar med det, har hon sagt adjö och hoppat på tåget mot Odenplan.