Hemkomsten till Kungsholmen

Jag har några vänner och bekanta som uttryckligen säger att: Teater, det är inget för mig. På något sätt har jag väl förstått dem och ansett att: Ja, så kan man kanske kategoriskt tycka, man behöver ju något slags hållning och riktning i kulturkonsumtionen. Men så kommer man till tillfällen som igår när jag, Björn och Karin var på Stadsteatern och såg Harold Pinters ”Hemkomsten” i regi av Thommy Berggren, med bland annat Ingvar Hirdvall och Peter Andersson i bärande roller. När man sitter på en balkong på anda våningen klockan ett en lördag och tittar snett ner på ett sparsmakat sceneri och rakt upp i det vita intensiva (dialog)ljuset. Då finns inte längre någon riktning att hänvisa till. Man har, genom att medvetet vända bort blicken, helt enkelt missat något som inte finns någon annanstans.

Att se Peter Andersson vara stillsamt aggressiv och (brittiskt) vänligt arrogant. Att se Ingvar Hirdvall vara ett älskvärt svin och sedan försöka förstå vad Pinter/Berggen menade med andra akten. I den då liksom pjäsen övergick till att bli ett absurt kvinnofängelse med psykopatiska patriarker som väktare.

Det var vad vi pratade om när vi promenerade kring Kungsholmen och på Hjärnegatan (vårt nya hem; vi flyttar alltså snart till holmen för De nya moderaterna) och sedan satte oss till bords på bistron Bergamott och åt varsin anka.