De andras liv

Bättre filmsällskap än två tennsoldatshistoriker, David och Gunnar, kan man inte tänka sig när man ska se DDR-filmen ”De andras liv”. Vem vill inte frossa i Stasitrivia med två skäggiga gymnasielärare efter ett sådant tidsdokument? Vi hade alla höga förväntningar (David till den grad att han glömde köpa popcorn). Ingen blev besviken: En på flera sätt en fantastisk film. Det var vi nästan irriterande överens om när vi efter filmen åt pommes frites på Kjellsons. Eftersom ett överbetyg (en fyra eller femma?) kräver en motivering kommer den här i tre sammanfattande punkter:

- De genomgående något karikerade karaktärerna fungerade utmärkt utan att det blev för fyrkantigt (att förstärka karaktärsdrag behöver inte vara något fult).

- Kärleksdramat och det politiska tidsdokumentet fungerade fint tillsammans (ingen del behövde avkall på grund av den andra).

- Interiörerna och kläderna var perfekta: den beiga socialisttrenchen, den bohemiskt kulturborgerliga våningen, den pedantiska avlyssnarens swindieuniform (ihopdragna axlar och figursydd täckjacka) och den svarta pampvolvon.

Det här var som ni märker inget nytt. Alla har hyllat på ungefär samma sätt (förutom de som reserverar sig för vissa alltför fyrkantiga karaktärer, vilket blir en aning märkligt då samtliga karaktärer är något av stereotyper). Jag vill mest berätta att det är en förbannat bra film och ni som till äventyrs missat "De andras liv" måste se den omedelbart. Och om ni då hittar en lila halsduk av kashmir (japanskt märke), skicka den till andrejohansson.blogspot.com (jag tappade den någonstans i kedjan: biografen Grand - restaurant Kjellssons - T-centralen - Hammarbyhöjden).