Barnkammarboken

Man tackar inte nej till Amy Diamond. Eller visst kan man tacka nej till Amy Diamond, men har man barn och blir erbjuden biljetter till när Amy Diamond sjunger Barnkammarboken på Göta lejon tänker man att: Gör jag inte sådant här - hon har ju ändå gjort fantastiska "Fast forward" - ja, då står det väl inte på förrän grabben börjar blogga om hur jag sitter och smygläser mejl istället för att med hull och hår leka med den där tågbanan i trä och med hela min själ hjälper till att knöla ner en liten plastfigur föreställande Bamse i loket.

Så man tackar ja. Och det är Barnkammarbokstablettask och Barnkammarbokssnittar och Barnkammarbokspressfolk som berättar att: tro det eller ej men nu ska ni få höra – Barnkammarboken, den har sålt i en miljon exemplar. Och det, det är så mycket så det kan ni inte föreställa er.

Och man sitter där och smygmejlar i mörkret och lovar sig själv att inte äta upp den där andra Barnkammarbokstablettasken som man knyckte åt sig i foajén, men strax innan paus är man så trött på Prästens lilla kråka att man liksom häller ner de där söta fruktgélen - vad kan det vara, Palle Kuling? - i halsen.

Hur man åker hem i paus och hur man slås av hur mycket bra kommersiell pop det finns som inte är barnpop men som har ett, hur ska man säga, ett barnsligt, eller mer ungt, anslag. Men att det liksom aldrig finns i Sverige. Eller Amy Diamond har ju som sagt gjort Fast forward.



Men det jag menar, det är sådant här. Och det här, det är Perfume. Och det är ungefär så bra det överhuvudtaget kan bli.