Snibbar, supar och snutar
Första avsnittet av "Life on Mars" tyckte jag oväntat bra om. Det var effektfullt filmat och jag gillade att tidsresan kommenterades på ett sätt som man känner igen från drömmen: "Det här är inte logiskt, jag måste drömma; men hur kan jag var säker på det om inte den insikten får mig att sluta drömma!". Att huvudpersonen nästan omedelbart förstod att han låg i koma men att han inte var säker på om det han drömde ändå kanske påverkade framtiden. För han vaknade ju inte! Och personerna i 70-talsdrömmen verkade liksom ge honom små krypterade meddeladen om att han måste ta drömmen på allvar!
Igår sändes det andra avsnittet på SVT och det var inte alls lika bra. Det andra avsnittet kändes mer som en ursäkt för att få frossa i 70-talsnostalgi med snibbar, supar och skinnjackesnutar än en början till en intressant polisserie med metainslag om tidsresor. När komakomplikationen klarnat var det mest kult kvar. Men det kanske blir bättre. Eller kan man sluta titta nu, ni som redan laddat ner och sett serien?
av André Johansson, kl 11:50
6 Kommentarer:
1973 verkar vara britternas Nangiala.
Jag ser i min statcounter att ni läser. Så snälla svar då!
Enligt alla upptänkliga källor, både svenska och engelska, så kommer det att bli bättre och bättre. Så fortsätt och titta. Men jag håller med om att ettan var bättre än söndagens avsnitt. Men hur ska "vi som var med" kunna motstå en sån där serie. Vi som hängde utanför den extremt torftiga skivbutiken i Sala för att invänta nya Bowie, Mott, Roxy M m fl. Eller sneglade på skobutikens försiktiga intag av platåskor. Just bara sneglade. Men Mattias har nog rätt, 1973 är något speciellt för engelsmännen - även om popgurun Andy Partridge (XTC) har sagt att 1977 är "det viktigaste året i England sedan 1066" i nya boken "77: The year of punk and new wave". Samtidigt som skivgubbarna bakom disken hos Rough Trade ger ut en special-cd om 1976 i samband med deras utgivning av det bästa från 2006. Och så där kan man hålla på.
Tack, Lundvall.
jag gillar också det där lite melankoliska och mardrömslika i att han befinner sig i en annan värld. och inte heller jag gillar när det blir småputtrig snut-tv där ramhistorien liksom bara är en kuliss.
ta sista avsnittet (det där med våldamma fotbollsmän) kändes nästan helt fritt från vaga-budskap-från-andra-sidan och otäcka drömmar. killen verkar ta det för självklart att han är 70-talssnut, det problematiserades inte alls.
avsnittet där han var hemma hos sig själv som liten, det var däremot fint!
hoppas att serien utvecklas mot mer sjukhuscomahallisar och mindre kuliss-snutar
mvh Rev
Det här låter säkert lite larvigt: men precis så tänkte jag söndags!
/André
Skicka en kommentar
<< Home