Gästbloggare 2: David

Vi sitter prydligt kring middagsbordet i en lägenhet i Strängnäs. Vi bär kavaj och slips. Framför oss hänger Östtysklands stolta fana inramad på väggen. Stereon går i gång och efter det stämningsfulla fiol och tvärflöjtsintrot klämmer vi alla i för full hals till nationalhymnen ”Auferstanden Aus Ruinen”. Med gåshud på armarna efter det förlösande crescendot sveper vi de första nubbarna och så är festen i gång. Fem tennsoldatshistoriker träffas för en sedan länge planerad kväll och natt tillsammans.

I ett angränsande rum står en tv som loopar en kolorerad dokumentär om Första världskriget. Gunnars fru (som absolut inte är med) tycker att det är viktigt att undvika white trash-fällan genom att se till att TV:n står i ett annat rum än vardagsrummet.

Efter en trerätters med de brukliga hyllningssångerna till det östtyska partiet i bakgrunden med välgörande små instick av den lilla barnkören Boråspionjärernas sång om Albanien ( från Kplm(r):s 10 års jubileum) samt Brahms Tyska requiem är det dags att förflytta sig två meter bort till soffor och fåtöljer för cognac. Till en början går allt som planerat. Nu följer en punchrusig och absintstinn debatt om det hade varit bäst för 1900-talet om Tyskland vunnit det första världskriget. Jag hävdar bestämt detta. Diskussionen böljar fram och tillbaka och ut längs de mest vindlande sidospår och återvändsgränder från betydelsen av slaget vid Salamis och Brännkyrka till krigen om muskotnötterna på 1600-t. NE-spelet kommer fram. Vi spelar bara med historiefrågorna.

Nu börjar saker och ting plötsligt att gå snett väldigt fort. Det första som sker är att Daniel stänger av Das beste aus der DDR och börjar spela Eldkvarn! Plötsligt börjar jag bli jättetrött. Jag nickar till i fåtöljen. Jag vaknar till av att Daniel och Edward vill gå ut på krogen och dansa. I Strängnäs. Gudskelov lyckas Gunnar snabbt lura in Daniel på en prestigefull diskussion om omfattningen av folkmordet på Hererofolket i Namibia vilket gör att han blir fullt upptagen med att slå i uppslagsböcker och googla. Edward kräks. Ordningen återställd. Vi blir kvar som det var tänkt. Vi avslutar natten med en uppfriskande dokumentär om ordförande Mao.

På morgonen sitter vi i kalsongerna, mumsar lite fadda ostmaskar och tittar på den hopplöst långa och händelselösa Zulu Dawn (39:- på ICA), om slaget vid Isandlwana 1879, en sån där film som är som gjord för en långsam morgon tillsammans med tennsoldatshistoriker.