onsdag, januari 18

Pingisdrömmar


Foto: Jens Eriksson

Alla mina drömmar handlar om pingis. Ja, inte alla såklart, men många av de drömmar jag minns tar mig om nätterna till Mockfjärd där ett seriesammandrag i pingis precis ska börja. Det är inget märkligt med det. Min uppväxt var i mångt och mycket Mockfjärdspooler och Falucuper. Tusentals timmar med den regelbundna övningen Falkenbergaren, svordomar över den äggformade pingisbollen Schildkröt och det lätta ruset i bussen från högstadiet i Krylbo över vetskapen om att helgen var ett enda stort distriktsmästerskap i Borlänge.

Det började som för alla andra Avestabor som kom i kontakt med Pingis med "Tömpa". Han kallades så, Leif Törnkvist. Han hade ett nabbracket utan skumgummi som hette Roland. Kortnabb. "Bra, Roland!", ropade han efter en flack, rak och otagbar backhand. Han bar alla sina saker i plastkassar och han kunde härma en skällande hund.

"Tömpa" arbetade på min mellanstadieskola. Där satt han på en stol och spelade pingis mot oss i uppehållsrummet. Det strömmade skrönor ur honom som hur han möte någon världsmästare från Japan och hur han ramlade men hur Roland då slog in sin raka, flacka och otagbara backhand trots att "Tömpa" satt på golvet. Han gjorde naturligtvis oerhörda intryck på mitt 11-åriga jag. När jag började gymnasiet fick jag i uppgift att skriva en uppsats om tre personer som betytt mycket för mig. Jag valde bland annat "Tömpa" (och Roland!). Den fick en stark fyra i betyg.

Nu är det många år sedan jag spelade pingis. Men sedan jag fick barn har jag blivit allt mer intresserad av dåtid. Eller barndom, snarare. Och barndom, det är mångt och mycket pingis. Det har gått så långt att ibland känns det som att enda utvägen är att damma av min Roland och väcka pingisdrömmen till liv. Suget blev inte mindre när jag läste en pingisartikel i Axess magasin av Anders Rönmark med rubriken ”Bollen som kom in från kylan”. Tesen är att pingisens status håller på att stärkas. Jag är inte säker på att det stämmer, men det vore välkommet. Jag minns hur volleybolltränaren i Avesta (ett slags bättre korplag), när träningstider skulle fördelas, skrek till min pingistränare Sven-Inge att han kan ta med sig sina pingisspelare och träna dem i sitt garage.

Det är ju praktiskt möjligt att börja spela igen trots att man passerat 35 år. Det finns ju flera exempel på att man prestera prima pingis långt upp i åldrarna (Waldner, Persson, Appelgren). Men jag får nog hålla till godo med det minipingisbord som jag fick i julklapp. För någonstans är det som Håkan Forsell skrev på min Facebookvägg när jag postade ännu en rosaskimrande pingisuppdatering:

Denna rörande, desperata pingislängtan mitt i samtidens uppgörelser!

Jag får helt enkelt fortsätta drömma. Det finns inte tid för pingis mitt i alla uppgörelser. Min Mockfjärdskvot är fylld. Pingishagarna har lagts i träda.

Jag får istället sätta mig på på en stol vid minipingisbordet och berätta för sonen och hans kompisar om hur jag drog in en diagonal forehandloop mot Teng Yi från knästående i en dubbelmatch i Söderhamn i början av 90-talet. Och hur man kunde höra någon ropa ”Bra, Roland!” från andra sidan hallen.