måndag, april 4

Mitt förnamn är André



Vi var inte så många André i Avesta när jag växte upp. Jag minns vagt en som inte idrottade och som bodde i City. Så i min värld, det idrottsintensiva villaområdet, fanns det bara en André. Om man är uppvuxen i Avesta på 70-talet heter man Johan och Henrik. Eller möjligen Daniel.

Jag har i alla år trott att jag var döpt efter en allmän fransk finhet. Hon gillade ju sådant, min masmamma. Katten hette Cherie och min lillebror, Mattias, skulle från början vara Pierre. Och som ni kanske minns från det här inlägget finns även en faiblesse för tysk fuskadel i familjen Johansson.

För en vecka sedan, när jag var hemma i Avesta på besök, fick jag veta hur jag blev André. Plötsligt, i en instucken bisats i en Let’s dance-analys, visade sig att jag var döpt efter Avestas första pizzabagare. Ja, nu var han, André, väl mer servitör på den där pizzerian som låg i stans stoltaste byggnad, det blåskimrande Aalto-huset (läs mer här om hur Avesta kunde blivit Alvar Aalto-land). Men han var väldigt trevlig, pizzaservitören André. Han försvann snart från orten, men några månader senare i mitten av 70-talet kom en ny André till Avesta. Jag.



Det är inte den enda snabbmatskopplingen till min familj. I Björn af Kleens nya bok berättas historien om min brors kebabskor. Ja, det är egentligen ett par har helt vanliga herrskor i brunt skinn. Men de stack ut lite grand på bruket i Avesta. Så en dag när min mellanchef till bror kom in i matsalen på järnverket stod de där, herrskorna i brunt skinn, med en lapp bredvid. Utställningsobjekt 21: Kebabsko.

lördag, april 2

Rättad av regeringen

Regeringen ringar och ryar i luren. En politisk sakkunnig i regeringskansliet har läst min text om Reinfeldt och är irriterad. Synd att en i övrigt intressant text grumlas av en så populistisk inledning. Så går han på. Jag tycker naturligtvis att han har fel. Men lite senare samma dag, strax innan jag ska somna, vänder jag i frågan. Han har rätt. Det är en onödigt populistisk spelöppning. Visst kan jag stå för den, men det hade varit mer rättvist att börja så här:

”Den annars så slipade statsministern slant plötsligt när han fick en fråga om hyresrätten i Stockholms innerstad. Reinfeldt motiverade den övervägande andelen bostadsrätter i innerstaden med hyresrättens hopplöshet. Själv menade Reinfeldt att gillar hyresrätten och att han bara beskrev ett samhällsproblem. Det blev rörigt. Oavsett vad han egentligen menade: Borgerligheten har länge haft ett paradoxalt förhållande till att hyra sin bostad.”