Bristande hårkvalitet i Långshyttan

André plays pingpong. from Jens Eriksson on Vimeo.

Ni som hängt med i kommentatorstrådarna den senaste tiden har märkt att det snackats pingis. Ja, mer har det handlat om mina möten med en viss Ulf Nordkvist. En gammal elitspelare från Borlänge som jag mötte många gånger när han varvade ner i Långshyttan. Det var duktiga duster ska ni veta! Han kixade mina kickservar upp på läktaren och skyllde på mitt försiktiga fotstamp vid serve. Jag följde upp med en flack oskruvad serve utan stamp som han blockerade i nät. Han skrek. Jag hånlog. Oftast vann jag trots att han var en bättre spelare. Ja, så där höll det på i flera år och gud vad jag saknar de där matcherna. Allt det där blev jag påmind när Nicklas Johansson, en pingisspelande filur från Falun, hittade till min blogg och kommenterade.

Men jag skriver naturligtvis inte det här för att skryta om mina maskerade kickservar. Nej, nyss skrev Nicklas om Ulf och hans bror, Leif, på sin blogg, Pingpongkingen. Han återgav en händelse från Långshyttans sporthall där Leif och Ulf spelade dubbelmatch. Det var jämnt. Leif, som var den sämre spelaren, började tappa i kvalitet när det drog ihop sig.

Under en av dessa svackor börjar Leif sakta men säkert, boll för boll, beklaga sig. Han stånkar, stönar och klagar på än det ena än det andra. Till slut får Ulf nog. Efter en missad boll från Leif då han högljutt beklagar sig och undrar nått i stil med: "Hur kan jag missa den där..?" Vrålar Ulf honom i ansiktet: (och tänk nu på att de är bröder...) Det är för att du är så jävla tunnhårig!!!

Ja, Leif var ju visserligen en aning tunnhårig. De tunna testarna till lugg, som skulle föreställa den omisskännliga benan hos en banktjänsteman, drog han ofta åt sidan. Han framstod ofta som en aning fåfäng när han försökte få den flygiga luggen på plats innan han skulle dra iväg en kort underskruvad backhandserve. Det där tror jag att Ulf stört sig på i många år. Den där förbannade luggen! Släpp den där förbannade luggen någon gång! Och så plötsligt, i ett skiljeset i en sporthall i Långshyttan, släpper allt: Ulf berättar slutligen för Leif om vad han tycker om sin brors hårkvalitet.

Bland snittsnubbar och medelmorsor

Sjöstadaren tjänar 29 000 i månaden, röstar på Alliansen (64 procent), jobbar med finansfrågor (33 procent), har eftergymnasial utbildning (68 procent). Och är arbetslös lika ofta som en islänning före finanskrisen (1,3 procent). Så ser Medelsvensson ut i Sjöstan ut enligt en artikel i senaste Södermalmsnytt. Mina fältstudier visar också att Sjöstadaren kör ny och praktisk bil (aldrig lyx). Bär nya och praktiska kläder (aldrig exklusiva). Inreder lägenheten med ny och praktisk design (aldrig original). Och så vidare.

Men det som är riktigt intressant är att alla är snittsnubbar och medelmorsor. Man behöver inte, som Södermalmsnytt, sammanställa data och räkna ut medelvärde. Här är alla 12 747 invånarna likadana: 33-åriga snittsnubbar och 30-åriga medelmorsor som alla har barn.

Ett nytt liv

I Per Olov Enquists självbiografi, ”Ett annat liv”, beskriver PO hur han som nybliven far sitter vid skrivmaskinen med sitt nyfödda barn i en korg under skrivbordet. Mellan raderna stoppar han ner foten i korgen. Gripreflexen gör att den nyfödda bebisen kan hålla i pappas stortå. Därifrån hämtar PO energi: Sonens spänning strålar upp till författaren, genom tån, så att romanen om, säg, en Nedstörtad ängel lyfter.

För några dagar sedan blev jag pappa. Han ska heta Frank Levi Olsson. Han är lång och blond och varje kväll ligger han på mitt bröst när jag läser Per Olov Enquists ”Livläkarens besök”. Det är precis som ”Ett annat liv” en fantastiskt bra bok. Men man förstår att PO betalt ett högt pris för framgången. Att umgås med sin son genom tån samtidigt som man skriver om nedstörtade änglar är naturligtvis litterärt lysande i en metaforisk mening. I en mänsklig mening ter det sig mer dystert. Inget kan ju gå upp mot att läsa om en livläkares besök med ett alldeles nytt liv pulserande mot bröstet. Tårna liksom krullar sig.

Jonas livräddar en liten burk cider (halvtorr) i Sickla

Ombildningsteater med Barbro

Allt lät så bra. Stämpla ut från bostadspolitiken och ta påskledigt, spela en squashmatch mot en mellanchef, borra upp en persienn i sovrummet, fira med en liten burk (halvtorr) äppelcider. Och sedan gå på ”Nu mår jag mycket bättre” med manus av Kristina Lugn. Ja, koppla bort Hyresgästföreningen för en helg, helt enkelt.

Men så slår man sig ner i salongen på Stadsteatern och märker att pjäsen handlar om ombildning av hyresrätt till bostadsrätt och att huvudpersonen heter Barbro. Bara att stämpla in igen.

Livsstilschips och en burk äpelcider

Det här håller inte. Sedan den där lilla j-a bloggen kom har jag tappat på Google. Söker man på ”André” har den här bloggen tappat placeringar: Bara en träff på tio i topp och den dyker upp först på femte plats. Så kan vi naturligtvis inte ha det.

Nu har jag i och för sig inget särskilt att blogga om. Men jag kan ju alltid berätta att Sjöstadsacklimatiseringen börjar arta sig. Idag gick Karin och jag till Sickla och köpte livsstilschips. De ska tydligen smaka söt chili. När man betalade chipsen fick man dem i en pappbag av delislag. Jag tänker skölja ner chipsen med en liten burk med äppelcider (halvtorr). Så har vi det i Sjöstan en vanlig aprillördag. Vi äter söta chili-chips och dricker en liten burk äppelcider (halvtorr).