Friskis och Svettis

”Nu finns det inga ursäkter längre, du ska med och gympa med oss!” Förbundsjuristen Susanna och stabsadministratören Annika står i min dörrpost och ler. De tilltalar mig som jag vore deras son. ”Ja, jo, jag kommer, gå före ni så kommer jag om tre minuter.”

Det är snart ett halvår sedan jag senast gick på Friskis och Svettis intensivgympa. Sätter på mig vita shorts och ett vitt Resterödslinne: En uniform som hämtad från 50-talets skolgymnastik. Jaha, en ny ledare idag. Det var en senig sak; ser ut som en maratonlöpare. Undrar vad han gillar för musik. Säkert rock för att kompensera storleken. Ja, naturligtvis new age-musik att värma upp till, det är det ju alltid. Nä men se där vilken rocktrojka som följer! Wilmer X, Neil Young och Sixteen Horsepower. Och så lite Scooter ovanpå det i de värsta upptempopartierna. Undrar hur man ser ut när man bland kvinnor i medelåldern står här och snurrhoppar i formation till Eugene Edwards besatta röst? Som en hillbilly?

Och undrar hur det går för Susanna? Ja, naturligtvis: Hennes koordination är betydligt mindre knackig än min. Och vilken kondition! Men så har hon hållit på i 15 år också. Undrar om jag är lika spänstig när jag fyllt femtio? Förmodligen inte. Jag har nog satt mig ner då. Och börjat fundera. Sådär som de flesta män som passerat femtio gör: de sätter sig ner och börjar fundera.

Tänk att Horace tränade här i så många år trots att han inte var herre över en enda övning. Det har ju Susanna berättat, att han var en koordinationskatastrof. Synd att man inte fått se akademiens ständige stå och veva armar i otakt till Haddaway. Det hade varit som att bevittna postmodernismen dragen till sin absoluta spets.