Rare eller rye

Igår jobbade jag sent och gjorde medvetet trist byråkratgöra för att kunna skörda på Operabarens bakficka. Åt viltbiff och drack ett glas vin. Björn berättade om bokmässan. Mitt emot oss vid den kulturborgerliga baren satt en dam i 65-årsåldern. Hon pratade litet för högt och bar en röd coca cola-t-shirt. Ovanpå den ett svart slags spetsflor. Hon ägde naturligtvis stället där hon satt och åt kakor och smuttade på portvin. När vi skull gå därifrån sa hon något riktat till mig som jag inte riktigt kunde tyda. Men det var fantastiskt. Det hördes på tonfallet. En sådan där platt ironi som är så nedtonad och meningslös att kraften blir förödande. Man tänker på det resten av kvällen och undrade vad personen kan ha menat. Och tänk då att jag denna gång inte ens riktigt hörde vad hon sa!

När biffen är borta sneddar vi ner mot Drottninggatan för att reka i en lokal som kanske ska bli litteraturklubb. Verkar lovande. Ser fram emot ett ställe som inte bara är en catwalk med rättigheter (Riche). Tänker mig poetissor som dricker konjaksgroggar till Webstrarna.

Björn försöker beställa whisky men fastnar på frågan om han vill ha rare eller rye. Bartendern flinar stöddigt samtidigt som Björn bestämmer sig för den där whiskyn som Hunter S Thompson alltid dricker, Wild turkey. Hunter who, säger bartendern och förklarar sedan så pedagogiskt han förmår vad skillnaden mellan rare och rye är. Vi väljer rye. Den smakar råg.