Luftgevär blev till BMW

Min lillebror åkte för några timmar sedan hem och tillbaka till Avesta efter att än en gång ha lurat byxorna av en lika motorglad som motorokunnig Stockholmsgrabb. Denna gång var överpriset uppskattningsvis 10 000 kronor. Han började med ett luftgevär som idag är en BMW kombi. Jag överdriver väldigt lite när jag menar det. Jag var med en gång när han på garageuppfarten till Rönnbärsgränd 12 i Avesta fick en 24-årig kille att punga ut med mer än skäligt för en supersänkt BMV 323. Den stackars Stockholmskillen fick betala för sina försök att imponera på sin (får man anta) färska flickvän. En av de första gångerna då jag insåg att min brors färdigheter kommer att leda honom till mångt mycket större framgång jag någonsin kommer att nå. Och då menar jag inte hans hästhandlartendenser. Han kan. Han är av att allt att döma en skicklig ingenjör som ger ett naturligt övertag vid t ex en affärsuppgörelse av en BMW kombi.

Nu, några trimmar senare, dricker jag vodkadrinkar och lyssnar på Belinda Carlisle. Läser fascinerat kommentarerna på Kjell Häglunds blogg Weird Sciense om mina invändningar mot Farväl Falkenbergs mästerverksutnämnande. Det är problemet med interaktiviteten på Internet (och i andra sammanhang också, naturligtvis, men då inte lika tydligt): folk visar en hisnande slutledningsförmåga och blir så provocerade när man milt ifrågasätter mästerverk att de fullständigt tappar koncepten. Man vet att man är bland barn när ett ifrågasättande av en konsensuskritik blir till jantelagsmentalitet. Och filmfestivalsnomineringar blir till kvalitetssäkrade omdömen omöjliga att ifrågasätta.

Ung med makt

- Vänta nu, utredare Johansson, vad sa du, ska du på ett nätverksmöte som heter Ung med makt. Ja, herregud: Du hörde inga varningsklockor ringa? Alla dessa nätverk! Och namnet, Ung med makt. För det första är du inte ung. Om man har fyllt trettio är man i den yngre medelåldern. Och makt har jag svårt att se att du överhuvudtaget har. Då ska man ha bra livlig fantasi om man hittar makt i din profession. P-G ligger på mage i enhetens svarta skinnsoffa. Han tar en sedvanlig lur efter lunch och hans rödbruna hår står på ända. Han mår.

- Lägg av! Både du och jag vet att jag är överlägset yngst på enheten. Du är nästyngst, och vad fyller du i nästa vecka, 49? Dessutom har jag betydligt mer makt än de flesta andra i det där nätverket, och i den här organisationen med för den delen. Du förstår, nätverket består i övrigt av 23-åriga elevrådsordförande som är så politiskt präktiga att allt man säger i deras sällskap framstår som vulgärt. De jobbar i organisationer som arbetar för minskad motortrafik och har 250 medlemmar. Så låt mig nu gå till mitt enda nätverk i fred. Okej?

- Visst, gå du bara. Ung med makt. Jo jag tackar.

Jag lämnar kontoret och går mot IOGT-NTO:s lokaler. Alla andra är redan samlade och sitter i en ring runt en föreläsare som i fyra timmar ska lära oss att hantera konflikter. Det blir erfarenhetsutbyte i bikupor och gruppsamtal uppblandat med klassisk katederföreläsning. Två timmar senare sitter jag och spelar kort med en representant från Gringo och KFUM. Vi har tidigare (hemligt) fått olika instruktioner om vilka regler som gäller och viss förvirring uppstår när jag tror att ruter är trumf. Vi pratar ut om saken och föreläsaren redovisar övningens sensmoral: Vi har olika värderingssystem som ibland krockar. Alla antecknar.

Efter ytterligare ett par övningar landar gruppen i slutsatsen att konflikter löses genom att var rak och ärlig. Jag opponerar mig och menar att den där hållningen kan lätt ge konsekvensen att man lämnar små katastrofer efter sig. Gruppen skrattar. De tror att jag skojar.

Jag lämnar mötet när klockan slår fem och snor på vägen ut med mig en veggobaguette som jag lägger i väskan. Bra att ha för att orka springa längs Södermalm senare under kvällen. Cyklar sedan till Mattias och springer bort konfliktlösningarna. Det är skymning och vi joggar med Sjöstaden som fond när Mattias föreslår att jag ska blogga om våra springturer. Det går nämligen rykten om det bara skulle var en gimmick. Jag ger mitt ord och femton minuter senare håller jag honom i handen när vi passerar en okopplad hund i närheten av Tantolunden.

Rare eller rye

Igår jobbade jag sent och gjorde medvetet trist byråkratgöra för att kunna skörda på Operabarens bakficka. Åt viltbiff och drack ett glas vin. Björn berättade om bokmässan. Mitt emot oss vid den kulturborgerliga baren satt en dam i 65-årsåldern. Hon pratade litet för högt och bar en röd coca cola-t-shirt. Ovanpå den ett svart slags spetsflor. Hon ägde naturligtvis stället där hon satt och åt kakor och smuttade på portvin. När vi skull gå därifrån sa hon något riktat till mig som jag inte riktigt kunde tyda. Men det var fantastiskt. Det hördes på tonfallet. En sådan där platt ironi som är så nedtonad och meningslös att kraften blir förödande. Man tänker på det resten av kvällen och undrade vad personen kan ha menat. Och tänk då att jag denna gång inte ens riktigt hörde vad hon sa!

När biffen är borta sneddar vi ner mot Drottninggatan för att reka i en lokal som kanske ska bli litteraturklubb. Verkar lovande. Ser fram emot ett ställe som inte bara är en catwalk med rättigheter (Riche). Tänker mig poetissor som dricker konjaksgroggar till Webstrarna.

Björn försöker beställa whisky men fastnar på frågan om han vill ha rare eller rye. Bartendern flinar stöddigt samtidigt som Björn bestämmer sig för den där whiskyn som Hunter S Thompson alltid dricker, Wild turkey. Hunter who, säger bartendern och förklarar sedan så pedagogiskt han förmår vad skillnaden mellan rare och rye är. Vi väljer rye. Den smakar råg.

Blue Nile

En fantastisk låt som ser ut som den låter:

Sådär Falkenberg

- Men är det inte positivt att en film har en konstnärlig ambition, att den har och, om jag förstått dig rätt, tar estetiska anspråk? Vilken annan svensk debut är i närheten av det? Alla andra är ju Kjell Sundvall-filmer. Förbundsjuristen P-G pillar inte helt missnöjd prillan till rätta med tungspetsen och lutar sig tillbaka. Sådär ja, snåljåp, ser han ut att tänka.

- Ja, jo, jag vet. Jag tycker ju allt det där, också. Men nu är problemet att kritiker överallt talar i termer av mästerverk. Äntligen en ny bra film och inte bara det, det är ett mästerverk. Jag trycker så hårt på mästerverk att jag dialektalt förflyttas till Älvdalen. Jag är irriterad.

- Men bör man inte ta hänsyn till omständigheterna, att det är förhållandevis lågbudget, att den är konstnärligt modig, att den är inspelad med idel amatörer och att den pendlar mellan en dokumentär och spelad känsla? Ska den inte mätas utifrån de omständigheterna? Kan det då inte bli ett högre betyg än det du var beredd att ge den. En trea, menar du alltså att det inte är bättre än en trea? Finns det inte i så fall svenska filmer som förmår mer än tre. Eller du kanske ansåg att ”Såsom i himlen” var en fyra?

- Jag antar att man inte kan bortse från de omständigheter du räknar upp, och att betyget möjligen skulle uppgraderas på grund av allt annan svenskt är skit. Och du vet att jag hatar Pollak mer än pesten! Men du kan ju gå ut från sångövningar på personaldagar eftersom du har en så stark position i organisationen. Jag är ju fortfarande förhållandevis praktikant. Men, vad var vi, just det, gradera om. Måste man inte enligt ditt resonemang börja ge fega och förutsägbara Hollywoodmelodramer ett överbetyg bara för att de, till skillnad från majoriteten, råkar var smarta i ett par scener? Och var hamnar vi då någonstans? Har vi inte gett upp då? Kapitulerat för det mediokra?

- Inte nödvändigtvis. Din måttstock är för krävande. Du jämför med Barnvagnen, En kärlekshistoria och Fucking Åmål. De är ju sådana undantag att den femgradiga skalan blir en tregradig.

- Hellre det än slösa bort plustecken och getingar på lovande produktioner. Eller du kanske anser att Jonny Rödlund förtjänar ett överbetyg för sina lovande tonår?

- Rödlund, vad har Jonny Rödlund med det här att göra? Men vilka avgörande brister ser du med filmen, egentligen? Du håller ju med mig om de flesta kvaliteter som kritikerna anför.

- Ja, fotot är bitvis supersensibilt, musiken nästan Tsukimono-fin och det estetiska ”egensinnet” ska belönas. Men mina invändningar är två: En subjektiv och en objektiv. Den senare är avgörande, även om den förra ligger mig varmt om hjärtat.

Jag tar sats från tårna och tittar upp i taket.

- Rent subjektivt är jag inte helt nöjd med Larry Clark/Harmony Korine-inspirerade estetiken. Det är svensk folkhemsamericana och det har vi redan för mycket av. Tillbakablickar via Super 8, spy svamp i skogen, bada naken i gryningen, bo hemma vid 32 och röka holk. Det är så förbannat naturalistiskt! Vi har en hang-up på O´Neill och Leroy i det här landet och frågan är om den behöver underblåsas. En miljon på att Tidningen Sex har en intervju med Farväl Falkenberg i nästa nummer. Intervjun kommer att kretsa kring självmord, barndomsidyll och Larry Clark. Jag ser den framför mig.

- Det där är ju bara smak så än har jag möjligen inte övertygat dig, P-G. Eller ska vi nöja oss där?

- Nej, det där var mest ord, och jag ser fram emot den objektiva omdömet som leder ditt medelbetyg i bevis.

- Den har pekorala drag. Berättarrösten borde tystas i många scener. Den behövs inte. Den stör. Filmen stora behållning är ju bildberättandet och då vill man inte ha pubertetsprosa från en 32-årigb mambo i ena örat. Jag är övertygad att om man tog bort den rösten skulle filmen lyfta till en fyra. Lätt.

- Hm, nu blir jag sugen på att se filmen, flinar P-G och rusar tio sekunder senare iväg mot pendeltåget och Uppsala.

Schein går igen

För drygt ett halvår sedan skrev jag en hyllning till Harry Schein här. Nu går han igen när han likt Stig H Lindberg i "Fyra nynaser av brunt" leker med arvingar från andra sidan. Fantastiskt.

Sångpedagoger och skrattkonsulter

Sjutton...utton, sex...ex, trettionio...ettionio, tolv...olv, fyra...yra

Klockan är 19.30 på Byggnads kursgård Rönneberga på Lidingö. Framför mig står ekonomichefen och försöker simultansäga sifferserier som jag slumpar fram. Uppdraget kommer från en kvinna i lila manchesterdress. Hon är inhyrd från Alla kan-institutet och när vi femton minuter tidigare gick in till kvällsaktiviteten hälsade hon oss välkomna samtidigt som hon upprepade våra namn och la dem i olika minnesveck i vänster hjärnhalva. Hej, André. Hej André, mitt namn är Monika. André, André.

Vi har alltså gemensam kvällsaktivitet på våra personaldagar och Alla kan-institutet ska lära oss att sjunga. Första steget: synkade sifferserier. Andra steget: Sjunga ”Bä, bä vita lamm” i släpig jazzversion. Jag står framför ekonomichefen och mummelsjunger "bä bä". Jag har fruktansvärt ont i magen och försöker tänka på hur man ska kunna fly från denna trivselfrämjande aktivitet i rörelseregi (Är jag kvar för att jag inte har tillsvidareanställning?). Förbundsjuristen och IT-killen har för länge sedan gått ut från sångövningen. När jag tittar ut genom fönstret ser jag två skuggfigurer som står med sänkta huvuden vid en baklucka. De dricker ljummen öl och muttrar i kanon.

P-O, vilken av heter P-O? Alla kan-kvinnan letar i minnesvecken. Gruppen låter meddela att ingen heter P-O, men vi har en P-G, men han var en av dem som avvek för en stund sedan. Men Jerry då, visst heter du väl Jerry, säger hon och pekar på Jesper. André, du heter André, eller hur? Jag nickar jakande. Alla kan-kvinnan ler i triumf. Hon kan.

En halvtimme senare vaknar jag i min frivilliga tankeflykt och sjunger då, denna gång tillsammans med PR-samordnaren, ”Sånt är livet” med utlevande kroppsspråk. Jag svänger stelt på armarna och undrar hur min mage nu kan vara fri från värk. Förra gången när vi hade personaldagar, inte vande sig min mage med de inhyrda skrattkonsulterna den gången. Skrattkonsulter? En Marimekkokvinna lär oss att skratta mer, eftersom av skratt blir man glad! Ännu en trivselskapande Kay Pollak-aktivitet som jag den gången trodde var svårslagen i genren.

Skördetid

Det jag egentligen skulle skriva angående teve var inte det jag skrev i förra inlägget. Det slog mig när jag för en timme sedan stod på bana ett i Wasa Clubs squashhall beredd att ta emot en serve. Att det var något annat teverelaterat som jag tänkte på igår. Som jag nu minns det var tanken att det skulle stå något sådant här:

Mobiltelefonen ringer.
- Hej, det är David, jobbar du?
- Nej, jag är slutat för idag.
- Synd.
- Jag sitter faktiskt och dricker en öl med P-G på ett ställe i närheten av centralen där det är ladies night. Alla dricker vin och äter ost. Vi blev just förpassade till restaurangen.
- P-G, vem är P-G?
- En kollega, en kompis. Har jag inte berättat om honom.
- Det är möjligt, men jag gillar det inte. Ni ska väl inte äta glass ihop.
- Glass, nej. Glass äter jag bara med dig. Tiramisu. Det giller vi. Men jag ringer dig senare. Jag måste slutföra en monolog om skördetid.

Det var David, prästsonen, tennsoldatshistorikern, han har jag bestämt berättat om tidigare. Jo, vad var jag. Just det, skördetid. Igår var som sagt det bästa programmet hittills i Filip och Fredriks ”100 Höjdare”. En av personligheterna var en mycket disciplinerad man som levt efter ett närmast asketiskt schema i trettio år för att hålla midjemåttet som han hade när han var 20. Nyss fyllde han 70 och då var han i mål. Det var dags för skördetid!

Den kan man tycka lite torftiga skörden bestod av en mazarin på ett fik. Det var den han drömt om i alla år, en mazarin till kaffet. Jag tyckte inslaget var underbart eftersom det intresserar mig mycket: dessa disciplinerade människor som liksom samlar ihop till något genom att leva väldigt långt ifrån det de samlar till. Tänk att inte äta socker i 30 år för att få ta en mazarin till kaffet när man är 70!

Faktum är, börjar P-G och lutar sig tillbaka samtidigt som han torkar lite Starobrnoskum från överläppen, faktum är att jag har en kompis som är lite åt det där hållet. Han samlar ihop till rejäla fredags- och lördagsmiddagar bestående av oxfilé och bea genom att bara äta buljong under arbetsdagarna. Han vill vara säker på att maten ska smaka, så därför äter han knappt på vardagarna innan han börjar frossa i bea på fredagskvällen. Likadant när vi går på restaurang, då äter han knappt alls innan och har med sig extra bröd i innerfickan utifall inte maten han får stillar den uppbyggda hungern.
















Ännu en skördetidman, alltså! Utropar jag och nu känner jag något som liknar lycka. Om buljongdiet genererar bättre bea, tänk då hur fantastiskt god den där mazarinen måste ha varit när man skördat i 30 år!

Val av kläder

Iklädd söndagskostym och mörkgröna Ville Vessla-wannabes gick jag till Nytorpsskolan (valdistrikt Skarpnäck 16) och lade min röst på såssarna. Man röstar inte i bakismundering och man har i just detta val ficknäsduk för att hedra Sten Andersson. Nu har ju inte jag något egentligt förhållande till Sten. Vet inte ens om han, som Jan Eliasson, någonsin haft duk i kavajfickan. Men han har ju varit utrikesminister, så det fick funka som minnesmarkör. Min favorit bland de gamla fina sossarna är Bengt Göransson (och Harry Schein, förstås), som dessutom är i liv och i fin form. När han dör är det slut på det finaste i rörelsen.

Nu har jag hällt upp en dry martini och ska sätta mig och våndas framför teven. Hoppas.

Björn och Ranelid

Jag har just bevittnat en naken Lena Endre, en nedtonad Börje Ahlstedt och en galen Reine Brynolfsson. Innan jag begav mig till Dramatens stora scen och Macbeth fick jag ett mejl där andemeningen var att: vill man se Örjan Ramberg frusta kan man gå till Sturehof, och då får en man en god middag också. Det där kan man ju i princip hålla med om. Stora scen är en kulturborgerlig fälla där det i ett slags inverterad proggdevis alltför ofta är finare än bra. Och även om jag alltså kan hålla med var Macbeth så pass bra att det (nog) slår en halstrad råbiff med Örjan Ramberg och Tommy Körberg som bordsgrannar.




















Efter föreställningen slut, vad kan klockan ha varit, 22.30?, provar vi lyckan och ser om vi kan komma in på Riche för en sängfösare. Riche - stället för martyrer: Man blir omotiverat nekad i dörren, Cesars Palace-brorsorna jockar och bartendern pissar i fizzen. Men in kom vi denna gång. Och in hade, naturligtvis, Rodeoredaktionen kommit. De ville genast veta om Björn af Kleen redan under tiden i Malmö blev misstagen för Björn Ranelid. Det kunde jag inte erinra mig, men Gustaf Gelins lillebror såg nöjd ut med svaret ändå. När jag nu sitter här och dricker polsk vodka medan potatisen ugnsbakas minns jag hur jag för ett par år sedan berättade för Björn att: visst kan du låta håret växa ut trots att du har lite fall. Se bara på Ranelid. Han blev lite stött och sedan dess har jag med respekt för hans hår inte nämnt saken. Men nu har alltså Rodeoredaktionen plockat upp den tråden och jag låter er avgöra huruvida hårtes(t)en håller.

Bildbylinen

- På vilket sätt skiljer sig din blogg från de texterna du skrev på Jet Set Junta, den karismatiska Kissing mirrors-Per ser lurig ut när han ställer frågan utanför Bonden bar.

- Ja, det är en bra fråga, men jag tror att de kommer att bli mer vardagliga, och förhoppningsvis mindre duktiga texter än de som jag skrev på Jet Set Junta. Svarar jag inte. Men jag tänker att jag borde svarat så. Vad jag igår svarade minns jag märkligt nog inte. Svarade jag kanske inte alls?

- Den stora skillnaden är bildbylinen. Det fanns inte utrymme för den på jsj, sticker Friendly Noise-Mattias in. Han ser inte lurig. Han är lömsk.

- Nej, det är så sant! Jag krävde en mäktigare bildbyline och när jag inte fick igenom mina önskemål startade jag eget.

Sedan gick vi i till Makelberge-eventet och när jag beställer en stor starköl (på indieklubb dricker alla stora starköl, något märkligt med tanke på att det korresponderar knackigt med indiepopens estetik) funderar jag över bilden. Jag har fått en del kommentarer om den och omdömet lyder i tur och ordning:

Jösses, du ser full ut, vad tuggar du på, haha, du ser ju ut som Morrissey, man kanske kan byta bild efter ett tag, det var en porrig bild, ska du verkligen ha en där.

(Bilden, i sidhuvudet, är för övrigt tagen högst upp i Hammarbybacken på något slags rave i slutet av augusti. Jens Eriksson har tagit den och jag var naturligtvis på min höjd salongsberusad.)

Runkaren Roth

Sist ni hördes tala om mig och Philip Roth var när jag somnade på tåget från Gävle till Stockholm med hans runkroman ”Portnoys besvär” på magen. Först nu har jag läst ut den och på ett sätt var det verkligen en runkroman. Allt i medelklasshemmet i den medelstora stadsdelen skulle sprutas ner: Storasysters behå, toalettspegeln, tvättkorgen, håret, strumpan. Otaliga var beskrivningarna av en tonåring runkmissbrukares vedermödor på judefamiljens toalett. Det låter kanske som en något smetig roman som liksom står och slirar i sperma. Om man läser den på runkplanet, så visst. Men Portnoys besvär handlar naturligtvis om någonting helt annat.

Det är en allegori. Precis som Joseph Hellers roman ”Nånting har hänt” är en metafor för en fantastisk beskrivning av ett mindre sagolikt suburbia, är Roths Portnoys besvär berättelsen om att brottas med den judiska identiteten. För mellan alla kladdiga sexscener handlar boken om familjen och judendomen. Och hur bedrägligt det kan vara att bygga en ekvation (och en erektion) på att en juristtjänst som medborgarrättsombud innebär godhet. Den spetsiga självironin hos Roth är en annan koppling till Heller. Finns det något finare än självgoda medelålders män som med självironisk ton gör upp med sin ungdoms sexualitet?

Jag vill inte med detta få er att läsa in en massa allegorier i romaner som inte bär på några. Som när kritiker försökte få den urgröpta släggan i P-O Enquists "Sekonden" till en symbol för socialdemokraternas klassförräderi. Det var en bok om idrottsrörelsens moral och politiska roll berättat via en oerhörd far och son-relation. Den lätta släggan var fusket i idrotten. Inget mer.

Om den här bloggen har några metaforiska dimensioner? Allt på denna sida är egentligen bara berättelsen om en något kokett klassresenär som är osäker på om utredningar som behandlar konsekvenserna av ett eventuellt borttagande av Allbolagen räcker som identitetsgrund.

Jag och orm…

Jag känner mig tom efter att precis lämnat ifrån mig en rapport om vad som händer om man fimpar Allbolagen. Funderar försiktigt om det finns något värde i att skriva om min utvecklade ormfobi (kommen av att jag petade på huggorm med pinne i sexårsåldern varpå min mindre psykologiskt utrustade farmor gallskrek) som ett slags kommentar till Mattias djurtext på Jet Set Junta.

För att sedan liksom glida över till en raljant beskrivning om varför jag envisades med att gå och se Snakes on a plane. Den där filmen som var kult innan den haft premiär. Ni vet, näthajpen.

Kanske skriva något om att gillar man orm och Samuel L Jacksons motherfucker-utbrott med röstläget hos en domedagspräst, ja, då är man hemma. Och fortsätta med att om man som jag skiträdd för orm och inte så där vansinnigt imponerad av att återigen höra Samuel L Jacksons patenterade domedagssvada, ja, då borde man stannat hemma.

Men det där kan aldrig bli något, det är en tom textidé. Det enda jag egentligen vill komma fram till är ju att få etikettera ormen som en förbannad evolutionsförnekare som borde skaffa ben. Och hur många gånger har jag inte börjat snacka orm och evolution på fester i jakt på ett stelt skratt.

Nej, jag åker hem istället.

PSB-frälst musse

Jag skrev för ett par veckor sedan om den turkiska turist som då sov på soffa (nu bor han inhyst i ett rum i Husby – det är där vi placerar dem) och ofrivilligt fick be till Allah med Pet Shop Boys som ljudfond. Det jag inte riktigt visste var att han vid detta tillfälle blev frälst. För bara en kvart sedan var han nämligen här och hämtade sin dator (han ville inte ha den i Husby-lägenheten när han var bortrest – hans rumskompisar var tydligen inte att lita på). Innan han drog vidare mot den ironiskt namngivna blå linjen bad han mig skriva ner den där låten där barn sjöng med i refrängen med den där, som vi säger i Turkiet, Gay rock-gruppen. Det gjorde jag naturligtvis gärna och gav honom en lapp som det stod ”To step a side” på.

De kanske kan assimileras in i EU-gemenskapen, trots allt.

Ville Vessla-wannabes

- Vi kommer aldrig att få vara med i den där bloggen, Gunnar, det förstår du väl. Vi är de skäggiga, positionslösa gymnasielärarna. Vi får inte ens vara med som statister, fortsatte prästsonen, nu karaktäristiskt gestikulerande.

- Jo, det du nyss sa kan mycket väl komma med. Det skulle kunna vara en bra början på morgondagens blogg, sa jag och försökte le.

- Förresten, André, vad är det där för skor du har på dig? De där spetsiga sakerna som ska sticka fram bakom gardinen. Som Ville Vessla! Brukar du göra det, stå bakom gardinen och smyga med de där skorna som tittar fram?

- Nu kommer ni garanterat med! Jag ska berätta om när stilpolisen från Rågsved retar mig för mina fashionförsök. Hur du först kallade min korta trench för Inspector gadget och hur du nu går på om att mina nya manchesterskor med läderklädda tåhättor är Ville Vessla-wannabes.

- Hörde du det, Gunnar, vi kan få vara med i bloggen!

Cykla till Sickla

I pressen har Astoria berättat att deras nybyggda biograf i Sickla city även vänder sig till dem som bor söder om Sjöstaden. Nyfiken i en strut tar jag cykeln ner för Hammarbybacken. De visar Susanne Biers nya film, ”Efter bröllopet”. Låter bra. Hennes ”Älska dig för evigt” var ju ett mästerverk i genren familjedrama. Och i Sickla City har jag aldrig varit. Efter att ha fått fråga om vägen ett par gånger hittar vi dit. Biografen ligger i en gammal fabrik. Dieselverkstaden: Atlas Copcos gamla industrilokaler. Tusentals autenticitetspoäng vilket borde locka kulturborgaren. Och jodå, visst är det en och annan kulturborgare där.

Man får popcorn och läsk när man hämtar ut biljetten. Gratis, ett så kallat öppningserbjudande. Ett lågfrekvent majsgnissel stör i salongen. Har ni det bra? Det är av värdinnorna som ropar. Har ni det bra, ser ni allihop? Mannen i manchesterkavaj skruvar på sig. Jag tittar ner i popcornbunken. Nu börjar det tänker jag. De verkar tro att jag har köpt biljett till något slags event.

Plopp! Mannen i manchesterkavaj får en Dumlekola i skallen. Det är godisregn. Geisha och twix viner genom luften. Har alla fått nu? Har alla fått godis?

Alla har inte fått och en yngre man sträcker fram sin keps för att få ett rejält lass choklad. Han vänder sig mot sitt sällskap i triumf. Får det vara en plopp, ser han ut säga. Eller behåller han all choklad själv?

Strax därefter börjar filmen. Hur den var? Som att gå i familjeterapi för oväntade återföreningar, otrohet, skilsmässa och för tidiga dödsbud. Samtidigt. Susanne Bier är som vanligt suverän på att fånga svåra situationer i familjen. Bier är filmens främsta familjeterapeut. Rolf Lassgård gör sitt livs roll. Mads Mikkelsen som alltid snygg och skicklig.

Jag sätter mig min manchesterkavaj och hoppar upp på cykeln. Ska man ta en sväng igenom Sickla när man ändå är här. Det är egentligen litet för mörkt, men det får blir en kort sväng. Man känner igen den fräscha sjöstadsestetiken: Det är ett slags upphottad funkis och torget i city har en möbelaffär där taklampan Kotten sannolikt finns i lager. Som vanligt äcklas jag så smått jag av denna konforma medelklass. Väljer därför att vända hem. Väjer för två trehjulingar till barnvagnar och segar mig upp för backen.

Polaroidpastisch

Klockan är strax efter sex och det är gårdag. Jens Assur intervjuas i moderna museets föreläsningssal. Tio minuter in i intervjun artikulerar Assur käken ur led. Han trycker på nyckelord för att även trögtänkta ska fatta. De välformulerade tankarna om att pekingbor har mer gemensamt med stockholmare än med kinesiska bönder är i grunden självklara. De stämmer alltså säkert, men har man inte mer att säga om utställningen än att polaroidfotot fångar nerv och äkthet och att det finns gemensamma nämnare bland folk i innerstadshuvudstäder runt om i världen, kanske man ska tygla emfasen.

40 stycken polaroider. Ja, visst låter det lite. Mer är det inte som ingår i utställningen ”This is My Time, This is My Life”. Om man ska skilda samtiden i Stockholm, behövs det inte fler bilder då? När man ska fånga festen, träningen och modemedvetenheten i innerstaden, kräver inte det minst 40 per tema? Och om man är så tarv på nerv, ska inte någon av de tiotusen lite mer misslyckade bilderna vara med? Han har tydligen knäppt så många bilder, tiotusen, och kvar blev bara 40. Frågor som naturligtvis är svåra att svara på innan man sett utställningen. Men vilket arbete att välja ut de 40 bästa!

Nå, till verket. När man går med sin hala Tuborg guld i näven bland kulturborgare och medieminglare hör man ett namn nämnas hela tiden. Warhol. Det är en hommage till Warhol, ser du blommorna, det hade Andy under Factory-eran, och titta där är till och med en bild på Warhol. Ja, definitivt Warhol.

En kontemporär dokumentation år 2006 använder alltså en kanoniserad utställning om samma tema som mall. Warhol. Igen. Hur många gånger kan man återanvända konstnären av återanvändning? 40? 10 000? Det är dessvärre inte det enda problemet med utställningen. Bilderna är för få. Man vill ha mer. De berättar för lite. Som om detta bara är trailern för den stora utställningen. Den som förmodligen ligger i en låda under Assurs säng.

En annan sak: Medan valfunktionärer står utanför Åhléns och packar ihop dagens valstuga, minglar ministrarna Orback och Pagrotsky med Viggo på moderna. Ministrarna ser avslappnade ut, som om valet redan var vunnet. Är de också förlorade i historia?

Detta är tankar som loopas i mitt huvud när jag sitter på min ödsliga arbetsplats klockan nio en fredagskväll. Jag petar i mig hygglig thaimat och dricker folköl. Carlsberg. Min flickvän sitter i kontoret bredvid och skriver om samma utställning. Expressen.

Rapport-debut

Det är inte första gången som jag med avundsjuka ser någon av min mina kollegor gå förbi mitt rum med en Rapport-reporter i släptåg. Det ska i egenskap av expert på hyresjuridik eller, som in det här fallet, energipolitik uttala sig med miljonen tittare som målgrupp. En annan sitter surt och knackar i sina Excel-ark som när det blir en färdig rapport i bästa fall blir en notis i gratistidningen City.

Men den här gången visade det sig att det var min tur! Ja, kanske inte riktigt på den nivå jag hade hoppats, men om ni tittar riktigt noga i någon av helgens Rapport-sändningar kan ni se mig. Eller mig och mig, snarare min matlåda. Den är av genomskinlig plats och innehåller fiberfusilli och köttfärssås. Det kanske inte låter så läckert, men det är chèvre i färsen. Ganska mycket chèvre, en halv korv. Jag försökte berätta det för den inrikesreportern Göran Åhgren, att det kanske ser ut som en riktigt torftig ungkarlslåda, men låt dig inte luras, det är chèvre i färsen. En halv korv.

Sedan fick jag så autentiskt som möjligt, under tystnad, placera matlådan i kylskåpet medan kameran rullade. Det var nämligen så att Åhgren ville ha lite bilder på vardagliga elsituationer och kylskåp drar ju el och där kom jag som av en slump med chèvrefärs under armen. Om jag har tur ser man även delar av min arm. Jag hade lila kortärmad skjorta vid tillfället. Ben Sherman. En gammal sak som hängt med länge och inget jag hade valt imorse om jag visste att den skulle visas i Rapport. Då hade jag naturligtvis valt en långärmad skjorta med snajdiga manschetter. Förmodligen Paul Smith.