måndag, mars 31

Världens farligaste land



När jag var i Tokyo sa alla det där lät ju trevligt, men ett sånt dyrt land som Japan kan man inte åka till. Kläderna kostar skjortan. Och samma sak med Moskva. Säkert intressant på många sätt det där du pratar om, men att åka till ett land där folk hela tiden försöker blåsa en, nej, det låter inget vidare. Riktiga gangsters, de där, ryssarna.

Det är intressanta myter såklart, men det är också givetvis mest myter. Jag blev visserligen nästan blåst på växeln när jag köpte biljetter till Kreml, men de var också allt. Vår guidebok föreslog för övrigt att man skulle ge ryssen en chokladbit eller ett kassettband om man ville visa dem uppskattning för en service de utfört.

Autobahn, Avesta, metropol

Jag är hemma nu. Flyget var inställt igår och vi fick kryssa hem i natten via Helsingfors. Men det gjorde inte så mycket för man behövde litet tid att smälta Moskva. Det var bra dagar. Sammanfattningsvis tyckte jag det var en blandning mellan autobahn, Avesta och metropol.



Världsstadens tunnelbana (sagolikt snygg).



Bruksortens modestandard (världens fulaste jeans).




Totalitär trafiklösning (världens brutalaste innerstad).

lördag, mars 29

Mannen utan minne möter Coyote ugly



Det är lätt att fylla i bilden av Moskva som en stad i skarven. Kalvig kapitalism kämpar bredvid kommunistisk kitsch. Var är den Goda Smaken, frågar sig den västeuropeiska medelklassen.

Karin skrev krönika
igår kväll och därför kom vi ut sent och utan plan och hamnade till slut, via en guidebok, på ett ställe vid namn Grafit. En restaurang och bar i skarven. När man fäst blicken på scenen ser man ett band som spelar rysk rockabilly. Mannen utan minne-musik. När jag tittar upp från min tallrik har bandet gått av scenen och två gogodansare gymnastiserar i varsin bur klädda i något som liknar trasiga cykeldräkter. Coyote ugly-musik.

fredag, mars 28

Moskvas svar på Riche



"Even though we are from Sweden?"

Karin har redan börjat gå bort från vakten när jag testar tipset från ”I huvudet på Carolina Gynning”. Jag minns att hon sa det i ett av sina program, att det fina med Moskva är att man kan gå före i kön om man säger att man är från Sverige. Så jag biter ihop och frågar om man måste stå på gästlista även om man är från Sverige.

Vakten nästan ler lite och säger att: Jo, men om ni är från Sverige kan ni få gå in en timme, trots att ni inte står på gästlistan. Jag är glad över att jag inte behöver ta fram Army of Lovers-kortet. Ryssarna sägs ju gilla dem mycket och eftersom jag korrigerat en Army of Lovers-medlems julgran (foten var skev) ett par år sedan tänkte jag att det kunde ge tillträde till coola klubbar (jag har även firat nyår med E-Type, men jag är osäker om han är lika stor i Ryssland)).

Vi går in på designern Denis Simachevs bar. Antoninis Blow-Up projiceras på väggen. Musiken är hög och alla låtar är mixade med ett modernt dansbeat som bas. Tjejerna pinnsmala och 20+ och männen 35+ och har glasögon. Det ska vara ett hak där journalister hänger. Moskvas svar på Riche, skulle man säga om man tror att allt kretsar kring Spy bars gubbrum.

torsdag, mars 27

Propaganda



Vi tog magasinet Time Out till hjälp igår för att hitta en bra restaurang och bar. Hamnade på det lite mölliga matstället Kitaisky Lyotchik Dszao Da och klubben Propaganda. Kom då att tänka på den här magsura Bengt Ohlsson-krönikan.

onsdag, mars 26

Postmoderna Moskva



På väggen ovanför receptionen hänger ett gäng celebriteter som visar att man är i fint sällskap. Chuck Norris, Margret Thatcher, Nicolae Ceausescu, Josef Stalin, Arnold Schwarzenegger, Indirah Gandhi. Alla har de som jag valt att bo på Sovietsky Historical Hotel. Ett Stalinstämplat hotell från 1952 som bland annat har en egen harpspelerska.

Det har börjat bra i Moskva. Jag återkommer.

söndag, mars 23

En hund begraven i Hubbas-land



Vi har gått en kilometer in i skogen och står på en kalhuggen höjd i Östanbyn. Det blåser snö i ögonen på oss. Där brukade de leka, Lian och Tessa, berättar min brors före detta flickvän och hennes mamma. Men nu är de, hundarna, kremerade och ligger i två boxar. En är gjord av papp och ser ut som en thai-box och den andra är av trä och liknar en fågelholk. I träboxen ligger Lian (Tessa, mammans hund, ligger i thaiboxen) och när vi öppnar locket är det flera liter blågrå aska i den. Han var en stor hund.

Jag gillar inte hundar. Lian och jag skaffade därför tidigt en överenskommelse. Vi höll oss på varsin kant. Men på den där kalhuggna höjden finns han nu överallt och jag kan inte säga annat än att det var lite fint när den blågrå askan fångades av vinden och flög upp i himmelen. Min bror är inte typen som visar känslor särskilt öppet, men han var ovanligt tyst när han stod där på den kalhuggna höjden med svart rock och vit toppluva. Det enda som hördes, förutom snön som susade, var en flickfotograf som fotade. Ja, det låter säkert konstigt men så var det i alla fall. Till vardags fotar lillebrodern till exflickvännen modeller för Café och nu stod han på knä på ett kalhygge och dokumenterade en hundbegravning.

Dagen efteråt gick jag och min bror Mattias en promenad i Östanbyn. På vägen hem mötte vi grannen Hubbas. Han var full och förbannad och frågade var hunn var och när han fick veta att det var avlivad vände han tvärt på träskon och gick in till sina katter och ölsslattar samtidigt som fräste något om att min bror kunde ta livet av sig själv istället; såna som han skulle inte ha djur. Vad en påskölsfull, pensionerad sophämtare slänger ur sig en söndagsmorgon behöver man kanske inte bry sig så mycket om. Men jag blev lite ledsen när Hubbas släppte ut sina supiga idiotier och lät de fångas av vinden och flyga rakt upp i ansiktet på min bror.

Jävla sopgubbe.

fredag, mars 21

Ang Lee är ett geni

tisdag, mars 18

När coachen kom till bloggen

Årets medieord är här: Bloggcoach. Både Blondinbella och Bostads-Barbro har en. Två exempel räcker som bekant för att ro en medietes i hamn. Men inte nog med det, även jag har bloggcoach. Eller jag har mer en hel bloggstab: Mattias coachar, Jens formger, Karin korrar och David debatterar.

måndag, mars 17

Långepellen



”Det är för att du är så lång.” Jag har precis läxat upp Nalle i vårens Wasa club open och får höra att jag vann för att jag var lång. ”Du skulle aldrig hunnit på de där stoppbollarna om det inte vore för att du var så förbannat lång!” Samma sak när man som grabb sprang ifrån någon kort kille från Krylbo. Det berodde på långa ben.

Jag har aldrig riktigt köpt det argumentet. Mest för att det låter så oskickligt att hela bedriften kan förklaras i lång. Det är ju en av de få saker man inte riktigt kan styra över.

Hur lång jag är? 191 cm, det vill säga inte sådär exceptionellt lång. Men ändå kallar min svärmor mig ibland för långepellen. Trots att hennes söner är betydligt längre än vad jag är. Jag måste vara längre än vad jag tror.

fredag, mars 14

Putslustiga pseudoessäer



Det enda vi hade gemensamt var att jag lånat hans bil. Eller ja, det var Björn som lånade den, men vi åkte i den tillsammans till Åre där Björns morbror har en timmerstuga. Jag minns inte var det var för märke på bilen men så här i efterhand, ett par år senare (eller var det ett?), tänker jag mig en Mazda. Det låg en urdrucken Festis i baksätet och tre Lundell-skivor i handsfacket. Björn hade beställt bilmusik.

Dan är precis som Björn kulturjournalist. Och jag tror inte att det var någon slump att de lånade bil av varandra. Kulturjournalister gör ofta det. Inte särskilt konstigt eftersom de inte gillar bil. Därför tänker jag mig att andelen bil är låg i det skrået. Och eftersom folk i mediesvängen mest umgås med folk i mediesvängen blir det att den lite rostskadade Passaten som arkitekturskribenten sitter på lånas friskt av frilanskollegor när skidsuget gör sig påmint.

Jag riktigt ser Johan Croneman fumlande med tanklocket på en Statoilmack och hur Karin Magnusson panikbromsar med en lånad bil från 80-talet för att inte köra in i en cykelhjälmförsedd Tommie Jönsson (cykla, däremot, gillar de, kulturjournalisterna).

Det var naturligtvis det vi började prata om, jag och Dan, när vi sprang på varandra igår på Filters släppfest (smygläsarbegreppet verkar vara på väg bort: nu släppfestar man istället). Att jag lånat hans bil. Det kunde jag förresten göra när jag ville. Det var bara att ringa. Den bara står där. Bilen.

Vi kom att prata om blogga och jag var av någon anledning övertygad om att han inte gjorde det. Men det visade sig vara fullkomligt fel och när jag nu läser den lägger jag samtidigt till den i min länklista. Så bra är den. Helt fantastiskt faktiskt. Den handlar om stadsbyggande, gatuliv, shopping och arkitektur och heter Punkthus. Dan (Hallemar i efternamn) berättade att en kritiker beskrivit hans texter som putslustiga pseudoessäer. Det var såklart menat som dåligt, men när folk ska beskriva något som de inte förstår sig på blir orden ibland märkligt träffsäkra. Fast på ett bakvänt sätt. För inte kan man änka mig något mer fantastiskt än att få omdömet putslustig pseudoessäist av en som inte riktigt förstår.

torsdag, mars 13

Snackiga snickare från Stockholm



”Nu kommer jag och bråkar igen” En man i 60-årsåldern med vit mustasch och blåa byxor står i dörröppningen med två spannar murbruk. Klockan är åtta på morgonen och han vill komma in och lägga ny mosaik i badrummet.

Ja, tänker ni, ännu ett sådant där putsat högkonjunkturexempel från Konsultholmen. Inbyggda spotlights i golvet ska de säkert också ha. Men nej, det här handlar om återställande (och inbyggda spotlights i golvet har vi redan). Toalettcisternen läckte och nu håller hantverkarna på att bygga tillbaka det uppbrutna hallgolv och lappa ihop mosaiken i badrummet. Det har naturligtvis varit lite påfrestande att i tre månader spola toaletten med en hink vatten.

Men det har varit lite fint också. För varje gång den blåbyxade gubben kommer och ”bråkar lite” på morgonkvisten blir man glad. Jag träffar aldrig sådana där äldre, infödda Stockholmare som gillar att slänga käft på traditionell närförortsslang även fast klockan inte passerat morgonkvisten och som när man krampar ur sig något skämtsamt innan första koppen kaffe så kommenterar de det med en bekräftelse av typen: ”Den där var bra, grabben! Nu fick han till det!”.

Det blir exotiskt med äldre ärkestockholmare som snackar slang när de andra jag umgås med kommer från ställen som Kramfors, Kristianstad, Boxholm och Mariestad.

onsdag, mars 12

Biomörkret slukade bloggen



Först den helt fenomenala There will be blood (en klassiker om hur ond man kan bli om man sysslar för mycket med Timboanstruket entreprenörskap). Sedan flm-fest på allmänna galleriet (för bra för att vara smygläsning). Varpå jag och P-G dammade av Hyresgästföreningens filmklubb och bjöd in till visning av No country for old man (en ovanligt bra thriller om när samhället växer ifrån en gammal man). Varefter Jens lurade med mig och Karin på dokumentärfilmfestival Tempo, där vi såg filmerna Necrobusiness (sanslöst makaber polsk bizniz) och Return to the border (en hypnotiserande intressant kinesisk film om relationen mellan Nordkorea och Kina och hur den enda handeln mellan länderna sker över floden genom att en bit järn byts mot en ask cigatetter där floden är så smal att man kan sträcka sig över den). Sedan lurade Per på Weird Science mig att se Familjen Savage på bio (som var en hygglig film om självupptagna kulturborgare av det slag som alltid slentrianmässigt hyllas av självupptagna kulturborgare som arbetar i mediesvängen). Och som om inte det var nog rekommenderade Jens varmt dokumentären om Dixie Chicks, Shut up and sing (en medioker sak om ett gäng menlösa morsor som spelar utslätad country och råkar kritisera Bush på en konsert och sedan hamnar i radioskugga.)

Det är därför jag inte hunnit blogga på sistone. Ska bli ändring på det från och med nu.