The year of the (heart) cat

Varje avsnitt är som att återigen kliva in genom Centralblockets portar. Knivskarpa bilder på män med molande käkar, en melankolisk mamma som nynnar en persisk vaggvisa till en nyopererad bebis och kirurgen med de långsamma rörelserna och den minimala mimiken. Ja, alla minnen och mardrömmar från tiden i Lund när Aron opererade sitt tre veckor gamla hjärta kommer tillbaka.

Jag känner det som en plikt att titta på SVT:s serie Rakt in i hjärtat. Jag vet inte riktigt mot vad, men förmodligen är det som en del i en förväntad bearbetning. Ju längre tiden går blir det allt mer overklighet. Jag vet att jag varit där men har inte en aning om det var ett år sedan eller om vi var där i förra veckan. Man blir bra på att lägga saker åt sidan. Bita ihop, tuffa på.

Men varje torsdag klockan 21, när speakerrösten från hon på Antikrundan börjar berätta om barn med hål i hjärtat, stannar tiden. Fick de molande käkarna bestämma skulle jag stänga av på studs. Men det ger trots allt ett visst lugn att återse kirurgen som opererade Aron. Jag är ju övertygad om att han är världens bästa hjärtkirurg och sådana ska såklart få all tevetid i världen. I ett par bildrutor skrattar han till lite. Det var den enda ljusglimten under den där månaden i Lund, när man lyckades få den minimala mimiken på kirurgen att skratta till lite. Därefter: bita ihop.

Nu har det gått drygt ett år sedan Aron lämnade Lund i ambulansflyg. Han mår bra och den senaste hjärtkontrollen var så lyckad att vi inte behöver besöka kardiologerna på Karolinska på 1,5 år. Tuffa på. 

När jag skriver det här har jag Al Stewarts The year of the cat på repeat. Varje barn som opereras i Lund får en hjärtkatt som någon vänlig själ virkat och skickat till sjukhuset. Arons har svarta styngn över hjärtat. Den är grön och vit och det ser ut som den sover. Men den lever. Precis som Aron.