Det förlorade svettbandet på Svenska akademien

Jag glömde berätta att jag var på Svenska akademien i onsdags. Annina var med och arrangerade skönlitteraturseminarium och bjöd med mig. Det var jag och drygt hundra damer i Lisbeth Palme-page. Ebba Witt Brattström raljerade över undermåliga undervisningsböcker. Hon sade sig vara bedrövad över hur lite dagens ungdom kan om litteratur. Hur lite skönlitteratur de läser och om de någon gång läser så förstår de inget och om de begriper så fattar de fel. För att riktigt muntra upp sig själv citerade hon ett avsnitt ur Martina Lowdens ”Allt” där hon, Martina, snapshotläser en klassiker under en timme samtidigt som hon virkar. Det skulle illustrera hur unga människor förhåller sig till litteratur idag (samtidigt som hon, Ebba, i en bisats dömde hon ut ”Allt” som en alltigenom oläsbar bok). Jag som trodde att Martina och Malte var Horaces och Ebbas barn.

Man kan kanske undra vad jag gjorde där, i Börssalen under 13 kristallkronor bland alla dessa bibliotekarier med en debattpanel som förutom Ebba bestod av en bibliotekschef, Gabriella Håkansson och Sigrid Combüchen? Jag lyssnade på Bengt Göransson. Han var moderator och den som lyssnat på hans kusligt Palme-lika stämma vill ha mer. Det var ett tag att sedan sist (förra gången var på en Hyresgästföreningskonferens där jag hade den hopplösa uppgiften att presentera en ny riktlinje för lokalt hyresgästföreningsarbete strax innan Bengt hade i uppdrag att i två timmar filosofera fritt kring folkrörelsedemokrati). Där satt jag i alla fall med regnvått hår och lyssnade på vad Gabriella och Sigrid ansåg om skönlitteraturens ställning och folkbibliotekens framtid. Det var rätt intressant men mest satt jag alltså och väntade på Bengt: Hur han skulle sammanfatta vad varje inlägg i debatten handlat om dra och den där slutsatsen som får tankar att klarna. Raffinerad rörelseretorik.

När jag efter att ha tagit adjö av Annina begav mig hemåt glömde jag min träningsväska i garderoben. Ett slags Pradapåse (en svart nylonpåse som det en gång låg ett par Miu Miu-skor i) med svettiga squashkläder i. Efter ett samtal med bibliotekschefen åkte jag i fredags till Nobelbibliotekets reception och hämtade den kvarglömde påsen. De hade tagit hand om den och där låg den bredvid ett svartvitt Pamukfotografi och framför några halvfranska band. Det var då jag märkte, eller snarare när jag kom hem, att mitt vitsvarta Le Coq Sportif-svettband var borta.

Om ni ser Horace gympa osynkat till Haddaway med en svart tupp på vit botten runt handleden så vet ni var ni ska vända er.