Allas rätt till ett kulturhus

På väg ut för att äta lunch träffar jag två tvillingar i trapphuset. Enäggs. De är som jag uppvuxna i Avesta och hyr kontor av oss. De är riskkapitalister och tar i hand på det där hårdhänta biznizsättet och frågar vad jag gör för tillfället. Demonstrerar mot utförsäljningen av allmännyttan, svarar jag. Den ena ler nervöst samtidigt som den andra (jag har ingen aning vem som är vem) spottar på trapphusgolvet och säger att vi stoppar hans möjligheter att köpa loss sin kulturlägenhet på Stadsholmen. Han är arg. De har redan så dyr hyra. 1000 kronor kvadraten. Minst. Nu vill de ha något tillbaka. Marknadshyra, undrar jag och berättar ombudsmannamässigt att vår målparagraf är allas rätt till bostad till en rimlig kostnad. Inte bereda väg för att biznizfolk ska få köpa loss sin lägenhet till ett pris på nivåer som liknar mellandagsrean. Det är illa nog att folk nu analyserar aktiekurser i hus som det förr skrevs romaner i; och som dessutom är en gemensam del av vårt kulturhistoriska arv. Proklamerade jag så uppspelt att vindtyget fladdrade till lite.

Patterns of Parklands - En perfekt paradox

Jag skrev för två år sedan att jag (i en aktiv och uppsökande mening) slutat lyssna på musik, men att Differnet fick mig på andra tankar. Nu har det hänt igen. Jag har fortsatt sluta lyssna på musik, men häromdagen fick jag Differnets nya skiva, ”Collapsing Universe”, av Mattias. Det blev samma effekt som förra gången: Musik som invärtes peeling - flimmerhåren reste liksom ragg. Ja, det där låter kanske larvigt, men så var det då och så kändes det nu. Det kan ha att göra med att omslaget är fotat av Gert Janson, före detta fotograf på KF, och att bilden har underligt samtida i sin 70-talsestetik. Sådant påverkar naturligtvis peelingen!

Första låten är ett mästerverk. "Patterns of Parklands". Jag har inte lyckas komma förbi den än. På den nivån är det. Det avslutade flugsurret som avslutade förra skivan inleder den nya. Den i grunden omedelbara melodin i "Pattern of Parklands" låter avancerad och svår. En perfekt paradox. Smarta små slingor möter märkliga melodier och man får hela tiden känslan att flera låtar gömmer sig i "Patterns of Parklands". Som om klangerna själva levde ett rikt och rörligt intellektuellt liv!

(Nästa onsdag, 6/5, är det smyglyssnarparty på Pet Sounds för Differnets ”Collapsing Universe”. Vi ses då!)

Nitty gritty-frippa

De senaste tre åren har jag med ett par avstickare klippt mig på en salong på söder som ägs av en syrian från Södertälje. Det har genererat generiska Gant-frippor (eller Ken-frippor om man så vill, det är samma sak) och de gånger jag klippt mig på fredagar har jag fått ett glas vitt vin. Hon som klippt mig har blond romantisk frisyr, är snackig och heter typ Carina. Musiken i salongen var Radio RIX och tidningarna Cosmopolitan och Veckans NU.

Idag på lunchen provade jag frisörsalongen som ligger i Nitty Gritty-butiken: dom hairdressing. Musiken var Embassy och Broadcast och tidningarna Vice och Rodeo. Hon som klippte mig hade en mörklockig asymmetrisk frisyr, bar dödskalle-tshirt, schackrutiga Converse och hette typ Caroline. Hon var fåordig och bjöd på cappuccino.

Min nya Nitty grittty-frippa (den är lite synthig) var tre gånger så dyr som min gamla, men jag är nöjd. Även om jag naturligtvis föredrar partybrudmiljön framför smygläsarsalongen.

Blackout

Sven Wollters rödvinsutspädda saliv missar precis mina vita jeans. Jag är på Dramalabbet med David. Sista föreställningen av José Maria Vieira Mendes ”Blackout”. Svens son och Davids kompis Karl Seldahl står för regi.

Vi sitter i en ring runt en blankpolerad scen ett stenkast från Mosebacke. Ett par pinnstolar, ett gevär, ett paket cigaretter och några flaskor vin. Det är rekvisitan. Skådespelarna sitter bland publiken och kliver av och på scenen allteftersom. Brecht. Strindberg. Intrigen utgår från klassikern "Leka med elden". Ja, det där visste inte jag när jag såg pjäsen, men jag fick det berättat för mig när jag, David och Karl stod på Östgötagatan och drack Calvados ur min medhavda plunta. Det fina med Blackout var att den fungerade på flera nivåer. För sådana som inte lekt med teaterelden som barn fungerar den som allegori för ett samhällstillstånd (gör inte nästan all teater det, om man verkligen vill?). Men mest intressant var Sven Wollters karaktär som låg nästan plågsamt nära hans egen person: Han pratade revolution, var patriark, pratade repetitivt och förförde sonens hustru. Undrar om inte Mendes visste det när han skrev Blackout, att det finns tusentals Wollter i teatervärlden och att de kan behöva en spegel ibland.

Folkrörelsederby

Min sista text på Jet Set Junta handlade om fotboll. Den beskrev bland annat om hur pappa kastade bollar i huvudet på mig när jag som grabb försökte läsa Stephen King-böcker. Det är en sak jag saknat länge. Man kan säga att jag ibland drömt om tiden när jag var tom i bollen. Men nu är längtan över! Hyresgästföreningen region Stockholm har en korpfotbollslag och eftersom de behövde folk fick jag och Erik hoppa in från Riksförbundet. I torsdags kväll på en grusmatch i Älvsjö mötte vi Coop. Ja, det var ett gammalt hederligt folkrörelsederby och vi vann med 6-0. Sannolikt för att de börjat klippa sina medlemsband. De saknade spelidé.

(Om ni undrar varför jag inte har matchtröja på mig beror det på att de inte räckte till alla. Det är därför jag har en urtvättad Yvonne-tshirt med dödskallemotiv på mig på bilden.)

Carl Jans änglar

Jag vet inte om ni såg Carl Jans Änglar. Serien på TV3 där Carl Jan Granqvist uppfostrade förortstjejer. Den gick för kanske ett halvår sedan och man får nog säga att den var smått fantastisk. Tjejerna fick lära sig hur man skötte en restaurang. De tyckte Carl Jan var konstig men lite kul (vilket är en bra sammanfattning: det är en konstig och lite kul kille, Carl Jan). Hade han bott hela sitt liv i en av Sveriges mindre arbetarkommuner hade han varit harjaktshöger.

Han lärde de truliga tonårstjejerna hur man kom i tid, konsten att middagskonversera, hur man höll besticken och rent allmänt vad som krävs för att sköta en restaurang. Det gick (regisserat?) bra till slut och Carl Jans änglar fick jobb i restaurangbranschen efter serien.

Idag träffade jag dem. Änglarna. Det var på restaurang Terrassen intill Globenområdet. Jag och ett gäng Hyresgästföreningsrepresentanter hade påverkansstrategimöte och Jonas hade bokat bord till lunchen. Nu är jag inte säker på att det var just Carl Jans änglar jag blev serverad av men de hade samma tuggummituggande världsfrånvändhet som jag kände igen från serien. Elever på en restaurangskola. De tog beställningen. Glömde. Kom tillbaka. Tog den igen. Serverade i ej överenskommen ordning. Stod hålögda vid kassaapparaten och tänkte på hästträningen senare på kvällen. SMS:ade i köket. Så där höll det på och som lök på laxen såg killarna rörande roliga ut i litet för stora serveringskläder. Det var som en helt fantastisk lätt osynkad skolkabaré. Hade man fått illustrerat det med musik hade man valt Light Bulb Project.

Och inte nog med detta: Man fick en trerätters lunch för hundralappen (inklusive tiramisu till efterrätt) och det kanske absolut bästa var att det satt ett pensionärsgäng och drack vin och åt kalvschnitzel vid borden bredvid. De hade rullat håret och var fint klädda. Hade jag aldrig ätit på Bakfickan hade det här varit årets lunchställe.

Fokusfeber

Igår när jag och Mattias som vanligt sprang ett varv runt Kungsholmen berättade han om Fokus. Han hade åkt buss och framför honom satt ett sådant där par i 30-årsåldern som det finns så många av i Stockholms innerstad (de ser så lika ut att man hejar på alla för att man tror man känner dem!). Men det var något som inte stämde. De läste Fokus. Ivrigt. Omslagsplatsen var seg (de prenumererar tydligen) och killens febriga fingrar kämpade fram ett färskt Fokus. Tjejen hängde över axeln (en smygläsare?) och Mattias hade svårt att sätta in det han såg i ett sammanhang. Vad var det för typer som läser Fokus med feber? En ny subkultur?

Jag kunde inte svara på hans fråga men idag, efter en lunchsquash med Conny, satte jag mig med nya Fokus (vi prenumererar tydligen) på vår innergård med ett glas med Schorle. Jag blev naturligtvis nyfiken på vad som fanns innanför plasten. Det var statsvetarhabil analys av gårdagens nyheter med ett par insprängda söndagsbilageporträtt. Möjligen okej, men hur detta kan ge plastprasslig feber förblir ett mysterium.

Jag har förresten köpt Fokus en gång. Till Jens. Han bodde temporärt i Tokyo och jag skulle hälsa på i en vecka (han ville ha Bon och en påse Polly också). Ett av få tillfällen jag kan förstå att man känner ett lätt Fokussug.

This is england

”Sofi Fahrman går ju på fler museum än vad du gör!”

David larmar och gör sig till när jag berättar hur jag hade det i London. För mycket shopping och för lite krigsmuseum, var hans sammanfattande åsikt. Det må så vara, men det var inte så att jag bara shoppade (att inte shoppa alls när man är i London är inte heller acceptabelt). Jag var på bio också. "This is England". Shane Meadows film om ett skinheadgäng i England i början av 80-talet. Tatcher är premiärminister och Falklandskriget pågår. En faderslös 12-åring blir mobbad i skolan och sugs upp av ett skinsgäng. Där får han Dr Martins, Ben Sherman och hängslen.

Men det där kommer alla Sveriges smygläsare snacka om så småningom, så jag tänkte istället berätta var jag såg filmen. Det var i Barbican och det är en stadsdel byggd i stål och glas som är befriande modernistisk i ett annars viktorianskt London. Där finns bland annat ett stort kulturhus, Barbican centre, och det var där vi såg filmen. Ett mycket märkligt monumentalt kulturkomplex där massiv betong, öppna ytor, mässingsdetaljer, lummiga innergårdar och slingrande korridorer fungerade som arena för kulturtörstande londonbor. Vi var där en söndag och då var det fullt med folk som såg film, studerade konst, gick på teater och lyssnade på konserter. Jag och Björn satt i baren med varsin hallonsmootihe och åt en tonfiskmacka samtidigt som vi tittade litet hålögda (Björn för att han varit uppe klockan sex för att hjälpa knallarna på Portobello market att montera försäljningsstånden) på kulturborgarna som pausminglade mellan första och andra akten till någon Arvo Pärt-liknande konsert. Jag tror att den kvällen var den bästa i London. Möjligen i konkurrens med besöket i den Mark E Smith-ägda Start-butiken där jag hittade ett par fantastiska, gröna Comme des Garçons -strumpor med gulddetaljer.

Bra betyg

Jens gör en intressant iakttagelse på sin flogg här. Svenska dagbladet ger alltid klassiska skivor betyget sex (av sex möjliga). Den enda som slår det är Mattias, som alltid när jag frågar vad han tycker om en film, oavsett genre, ger den betyget sju. Men då är det efter IMDB-skalan, det vill säga från 1-10. Apropå betygsättning är det kul nu när DN börjat sifferbedöma filmer. Man känner att de inte gillar det. Att betyget liksom inte korresponderar med recensionen. Förmodligen för att illustrera att deras avancerade analys inte kan kokas ner till en simpel siffra.

Gycklargruppen

Det är två, kanske tre år sedan nu. Jag var på födelsedagsfest på Lidingö. Man kan nog säga att det var ett slags överklassparty. Det var family and friends och, vilket jag tror är typiskt överklass, föräldrarnas vänner. De var underbart artigt ointresserade och som underhållning hade de hyrt en trollkarl. Ja, ni hör själv hur märkligt det låter att man bjuckar dottern på trollkarl när hon fyller 25. Det var i och för sig inte vilken trollkarl som helst. Han var före detta svensk mästare.

Det var ett mycket uppskattat av festdeltagarna och jag funderade en del på det där. Att de har samma underhållningsinslag på vuxenfester som jag känner ingen från födelsedagskalas i Avesta. Skillnaden att det då, i Avesta, var elvaårskalas och att Conny Ray uppträdde.

Förra helgen fick jag anledning att fundera vidare på överklassens gyckel- och lekbehov. I London och på lyxhotellet Dorchester. Kate Moss var där i röd klänning för att fira hennes Topshopkollektion (hon var hög som ett hus och liten som ett barn), men skit i Kate. Det intressanta med Dorchester var att det var någon slags maskerad där med unga människor som låtsades att det skulle gifta sig. De hade hyrt en egen del av Dorchester och larvade runt i gravallvarliga poser iklädda vita klänningar och stela kostymer. Samtidigt spelade en barpianist och en ståbassnubbe Sinatra-låtar. Han ståuppskojade mellan låtarna. Plötsligt tog några överklasstjejer över tillställningen och gick fram till pianot och sjöng duett med barpianisten och bjöd upp äldre libanesiska män (som när de stod och puffade cigarr i baren såg ut som de ägde London) till dans.

Det var som ni märker ett fantastiskt skådespel. Att stå i baren på Dorchester och dricka hallondrickar och äta wasabiärtor samtidigt som man indirekt får gå på maskis för första på 20 år. Sist det begav sig var jag Fantomen.

Persson och PR(O)

Göran Persson sa när han fortfarande var statsminister att han kunde tänka sig något frivilligarbete efter hans avgång, typ PRO. Det var inte så långt ifrån som man kanske kan tycka. Politik är ju enligt Persson att glida. Han glömde bara O:et, och frivilligaspekten.

Otobüs

Tanken var att vi skulle avsluta söndagen med ett besök på moderna, men vi tog fel buss. Det blev Djurgården istället för Skeppsholmen (det är inte första gången) och Gröna Lund istället för Mamma Andersson. Måleri i all ära, men en tur i bergochdalbanan en solig söndag är inte kattskit.

Senare kom Alaaddin med bussen från Lappis. Vi drack te och åt kakor och han visade turkisk film som han hade subtitlat till engelska. Otobüs. En turkisk kultfilm från 1976 där ett gäng turkiska arbetskraftsinvandrare åker minibuss till Sverige och parkerar på Sergels torg. Där blir de lämnade av skurken till chaufför utan pass och pengar samtidigt som en orgie i stiliserat styltiga stereotyper startar. Jag vet inte om den var särskilt bra, men det var trevligt att sitta i soffan och fnissa åt mellanöstenmustascher på män i illasittande, gråa kostymer (turken) och sexgalningar i Bröderna Leijonhjärta-frisyrer (svensken). Som att se hur det skulle se ut om Borat besökte en reklamfilm för Björn Borg-kalsonger.

Bästa fyran

Igår och idag har jag varit i Jakobsberg. Bästa fyran. Karins brorsdotter, Linnea, var i riksfinal med sin klass från Ljungsbro. Direkt när jag kom in i sporthallen förflyttades jag tillbaka 20 år i tiden och befann mig mentalt i Mockfjärd och klockan var nio på morgonen. Tävlingspirr i magen. Mackor i ryggsäcken. Nylimmade Sriver FX-plattor på Gatien-stommen. Tränaren, Sven-Inge, blandar sportdryck. Men nu var det alltså Bästa fyran-final 2007 och jag fick nöja mig med att coacha några av klassens spelare.

Sent igår kväll gick jag och Karin och tog en sängfösare på El Diablo. En nyöppnad mexikansk restaurant som jag antar borde vara vår kvarterskrog (den ligger alldeles runt hörnet). Den är väl trevlig och så men kan det bli mer Kungsholmen, och blank av samtid, än att servera årgångstequila till Ernst and Young-revisorer som tar sig ett afterworkglas och pratar tertialrapporter. Jag beställde hur som helst en margarita (deras specialitet) och förflyttades än en gång tillbaka till mitt gamla pingpongjag. Sven-Inge, pingistränaren, älskade Tequila. Men årgången struntade han blankt i.

Män som byter kläder med varandra

Jag var i London i helgen. Det var mitt första besök i Storbritannien (jag vet, jag är väldigt sent utvecklad) och allt var mycket spännande. Jag ska skriva mer om Barbican och This is England, Dorchester och Kate Moss så småningom. Men jag ska redan nu berätta att i helgen fick jag veta att det finns en modevariant av när Mattias får ärva mina gamla kalsonger (när han glömt egna efter våra springturer): När en Rodeoman tröttnat på sina Ralph Lauren-byxor och lämnat dem till Judiths på Söder köper nämligen en annan Rodeoman dem. Det berättade Björn när han låg i badet och drack whisky och läste the New Yorker. Samma ”män som byter kläder med varandra”-fenomen med skillnaden att jag inte förmår se modespaningen i mitt och Mattias kalsongbyte.