Ryggsäckssociologi

En lång rad av gröna, blåa och kanske någon röd ryggsäck ringlade varje morgon utanför Klockarskolans entré i Skogsbo, Avesta. De stod i kö. Ryggsäcken representerade vilken turordning man kom till skolan innan portarna öppnades. På den tiden var det status att vara först på plats i skolan! I stort sett alla ryggsäckar var av märket Fjällräven. Det var liksom inte tal om att ha något annat. Min var grön.

När jag cirka 13 år senare började på universitet i Örebro upptäckte jag popmusik. Jag började därför leka med den gamla cyklisten Oscar som hade alla Suedesinglar och David Gedge-frisyr. Vi var ofta lite försenade till föreläsningarna och fick därför göra grupparbeten tillsammans. Han, Oscar, bar alltid sin FEK-litteratur i en Fjällrävenryggsäck. Det var liksom inte tal om att man skulle ha något annat. Hans var grön.

En Robert Evans-sommar

Han hade pilotglasögon och piké. Ja, det är egentligen ingen särskilt ovanlig stil. Och jag är inte ens säker på om det var just den han hade i den där dokumentärfilmen om 70-talets nya Hollywood-våg som jag såg för flera år sedan. Men det är så jag minns det. En småsvettig Robert Evans som i pilotbrillor och mörk pikétröja utstrålade lika delar kulor som kultur. Så skulle man se ut!

Idag kände jag mig som Robert Evans. Ja, det är naturligtvis lite larvigt att känna sig som en gammal Hollywoodproducent när man reashoppar klarblå Acnetröja på Solo. Men stilmässigt är det något som satt sig. En stil i en scen som jag inte ens är säker på om den existerat. Varje dag resten av sommaren ska jag - småsvettig - bära vita byxor, YSL-piké och pilotglasögon.

IKEA om IKEA

Det är i mitten av sista säsongen av The Wire. Kriminalaren Kima kastar ner den hopplösa IKEA-hyllan på golvet. Motherfucker! En universell scen. Inte nog med att Kungens kurva-besöket tar två timmar mer än beräknat, hyllhelvetet blir aldrig som man tänkt sig.

För en tid sedan lovade jag mig att aldrig mer besöka IKEA. Igår, på min femte semesterdag, bröt jag löftet. Jag tog båten till IKEA. Båten? Till Kungens kurva? Nu skojar jag väl ändå med er! Nej, men man kan tro att den kommunala konsthallen Liljevalchs gör det. De har en utställning om IKEA för tillfället. Ja, jag förstår att jag är sist på bollen. Det där har säkert alla skrivit om redan. Men det skiter jag naturligtvis i.

Igår tog jag alltså båten från Sjöstan till Djurgården. En trevlig tur på femton minuter där kulmagade konsultbananer i 40-årsåldern leker med döttrar på däck.

Här blir det lätt att gå på om hur olämpligt det är att en kommunal konsthall kliar kapitalet på ryggen. Hur farligt det är för konstens samhällskritiska röst! Och ja, så skulle det såklart vara om den kommunala konsthallen masserade Kamprads prostata inför öppen ridå. Men, herre gud, så dum är naturligtvis ingen.

Jo, faktiskt. Liljevalchs berättelse om IKEA är i sammandrag: Sverige är bäst och det ska vi tacka Kamprad för. Paralleller dras till Palme, Blair och Obama. Endast Gandhi saknas. Annars är IKEA och Kamprad lika med Goda Demokratiska Män och Progressiv Politisk Agenda. Det är inte Liljevalchs berättelse om IKEA. Det är IKEA:s berättelse om IKEA.

Det var sista gången jag tåg båten till den kommunala konsthallen Liljevalchs.

Den stora skillnaden med att bli far

Ola lockad till Sjöstan med hjälp av kött, sprit och stor balkong.

Sedan jag blev pappa får jag ofta frågan vad den stora skillnaden är. Jag svarar att den inte är så stor, men att man är hemma betydligt mer. Man bjuder på allt man har för att folk ska komma hem och umgås: Kött, sprit och stor balkong. Men det finns en till skillnad.

Det är midsommardag i en skog i Säter. Det duggregnar. Vi tar en bastu och hoppar i det 14-gradiga vattnet. När jag kommer upp ligger mina glasögon på sjöbottnen.

Det är andra dagen under politikerveckan i Almedalen. Solen gassar. Jag har precis lämnat tillbaka en hyrbil på Visby flygplats. Under en svart pärm ligger min mobiltelefon kvarglömd.

Det är lördag på Coop i Sjöstan. Himlen har öppnat sig. Det känns som upptaktsscenen till The Mist. När jag ska betala mitt balkongkött märker jag att plånboken ligger kvar hemma.

Sedan jag blev pappa har jag blivit disträ.