onsdag, mars 4

Pingis vs squash

Jag har skrivit om mina pingisdrömmar tidigare. Om den regelbundna tvåpunktsövningen Falkenbergaren och det lätta ruset över vetskapen om att helgen var ett enda stort distriktsmästerskap i Borlänge. Det var, vad heter det, tider det. Men jag har sedan länge slutat spela pingis. Nu är det squash som gäller. En suverän sport, men satan vad Sverige är sopiga.

Jag spelar squash tre gånger i veckan. 45 minuterspass på lunchen. Ändå kan jag mäta mig med de bästa juniorerna i Sverige och vinna matcher i den nationella division 2-serien.  Ja, det är verkligen inget skryt. Möjligen har jag lyckats ta pingisens självklara minimala marginaler till squashens ändlösa bollande och hittat en stundom svårläst, och enligt andra något Klungan-lik, spelstil.

Men mest är det squashen som det är fel på. Av alla sporter jag har testat måste det vara den med svagast konkurrens. En jämförelse med pingis, inte heller det någon särskilt stor sport i Sverige, illustrerar svagheten. Om jag, som var en hygglig pingisspelare men långt ifrån den yttersta eliten, skulle möta någon som i 30-årsåldern började spela bordtennis på lunchrasten skulle det inte bli spel om bollen. Servereturerna skulle sticka rakt upp i taket, blockeringarna segla utanför pingishagen. I squash kan man som medelålders knalla in från gatan och efter ett par år avancera på Sverigerankningen.

Vad jag vill säga med det (förutom att jag hade svåra servar!)? Att pingis trots allt är den coolaste och konkurrenskraftigaste racketsporten. Och att jag har ett revanschbehov efter ungdomsscener när volleybolltränaren i Avesta, när träningstider skulle fördelas, skrek till min lagledare att han kan ta med sig sina pingisspelare och träna dem i sitt garage. Sådant sätter sina spår. Och den här gången fick squashen betala för det.