Lågklassigt om överklassen

Jag gick all in utan att titta på korten. Jag ville hem. I vanliga fall brukar den månatliga pokerkvällen efter jobbet roa mig, men i torsdags var det så trist att jag gick all in med en hand som jag inte tittat på. Det visade sig var A9 och lantmätaren Kjellgren synade med JJ och sedan fick jag åka hem.

Djupt otillfredsställd med torsdagen låg jag och vred mig som en mask i sängen. Klockan var kring tio när Karin till slut slängde bok i huvudet på mig. Läs, sa Karin, det är Popovas överklassbok. Jag hann med ett hovsamt förord och två intervjuer med personer från överklassen innan jag somnade.










På lunchen igår, över en jordgubbssandwich på en bänk bland bratsen mitt på Norrmalmstorg, läste jag ut de resterade åtta intervjuerna. Nu kommer analysen började jag tänka men då var boken redan slut. I ett efterord sammanfattade Popova vad som sagts i intervjuerna. Sedan slut. 186 luftiga sidor om svensk överklass av idag.

Popova har alltså utan feber och friktion intervjuat olika slags överklasspersoner. Om inte Annette Kullenberg redan skrivit en sådan bok? Nej, inte alls. Hon skrev en bok om överklassen på 70-talet. Den småvibrerade av spänning och varje intervju avslutades med en drastisk dekonstruktion av samtalet. Kullenberg tog plats i sin överklassbok. Popova var inte ens med i sin.

Eftersom Popova inte bemödar sig att göra några reflektioner i sin bok (den är dessutom slarvigt korrad vilket visar hur lite boken betyder för henne) får jag försöka jag formuera ett par frågor på egen hand.

De som är med i boken kallas sig i olika grad för överklass. Men de har påfallande svårt att definiera vad arbetarklass och medelklass är. Kan man prata om de klasserna fortfarande frågar de retoriskt och avslöjar sig i meningen efter genom att använda fantastiska etiketter som underklass. Vad kan det tyda på? Dålig koll på klasserna utanför sin egen krets? Ett försök till att indirekt lansera illusionen om det redan klasslösa samhället?

Flera av intervjupersonerna ser ner på de champagnesprutande stekarna som håller till på restauranger som Köket. De har ingen klass, menar de, och fortsätter med att ondgöra sig över att hur dessa yngre överklassmänniskor manifesterar sin rikedom med vräkiga väskor av märket Gucci köpta i butiken Natalie Shuterman. Sympatiskt, kan tyckas, men sedan fortsätter de med att beskriva att en riktig överklassperson köper sina klassiska kostymer på den ännu dyrare butiken Götrich. Det är klass. Undrar om det inte mer handlar om gammalt och nytt? En modern klassmarkör kontra en konservativ: Lika dyra och i en mening lika vräkiga, men av olika märke.

Popovas "Överklass" är skriven 2007 (året då personer som Alex Shulman får skriva kulturtexter om klassböcker; han anses ju vara en stor stilist vilket bara kan förklaras genom att man förväntar sig att en Stureplansredaktör ska skriva platta PR-texter och när han visar sig kunna skriva helt okej förvandlas det habila till konst). Om man vill identifiera och legitimera överklassen bör man skriva anständiga böcker om den. Som Kullenberg. Inte som Popova.

Ett Jet Set Junta-palats i Rom

”Du åker fan inte till Rom utan att konsumera kultur”. ”Åtminstone ett museum ska du besöka i alla fall!”. David läxar som vanligt upp mig när jag ska ut och resa. Han är väl rädd att jag ska åka till Japan och komma hem med ett gäng strumpor; som sist jag var på resande fot (när vi hade sett ”De andas liv” tyckte han till exempel att mina DDR-kunskaper var så rudimentära att han köpte en faktabok till mig efteråt: Stasiland). Men jag gick faktiskt på ett museum denna gång. Ett fantastiskt fint ett som Katja tipsade om när vi var och såg den mycket habila ”Notes on a scandal”. Ett privat palats med målningar från bland annat Carravagio. Doria Pamphilj Gallery. Dit tycker jag att ni ska gå när ni är i Rom, skrev Katja i ett mejl.

Och dit gick vi. Målningarna var mäktiga och palatset pampigt. Gillar man inte konst men är glad i mat bör man besöka Doria Pomphilj ändå. Det finns nämligen en fantastisk lunchställe på markplan i palatset. Ett slags tea room som serverar små pastarätter och små briljanter till bakverk. Mycket Jet Set Junta alltihopa.

Sport och stil

Igår kväll stod jag som vanligt och stekte en biff och lyssnade på P1. Trots att min hals var helt förstörd efter Rom-resan hade jag det ganska bra vid spisen. Det skulle snart bli ett program om sport och stil på P1. Stil, det Susanne Ljung-ledda programmet. Se där, ett gammalt och ett nytt intresse som ska samsas under en timme! Saken är biff. Tänkte jag samtidigt som jag fick slänga över halva av tiokrononorsavocadon i slasken (den var brun). Ljung inledde med att berätta om Henry Lacoste och Fred Perry och derass tenniströjor som blivit klassiskt pikémode med tiden. Via Björn Borgs pannband tog man sig till till en intervju med Börje Salming och hans kallingar. Mer blev det inte. Jo, man nämnde också att i Italien mäter man en frisyrs trendriktighet genom att jämföra den med anfallspelarna i Los Scudetto. Det vill säga information som man som turist får om man ögnar igenom en Rough guide to Italy. Kalla mig För Björn Elmbrant, men den där stilen håller inte. P1 måste krångla till det mer än så för att jag ska köpa deras nya mer publiktillvända stil.

Apropå fotboll och stil passade jag på att se Roma-Udinese på Olympaistaden. Vi satt litet för långt ifrån för att se om Tottis frisyr matchade min Gantfrippa, men han gjorde två mål i matchen som Roma vann med 3-1 och vi hörde 40 000 Roma-supportrar sjunga i skitsnygga supportertröjor. Förmodligen var det då jag drog på mig min förkylning, när jag satt i lila Ralph Lauren-piké (där har ni underlag för ännu en Raffe-spaning, Rodeobloggen) och drack en starköl i plastflaska i 17-gradigt vårväder. Apropå lila (Jens, nu blir du nog orolig på riktigt) så köpte jag ett par lilatonade Ray Ban-glasögon i pilotmodell i Rom. Lila, mina damer och herrar, det är vårens färg det.

blank av samtid

Efter ett par glas och några lammbullar på Babs tar jag med mig Mattias och David hem. Vi köper med oss tiramisu på vägen hem som vi sköljer ner med taxfreeport. Karin kommer hem efter ett tag och vi sätter oss alla fyra i soffan lyssnar på Aztec Camera och Chills (David får en dos Dylan också).

”Ska du verkligen ha alla skivorna framme i bokhyllan?” Jag tittar på Karin men ser att hennes läppar inte rör sig. Det är Mattias som talar. Jag gapar. Striden om skivorna i bokhyllan har pågått i flera veckor och jag vann nyligen genom att argumentera för att om tar man bort skivsamlingen från bostadsrätten på Kungsholmen blir man så blank av samtid att man inom två år har flyttat till Täby och röstat på de nya moderaterna. Jag ser mig fortsatt gapande omkring i rummet. David diggar Dylan. Mattias ser drömmande ut och verkar inte förstå att han i egenskap av en indieauktoritet nyss avgjort en familjefejd. Karin ler.

Stilpoliserna på Hyresgästföreningen

"Med all respekt, inte kan du ha ljusblå strumpor till den klädseln”. Det är fredagsfika på Hyresgästföreningen och mina strumpor recenseras. Jag har brunbeiga skor, brunrutiga byxor och en ljuslila kashmirtröja som jag blev pålurad i Rom av en energisk försäljare. Och, som sagt, ljusblå strumpor. ”Ett par mörklila hade möjligen funkat, men det där bryter för mycket från konsekvent klassisk stil”. Stilpoliserna på Hyresgästföreningen viker inte en tum.

Litet senare träffar jag David och Mattias för några fredagsglas och frågar då David hur han ser på saken. ”Faran med ljusblå strumpor är att det ser ut som det är missfärgade vita strumpor”, är stilpolisen från Rågsveds enda kommentar. Så nu sitter jag här och undrar om jag kanske ska mejla modeorkel som Manolo, eller kanske den där sidan, hette den inte The Way We Wear?, den som skröt om en Andres Lokko-intervju en hel sommar och som sedan visade sig vara en oartikulerad skäggrap riktad mot Jet Set Junta. Jag tänker mig att de är väldigt bra på strumpor.

Borgerliga mörkermän äter kulturkoftor till frukost

När vi stod i sjutimmarskön på Ciampino Airport fanns bara en utväg för att uthärda. Läsa. Karin satt på sin resväska och läste i en enda djup suck ut Svinalängorna (en Augustvinnare som i motsats Underdog berättar om en uppväxt som verkligen engagerar och som dessutom gör det med lakonisk briljans). Efter att jag läst ut Arena fick Karin resa på sig och ta fram nya Neo ur sitt ytterfack. Ett intressant nummer som inte bara hade den där nöjdheten om marknadsliberalismens universallösningar som liksom legat som ett förnumstigt cellofanpapper över alltför många av Neos texter tidigare.

Men mest av allt gladde det mig att Neo tagit intryck av mina bloggstick (här och här) och börjat skriva om kultur. Denna gång fanns tre texter som alla var förhållandevis intressanta, särskilt Emma Stenströms text om finansiering av kulturpolitik. Nu väntar jag på Den Stora Texten om populärkultur och borgerlig identitet. Men det kanske behandlades på Neos frukostseminarium som pågick samtidigt som jag köade i tisdags? Det som hade titeln: ”Borgerliga mörkermän äter kulturkoftor till frukost”. Någon som var där och kan ge en rapport?

fast i rom

Jag skulle varit hemma nu. Men det var strejk på båda Roms flygplatser så jag blev kvar. The day after tomorrow, var Ryan Air-kvinnans bud när jag efter sju timmars köande kom fram till disken för ombokning av flygbiljetter. Så nu sitter jag alltså på ett litet sämre hotell i närheten av Termini utan uppkopling och dricker whisky, äter sura colaflaskor och bläddrar i Vouge. Ja, halsen min är förkylningssvullen och då behöver man en liten flaska whisky. J&B. Ganska äcklig. Där hade Truman Capote fel.

För ett par timmar sedan försökte jag blogga på ett Internetcafé men den slöa linan lyckades aldrig posta mitt inlägg. Min tanke var att skriva något om att nu får man berätta om Annina och Anna har offentliggjort sin blogg. Det var ju det jag och Annina pratade om på Allmänna galleriet för några veckor sedan, att de hade startat Shampoo Rising och hur fin jag tyckte att Annas Hellstens text var om hur hon mötte Annina för, hur länge sedan kan det vara, tio år? Och att jag kanske borde skriva någon liknande om när jag satt i Södertälje i ett ABF-hus och mejlade BLM för att få tag på Anninas mejl. Hon hade ju skrivit bra om Luke Haines och jag ville ha texten i digital form. Det blev aldrig någon text om Haines från min sida på Twisterella, men vi började mejla sporadiskt under en längre tid. Efter två år träffades vi på Fredrik Strages släppfest av Fans. Jag och Björn snattade vin ur Army of lovers-medlems väska och strax innan Annina kom fram och presenterade sig hade jag pratat med Viggo. Jag visade mig med andra ord inte från min bästa sida. Men det gick bra ändå och sedan dess har jag bland annat blivit guidad till Stockholms kulturborgerliga restauranger.

Jag sitter inte längre på ett hotellrom i Rom och dricker whisky. Jag är hemma. Strejken är över. Ryan Air flög hem mig till slut. Medan jag packar upp tycker jag att ni ska gå in på Shampoo Rising. Jag återkommer naturligtvis med riktiga Rom-rapporter snart.

Autobiograf

Jag har mellan varven skrivit en rad eller två om en film jag sett. Det är slut på det nu. Fortsättningsvis hänvisar jag till Autobiograf. En filmblogg som jag läser med samma lust som gamla nummer av filmtidningen Chaplin. Mannen bakom Autobiograf är Jonas Holmberg. Min nya kompis.

En wallenbergkamrer i borås

Två dagar senare är det dags för Borås. Flyget funkar fint denna gång. Landar på Landvetter och tar taxi till adressen i fickan. Jag ringer på dörren och en förhandlingsledare i röd pikétröja och svart, mjuk väst öppnar dörren.

Det är du som är André, känd från Hem & Hyra, inte sant? Trevligt, vill du ha kaffe? Följ mer här, vi håller precis på att avsluta förmiddagsfikat. Jag följer förhandlingsledaren och fyller en mugg med ett rött tvådimensionellt H på med svart kaffe. Vi går in på hans kontor och jag får en dryg timmes osystematisk hyressättning redogjord för mig.

Efter ett par timmar halkar vi in på Borås högskola och det är då förhandlingsledaren berättar att han har läst vid handelsinstitutet i Göteborg. För hur läge sedan kan det vara, 40 år sedan? Och hur han sedan jobbar som kamrer på Svenska Enskilda Banken. Dokumentären om Wallenberg SVT för ett par månader sedan? Jo, visst var den bra. Han var en bra karl den gamle. Nej, inte Peter, utan häradshövdingens äldste son, Jacob. Jag hade en del med honom att göra, förstår du. Du vet, jag var ansvarig för marknadsföreningen och då träffade jag den gamle från och till. Han brukade komma in till oss som inte var uppe i den allra närmsta och inställsammaste kretsen. De andra cheferna blir stela som pinnar när jag sätter mig bland dem, då är de roligare att sitta här med er, berättar förhandlingsledaren att den gamle brukade säga samtidigt som han ler, tycker jag mig se, både litet nostalgiskt och nöjt. Han var inte heller så noga med titlarna, Jacob. Där blev man belönad i det tysta. Man kan säga att de även internt arbetade efter devisen att verka utan att synas.

Jag tar än en gång flyget tillbaka till Stockholm. På vägen hem lyssnar jag hela tiden på ”Cunts are still running the world” Det är en bra låt, men jag tror tillfälligtvis inte ett ord på vad han sjunger om.

En Clartéman i Umeå

Jag är för tillfället handelsresande i hyresjämförelser. Jag åker runt i svenska städer och samlar in hyresuppgifter som en del av renoveringen av hyrestaket (bruksvärdet, dvs hyressättningssystemet, är ju under något slags ombyggnad). I tisdags var det Umeås tur.

Jaha, det var ju just typiskt. Planet försenat och jag som har glömt min mobiltelefon hemma. Hur ska jag nu få tag på förhandlingsledaren som ska hämta mig på flygplatsen. Ja, mycket riktigt, här står man utan telefon på en minimal flygplats i utkanten av Umeå nästan en timme försenad. Hur ska jag nu hitta min chaufför? Jo, naturligtvis letar jag efter skägg och vindtyg och visst vet jag att jag ser vilsen och litet stressad ut, så det borde ju lösa sig. Men det hjälper inte. Ska man behöva prångla ner mynt i den där telefonen och ringa Hyresgästföreningens växel. Jag ringer och precis när jag får ton knackar en man i 60-årsåldern med grånad mustasch mig på axeln.

Kan det vara jag som är André. Det kan det och jag ber om ursäkt för mobilslarvet och får skjuts in till Umeå. En lektion i detaljerad systematisk hyressättning tar vid via en projektor. Äter rökt skinka på grovt bröd och dricker tre koppar kaffe. Tackar för lektionen och får skjuts tillbaka. Det är då jag frågar om förhandlingsledarens bakgrund. Hur länge har han varit rörelseman?

Han började engagera sig i Hyresgästföreningen som förtroendevald samband med hyresstrejken 1972 och var med i 68-rörelsen när han läste vid Umeå universitet. Jodå, säger han, visst fanns det sekteristiska tendenser i de där rörelserna under den tiden. Clarté? Jo, där var jag med. Man fick liksom tänka fritt men rätt där. Men det har man naturligtvis lämnat sedan länge. I alla fall det om att tänka rätt. Jo, visst var det en intressant tid, men vi var politiskt naiva. Om det lever kvar på något sätt? Nja, det vet jag inte. Nej, inte på det sättet. Men man kan fortfarande se en tydlig skillnad mellan Västerbotten och Norrbotten. Vi är aldrig överens politiskt! Det syns i alla samanhang. Vi är präglade av universiteten och de av industrin. Man skulle kunna säga att ofta är svart eller vitt i Norrbotten.

Jag och förhandlingsledaren sitter i bilen på parkeringen. Vi avrundar samtalet och jag sätter mig på planet till Stockholm och renskriver mötesanteckningarna. Hela tiden lyssnar jag på Veronas ”La Musica”. Den är som tunt tyg som flyger i vinden.