Jet Set Junta i Lundell-land

Det var mulet och blåsigt i lördags men det hindrade inte Mattias och Katja att åka till Haväng för att bada (de badar mer än Bergman). Jag hade inga planer på att bada, och gjorde det inte heller, men följde med ändå. Österlen är ju fint och jag är väldigt glad i Katjas hembakade bullar.

Möllan

Det var säkert fem år sedan. Jag satt i en minibuss från Stockholm till Malmö och berättade för Lindingöbandet Lars Blek om Möllan. De hade aldrig varit där och jag minns att jag gick på om postrockskägg, slöa jyckar, små starköl på burk, kikärtor i strut och utstuderade bakismunderingar. Det hela landade i att Möllan var en temapark för kontinentala hippies. Lars Blek trodde mig naturligtvis inte, men på söndagen när Malmöfestivalen var slut sa de: Allt du sa var sant.

Det där är idag den kanske tröttaste (och mest sanna) fördomsprofilen. Men det som ibland inte framgår när man går på som ovan är att man gillar det man raljerar över. Därför var det fint att dyka ner i Möllan igen. Vi åt på restaurang Möllan och gick sedan igenom Möllevångsfestivalen (konstigt namn, det är ju alltid festival där). Allt var som vanligt, fast nu i kubik: Indieslöljd, tofucheescake med sojagrädde, altrock, multikultiakter, techno i peaceteknetrondellen, spontana cirkuskonster, kvinnor i militärbyxor och poncho och massvis med folk som sitter på gatan och dricker medhavd öl.

På flera sätt gillar jag det. Jag vet inte riktigt vad alternativet skulle vara. En 7eleven-festival med extrapris på smågodis? En Wayne's coffee-weekend med rabatterad latte?

Semester i Skåne

Alex med rosa hår, kom till radiohytten. Carro och Kevin väntar.

Det är årlig marknad i Sjöbo och ett publikt meddelande läses upp med entonig skånsk stämma. Ett par timmar tidigare satt jag och Karins bröder i bilen från Malmö och drack starköl på burk. Nu äter vi slottsstek på gästgivaregården och åker virvelvind. Karin köper färgglada matlådor och Göran (mellanbrodern) en gul insektsdräpare (ett elektriskt tennisracket). Jag köper en lång saltlakritsrem och Mattias (yngsta brodern) ett par mönstrade bärväskor i plast.

Jag är alltså på semester i Skåne. Förutom Sjöbo har jag badat vid Friseboda havsbad. Jag har nog aldrig riktigt förstått skillnaden mellan hav och sjö. I Dalarna badade man alltid i sjö. Någon gång åkte man till Mellansveriges riviera, Rullsand, men det var inte heller samma sak som att ligga nästan ensam på Skånes östkust och låta sig sövas av vågskvalpet på stranden. Man somnar direkt. Sedan vaknar man och dricker kaffe och äter en kamm som Karins föräldrar skickat med och sedan läser man vidare i PC Jersilds "Barnens Ö" och undrar hur det skulle bli om Reine träffade på Mare Kandres Aliide. Visst skulle Aliide tycka att Reine var litet töntig, och att hon levde i en annan värld, men undrar om hon inte samtidigt skulle se det som att Reine ju levde i samma.

Någon annanstans i Sverige

Jag hade som ni märkt svårt med Almedalsbloggandet. Det finns naturligtvis en del att göra sig lustig över, och en del intressanta seminarier att rapportera från, men min barack på Snäck hade ingen uppkoppling. Kylskåp saknades också. Någon teve fanns det inte heller. Man hade naturligtvis kunnat ta med datorn till Almedalsområdet, men det var tre kilometer dit och vi hade cyklar. Ett par dagar regnade det. Så det blev som det blev med det.

Men det innebar å andra sidan att jag fick tid att läsa den andra boken jag fick i födelsedagspresent. Den första, av Per Engström, var ju fantastiskt fin och den andra, ja, den var nog till och med bättre. Det heter ”Någon annanstans i Sverige” och är skriven av Hans Gunnarsson. Ett slags radhusångestroman. Gunnarsson har absolut gehör för folkliv i byn: Han fångar en hel landsbygdsmentalitet i sin stilsäkra skildring av ett underligt sammanträffande någonstans i Sverige. Den är liksom lysande. Jag menar att ni måste läsa den.

Medeltid och kommunism

Vårt seminuarium om bostad, migration och arbete gick bra igår. Fullsatt. Anders Borg och Stefan Fölster hade stora vandrarkängor på sig. Fölster talade sig varm om Jakriborg. För ett ögonblick var det medeltidsvecka.

Annars har jag indirekt blivit kallad för kommunist av fastighetsägarna i en debatt om diskriminering på bostadsmarknaden. Enda komplimangen hittills.

Jag och Freivalds

Resumés man i Almedalen, Claes de Faire, skriver i sin blogg att jag är lite som Freivalds. Jämförelsen grundar sig i att jag jobbar som utredare på Hyresgästföreningen och bor i en bostadsrätt på Kungsholmen. Han berättade det glatt i samband med Monas tal igår. Han hade nyhetsnäsan i vädret och sa att: Är inte det konstigt att du bor i bostadsrätt och värnar hyresrätten! Visst, om möjligheten fanns för mig att bo i hyresrätt skulle jag gärna göra det. Det viktiga borde för övrigt vara att jag som anställd har kompentensen att sköta mitt jobb.

I det avseendeet kan jag tycka att det är mer märkligt att Claes blogg till stora delar är devota porträtt av andra mediemän. Och att de stilistika kvaliteterna kanske inte riktigt korresponderar med hans yrke.

Pizza till middag, vetskapen om bröderna Cartwright och hela arbetet med lyckan

Ni minns att jag för ett par veckor sedan satt i Grands Cadierbar och tittade på när Tivolihögern åt smörrebröd. Vad jag då inte nämnde var att jag litet tidigare samma kväll fick tre böcker i present. Vi satt på PA och åt gös samtidigt som jag prasslade fram en bok av Per Engström. ”Parkerna i gläntan, vetskapen om atmosfären och hela arbetet med lyckan”. En befriande pretentiös titel om något så konstigt som arbetet med lyckan. Det går ju inte att skriva om! Det är liksom omöjligt att komma fram till något gemensamt om vad lycka är. Man kan kanske snudda vid det i poesin, men i något som liknar en roman (eller om det är en novellsamling Engström har författat, jag vet inte riktigt), nej.

Är lyckan kanske att skrapa fram tre fyrklöver på en trisslott; att möta den perfekta berusningen vid midnatt samtidigt som lyssnar på popmusik; eller är det kanske vetskapen om möjligheten till morgonsex när barnen är hos svärföräldrarna? Enligt Per Engström är det mer lågmält än så. Inget extraordinärt eller monetärt. Det handlar mer om att när man går utanför porten, på väg till jobbet, plötsligt stöter på lyckan. Den är lågmäld och berusar en med lugn utan särskild anledning. Det kan räcka med några tanketrådar som hakar i varandra och skapar den där vardagliga anspråkslösa lyckan. Om det handlar Per Engströms arbete med lyckan och stundtals hittar han Pär Rådströms tonträff. I många stycken är det en fantastiskt fin bok.

Jag har ett sådant där Engströmskt lyckominne. Jag satt i en källare hos en min barndomskompis Tommy. Det var vinter och vi satt och spelade friidrottspelet Track and field på hans Vic 64 (på sommaren fick vi inte spela dataspel). Medan jag väntade på min tur att springa 110 meter häck tänkte jag: Nu börjar helgen. Fredag, vilket alltid innebar hemmagjord salamipizza och läskedrycken Fantomen. Precis när jag funderade på att ikväll kanske jag skulle lyckas hålla mig vaken till Bröderna Cartwright mötte jag lugnet. Jag blev avslappnad, tung. Livet kändes så lätt! Det är det närmaste jag kommit den lågmälda lyckan.

Min pellevävare-tjej

Det började redan på min födelsedag när jag fick ett badlakan av märket PELLEVÄVARE. Ett klassiskt svenskt kvalitetsmärke, berättade Karin. Igår gick vi en sväng på stan och då var det dags igen: PELLEVÄVARE-rea på NK. Nu har vi knallgula handdukar på toaletten (och ett till badlakan i linneskåpet). På väg hem gick vi förbi en butik som reade ut livsstilsdesign. Där hittade Karin en grön shoppingvagn i tyg. Rutig retro. Som gjord för att helghandlande på Daglivs.

Jag är rädd att Mattias fick rätt när han samma dag som vi flyttade in på Kungsholmen spådde att: "Snart kommer ni handla prydnadskuddar på ROOM". Det känns lite konstigt så här i början - att ha årgångstequila runt hörnet har jag precis vant mig vid - men snart känns det säkert helt naturligt att en alldeles egen PELLEVÄVARE-tjej.