måndag, augusti 29

Bröllopsångest


Man blir kall, stel, försöker skoja för att vinna tid. En sekund där man febrilt försöker fånga fattningen: Nej, sa jag det?! Jag skojade väl?!

I lördags var en sådan stund. Jag hade varit uppe på Hammarbybacken på bröllop och satt i en festlokal och väntade på att middagen skulle sparka igång. Det låg ett litet hemmasnickrat häfte på bordet. I häftet fanns en tidslinje som angav när gästerna lärde känna bröllopsparet: Håkan, My, Mikael, Karin. Mitt namn, André, stod mot slutet av 2006. Det var det vi började prata om, hur de kunde komma ihåg vid vilket år och månad som respektive gäst lärde känna bruden eller brudgummen.

Det var inte så svårt, berättade brudgummen, jag kom ihåg att du bloggade om mig som putslustig pseudoessäist. Nej, sa jag det?! Jag skojade väl?!



Det visade sig att jag inte skojat, och att jag hade bloggat om brudgummen som ett slags frejdig fejkstilist. Men, och där försvann sekunden av stel kyla, jag hade tagit honom i försvar. Raljerat, som man säger, över den enfaldiga etiketten.

Och jag kunde ägna resten av kvällen och prata om bilen jag fick låna för fem år sedan och hur jag av omsorg för ägaren glömde kvar en färgglad skiva med Future bible heroes för att balansera Ulf Lundell-boxen i handskfacket.

EDIT: Man fick välja en låt till bröllopet. Jag hade säkerligen valt den ändå, men den här gången var den självklar: The City.