Rakhyveln

Är det någon som har en rakhyvel?

Jag sneglar ner mellan mina ben. Visst ligger väl där en hyvel. Jo, visst la jag väl den i den svarta tygpåsen, den som nu ligger mellan benen, efter fredagens squashpass. Men menar han allvar? Inte vill han ha en rakhyvel? Nej, det måste väl vara en del i teaterpjäsen. Det är väl ett sådant där brechtianskt distanseringsgrepp. På samma sätt som han nu småpratar med Kristina Lugn, som sitter i publiken, om någon gammal Dramaten-pjäs samtidigt som han sminkar sig. Nej, nu frågar han igen. Jag måste ge mig till känna.

Här, om det nu är på riktigt, här ären hyvel. Gillette. Trebladare.

Jo, nu kommer teknikkillen med febriga steg och tar hyveln ur min hand och springer ner med den till scenen. Nej, suckar Kristina Lugn, raka inte av dig ögonbrynet. Han rakar av sig halva skäggstubben och ena ögonbrynet.

Sedan börjar föreställningen. Eller har den kanske redan börjat? Publiken skrattar sig igenom Strindbergs ”Paria”. Teaterpublik blir ju gärna omotiverat skrattig. Det är inte särskilt kul, men jag imponeras av skådespeleriet. Mästerliga växlingar mellan skäggigt och slätrakat, svart och vitt, snäll och djävul. Men det hopplöst att hänga med i svängarna. Det ger mig, kort sagt, väldigt lite.

Kulturmannen framför skrattar dock så att fisstanken liksom puffar ur honom som sötsur smog. Satan vad han läcker. Vad har han ätit? Lakritspipor?

På väg ut får jag fatt i teknikkillen. Jag frågar om jag kan få tillbaka min rakhyvel. Jag vill ha den som minne. Inte varje dag Thorsten Flinck rakar av sig halva ansiktet med min squashhyvel på Brunnsgatan fyra.

Ursäkta röran - vi bildar om

Här följer en text som jag skrivit i senaste numret av arkitekturtidskriften KRITIK.

Det var en gång en bostadsform som vilade på klassiska kollektiva kärnvärden. Det var gemensamma tvättstugor i Röda bergen, det var Erlander-tal på bostadsriksdagar, det var HSB-skolor på Lidingö. De låter kanske journalfilm, men på flera sätt är bostadsrätten sig lik idag. Vi krattar fortfarande löv ihop på den gemensamma innergården och betalar solidariskt varandras provtryckning av kakelugn när inte ett en fackförbundsägd förening förvaltar fastigheten. Men den bilden är under omvandling.

Bostadsrätten är något som man nu äger. Som man ombildar till tonerna av Bo Kaspers Orkester. Som man säljer stajlad enligt TV4-estetik. Som man, så att säga, tjänar sig en hacka på. Och nu senast: något som man hyr ut bäst man vill, oavsett vad de kollektivkrattande grannarna på gården anser om saken.

Regeringen föreslog nyligen förändringar för att öka uthyrningen av privatbostäder. Ett av förslagen var att öka möjligheten att hyra ut sin bostadsrätt utan att föreningen har möjlighet att säga nej (till en viss gräns). Där den nya hyran ska utgå från värdet på bostaden, oavsett vilka kostnader man har för bostadsrätten. Motivet är att, i tider av bister bostadsbrist, utnyttja bestånden bättre. Statsminister Fredrik Reinfeldt beskrev, när förslaget presenterades på en presskonferens i ett bostadsområde i Bromma, att detta var ett sätt att trolla fram tomma lägenheter som storstäderna kryllar av. Nu skulle äntligen de bostadssökande få ta del av åttamiljonersvåningarna på Kungsholmen!

Kritiken lät inte vänta på sig. De bostadssökande ställde sig tveksamma till hur de skulle ha råd med de tomma våningarna på Norr Mälarstrand. Och bostadsrättsorganisationerna frågade försiktigt bostadsminister Stefan Attefall hur det rimmade med idén att det faktiskt är bostadsrättsföreningen som äger och förvaltar fastigheten tillsammans. Hur regeringen liksom bortser från att bostadsrätten är den där konstiga kollektiva ägandeformen där man i föreningen bestämmer saker tillsammans.

Det är naturligtvis en konsekvens av ett lappande och lagande när en heltäckande bostadspolitik saknas. Men det är också ett tydligt tecken på att man ombildar bostadsrätten. Det är lätt hänt när den ständigt presenteras i en mäklarmarinad av citrusfrukt och dyrt doftljus. Där brunch är ett fritidsintresse och det har blivit folkrörelse att börja varje dag med att leende sträcka händerna mot skyn på en balkong. Varför då hindra någon att hyra ut något som de ”äger” till ett pris som de förtjänar.

Regeringens förslag på ökad privatuthyrning av bostäder blir inte bara en sorglig påminnelse om hur handfallna de står inför bostadsbristen. Det är även ett tidstypiskt tankefel på vad bostadsrätten vilar på för grund. Den annars så heliga äganderätten ställs på ända. Som om en bärande vägg åkte med av bara farten vare gång ett originalkök revs ut och lades i en orange sopsäck.

Frågan är vilka som ska kratta gräsmattan på den gemensamma innergården i fortsättningen. Och risken finns att konkurrensen till kassörposten inte blir tuffare vid nästa årsmöte. Man skulle kunna tro att detta är en sedelärande saga om hur tokigt det kan bli när det kolchoslika boendet avkollektiviseras. Men det är sann berättelse om det samtida Sverige där det kollektiva ägandet sopas under mattan. Och där man ska kunna, så att säga, tjäna sig en hacka.

Dagis som butler

 

 

 

 

Vi ringer aldrig hem ett barn av någon annan anledning än med hänsyn till ditt barns bästa.


Det låter ju bra att förskolan, som de skriver i veckomejl, alltid ringer hem barn med hänsyn till barnets bästa. Men frågan är varför de måste skriva sådana självklarheter?

Kan det kanske bero på att föräldrar, av omsorg av sitt barn (eller är det av omsorg av sin karriär?), väljer att göra en annan bedömning än förskolepersonalen? Att mellanchefen på enskilda banken är van att hans ord gäller? Det kan väl vilken Lafferkurva som helst räkna ut, att hade inte lilla Morgonstråle feber i morse är det inte plausibelt att hon har det nu! Efter ett antal ifrågasättanden ser möjligen förskolechefen ingen annan utväg att skriva ett brev och försäkra föräldrarna om att de gör det för barnens skull.

En lösning vore att om de inte är sjuka enligt affärsplanen, men enligt förskolepersonalen, kan de gott följa med pappa till banken och leka med pengar istället. Där kan man gladeligen ha 40-gradig guldfeber utan att bli hemskickad.

Jag skulle kunna hålla på länge och raljera om det här. Men i grund och botten är det för sorgligt. Det finns inget lustigt med att folk beter sig som skithögar ”för barnets bästa”. Det finns bara, vad heter det, klassförakt.

Men nu drar jag väl stora växlar på en formulering i ett veckobrev? Nej, tyvärr finns mer stöd än så. När jag skrev om det här på Facebook fick jag genast mejl från en förskollärare som beskrev just detta: hur en vd läxar upp utbildad personal för att någon halvfigur fått för sig att hans barn behöver "ringas hem". För att inte tala om uppläxande av personalen under föräldramötena och det oförskämda tonläget i mejlen till förskolechefen där alla andra föräldrar är prydligt cc:ade (som vore det ett samlat upprop).


Nej, det kanske inte var så dumt ändå, sossarnas förslag i valrörelsen. Det är ju så dagispersonalen behandlas av den välutbildade storstadsmedelklassen: som en jävla butler.