onsdag, november 28

Ragnar och romantiken kring skrivande



Jag tror det var första gången Björn och jag bråkade. Vi diskuterade Anneli Jordahls ”Klass – är du fin nog” och han störde sig på att jag försvarade Ragnar Thoursie. Ni vet han den modernistiska diktaren som valde AMS före författarskapet varför han intervjuades i Jordahls bok. Det tyckte Björn var för jävligt; och jag höll inte alls med. Om det bråkade vi en stund. Jag minns inte så noga hur diskussionen gick, men jag kan tänka mig. Ja, det tror jag vi alla kan. En statsvetare med byråkratiböjelser möter en medieglad litteraturvetare. Jag ska inte trötta ut er med rekonstruktioner av replikväxlingen, men så här i efterhand tror jag att jag vet vad det handlade om.

I grunden är det en fråga om en romantisk syn på sitt yrke som den finaste. Ragnar sviker litteraturen när han väljer byråkratin och därmed ifrågasätter han statusen hos det professionella, konstnärliga skrivandet. Ragnar var dessutom inte vilken skitpoet som helst. Han var hyllad modernist på 50-talet, men valde efter två diktsamlingar att viga livet åt AMS. Så gör man, som ni förstår, bara inte.

Ett par yrkesskrivande personer har apropå det frågat om inte jag borde börja skriva (jag är Ragnar!). Man kan naturligtvis se det som en komplimang för att de tycker att man skriver okej. Men jag tror att det mer handlar om en önskan att andra professioner ska se skrivandet som det högsta. Publicerad borde väl vara allas mål?

Nu var det länge sedan jag läste intervjun med Thoursie i Jordahls ”Klass - är du fin nog”, och minns inte så bra, men jag antar att han tyckte om AMS-jobbet. Man kan vidare tänka att han tyckte att han var en bra byråkrat, rent av bättre än som poet (eller så var det den trygga lönen som lockade...). Och det är då det blir bråk och man beter sig sannolikt som en rörelseman med en romantisk syn på sitt yrke som det finaste (eller agerar man martyr som likt en fånge är fast i sossestatens korridorer).

Ragnar Thoursie har efter pension återupptagit sitt författarskap. Jag läser nu hans senaste bok. Det är ett slags självbiografi och har titeln ”Igelkottsfrid”. Den handlar till stora delar om hans far, Johan Algot och hans mor, Signe. Johan Algot jobbar hela sitt yrkesverksamma liv på SJ, men blir efter pension kolportör för Jehovas vittnen. Mot slutet av deras liv ger Ragnar dem varsin "minnesbok" i julklapp. Tanken är att de ska dokumentera sina liv. Mamman skriver bara några rader samt återger en psalmvers. Pappan fyller hela boken.

Jag har en bit kvar i boken och ska lägga mig och läsa sista delen nu. Annars orkar jag inte upp till morgondagens skrivande. En promemoria om lägesfaktorn i bruksvärdet ska författas. Poesi.

tisdag, november 20

Bergmanbröllop



Jag kände att jag gick för långt i inlägget nedan. Plötsligt framstår jag som en kille som gillar Neil Strauss. Därför vill jag berätta att jag bestämde mig för att gå med i svenska kyrkan igen. Det hände för ett par timmar sedan när jag satt med mamma och Karin på restaurang Kungsholmen och åt ett pretentiöst grillspett. Anledningen är enkel: Jag vill ha möjligheten att gifta mig i det där strama skugglösa ljuset i Skattunge kyrka. Helst ska prästen vara lika bister och ha samma slags snedbena som Gunnar Björnstrand.

måndag, november 19

falsk marknadsföring



Innan jag gick från jobbet i fredags frågade presschefen vilka klubbar jag skulle gå på i helgen. Jag försökte förklara att jag må vara yngre än de flesta på jobbet, men om man ser till vad jag gör på helgerna är jag 40-talist. Sedan mötte jag Fredrik på NK och vi gick loss i delidisken: marinerade köttspett, ostrullar, bönblandningar och myntaröror. Sedan till systemet och vinhyllan: rött, vitt och dessert. På vägen hem frågade Fredrik försiktigt, ja, nästan lite förläget, om jag kunde tänka mig att titta på idol efter middagen. Visst, sa jag. Och han sken upp och berättade sedan för Karin när vi kom hem att det trodde han nog inte, att jag skulle gå med på att titta på Idol en fredagskväll!

När jag hälsade på Jens i Japan för snart ett år sedan hände något liknande. Jens var förvånad över att jag gladeligen hängde med på det mesta han erbjöd (arkadspel, biffhak med sumotema och fyllefest med japanska reklamare). Det måste nog börja tänka på vad jag sänder ut för personlighet. Bilden av mig som en kille som bara riktigt går igång på en naken Lena Endre på Dramaten, långsam turkisk film och akademisk ektronika stämmer ju inte riktigt.

Vad jag gjorde resten av helgen? Gick ett par promenader, åt lunch på bakfickan, sträckläste Jenna Jamesons biografi, tittade på fotboll och spelade squash.

fredag, november 16

Vid marknadens utkant



Att få med Karin på tyskturkisk film är ingen större konst. Hon är ju så glad i Turkiet att hon smugglade hem en Alladdin efter att frilansat i Ankara. Och jag är ju svag för långsam film från konstiga länder; så det var inte särskilt konstigt att vi satt där en vardagkväll, på Zita, och delade på en ask Salta björnar och tittade på ”Vid himlens utkant”.

Jag tyckte om den. ”Vid himlens utkant” hade en vardaglig puls som liksom inte påverkades nämnvärt av att karaktärer dog, hamnade i finkan, köpte en prostituerad som fru och var papperslös flykting i ett främmande land. Om man inte går igång på sånt kan jag locka med ett fantastiskt fint slut. Sista scenen gav ett slags inverterad Hemkomsten-känsla. Och om man fortfarande inte är övertygad kan man se ett besök på Zita som en politisk handling nu när det snart är det enda stället att se film på om man inte vill gå på SF:s Smultronstället och höra en minister propagera för marknadsmonopol.

måndag, november 12

Balett med herrbloggen



Det krävdes att herrbloggen skulle bjuda mig för att jag skulle komma till skott. Jag hade inte ens varit på operan innan, och nu skulle jag få se Kungliga balettens höstafton. Jag knäppte kavajknapparna enligt instruktion och begav mig mot Kungsträdgården.

Det började strålande med åtta män i djupt slitsade kjolar som dansade formationsdans till dramatiskt drivna stråkar samtidigt som gubbarna framför satt med kikare och spanade in detaljerna. I pausen drack vi whisky soda. Mitt sällskap fick komplimanger av paranta damer för ett par manchesterbyxor med små skorpioner på medan jag stod i baren och drog i mina hängslen och åt tacochips.

Jag hade lite svårt att ta in delar av föreställningen, balettnovis som jag är, men gillade generellt sett föreställningen bäst när musiken blev extatisk, med mycket stråkar, och dansarna antog stora, suggestiva formationer med svart kjoltyg som fladdrade. Som en Zhang Yimou-scen.

Sedan gick vi till PA & co och åt anklever för att avsluta kvällen med ett glas på Spy bars nyöppnade gubbrum där Sigge spelade sin pappas Ulf Lundell-plattor.

torsdag, november 8

Mäklare, moderater och marknadshyra



Efter att ha druckit tre Smirnoffsponsrade drinkar på Neos spritbildningsmingel söker jag mig till den moderata riksdagsmannen i församlingen. Han står bredvid en Timbro-anställd och dricker en persikomartini. Jag presenterar mig och vi börjar prata lite trevande om Östeuropa och kapitalism. När det blir ett kort uppehåll i diskussionen passar jag på att fråga moderaten om marknadshyra. Jag frågar inledningsvis hur han ser på uttalandet om att hans parti stängt dörren för diskussionen om marknadshyror. Han skruvar på sig och tycker att: jo, det var ett väldigt olyckligt uttalande det där. Och fortsätter med att berätta att enligt hans uppfattning finns möjligheter att få in fri hyressättning i vissa delar av hyresmarknaden utifrån den skrivning som klubbades på stämman.

Ett par minuter senare undrar han vad jag arbetar med. Jag svarar att jag är i bostadsbranschen och han scannar snabbt av mig och frågar: Mäklare, är du mäklare? Jag försöker så gott det går skaka av mig förolämpningen och svarar att jag arbetar på Hyresgästföreningen. Å fan, svarar han, och tar en rejäl klunk Smirnoff.

Jag rusar vidare till nästa kvällsaktivitet, avslutningsfest för Hyresgästförenings korplag, samtidigt som jag funderar över om det är värt att wallraffa högern när priset är att man blir tagen för Erik Olsson.

PS. Jag får naturligtvis skylla mig själv när jag har blåvitrandig skjorta (som David häromdagen beskrev som ett plagg som folkpartisterna hade på sig -92), marinblå stickad väst, marinblå slips med smala röda ränder och bruna byxor. Gissar att jag såg lite ut som en internatelev inför tentamen (eller som en mäklare). Men det var mitt sällskap, Karin, som satte standarden; hon hade knytblus som en annan Thatcher.

måndag, november 5

Socialistiska genombrott du inte tänkt på - del 3

Jag tog hjälp av David för att slutföra serien om socialistiska motbilder till Neos liberala genombrott. Här följer hans bidrag:

DDR-Västtyskland 1-0



I VM 1974 hade den Demokratiska tyska republiken lottats i samma grupp som värdnationen Västtyskland. Andra skulle säga att det inte var lotten utan den obevekliga marxistiska historieutvecklingen som ledde hit. Detta skulle bli ett prestigefullt möte. Inte bara mellan två grannländer utan också mellan två konkurrerande samhällssystem i en av de mest laddade fotbollsmatcherna i historien. Matchen ramades in av en politisk spänning som Västtyskland framkallat genom att överreagera på ett och annat.

Inför den historiska matchen blev de ideologiska och moraliska skillnaderna mellan länderna uppenbara för alla. De Bert Miltonliberala västtyska spelarna, varav alla var penningstinna proffs, krävde plötsligt en speciell bonus om de gick vidare och vann turneringen, vilket ledde till en hel del rabalder. Den degenererade kommersialiseringen av fotbollen blev nu tydlig.

Samtidigt som de Cedershiöld-giriga västtyskarna grälade om pengar, laddade de glada amatörerna i DDR upp i en uppfriskande lätt kvävande struktur för att få representera sitt land och sin ideologi. Möjligen kunde de få hoppa några steg framåt i kön för att få hämta ut en himmelsblå Trabant om det gick bra. Men det var naturligtvis inget de tänkte på. En av de lyckliga var Jürgen Sparwasser, som i sin klubb FC Magdeburg tidigare detta år varit med om att besegra det jagsvagt modenarcissistiska AC Milan i cupvinnarcupen. Detta var naturligtvis i sig en stor seger för rättvisa, socialism och måttfull klädstil.

Jürgen Sparwasser, eller ”Spari”, visste inte att han och hans näsa snart skulle få vara med om en ännu större seger: Närmare bestämt en av socialismens tre största triumfer mot liberalismen. Ni har tidigare läst om de två andra.

Det västtyska laget - med stenrika spelare som Beckenbauer, Maier och Müller - inledde turneringen dåligt (bara segrar med 1-0 och 3-0 i sina matcher), förgiftade av pengakäbblet. Publiken buade ut dem i de första matcherna. Östtyskland hade hederliga 2-0 mot Australien och 1-1 mot det liberala Pinochet-chile. Trots detta trodde man inte att Östtyskland skulle ha en chans när det var dags för den stora drabbningen som alla väntade på.

DDR var känt för sina fina socialistiska friidrottsrekord, varav många står sig än idag, men när det gällde fotboll hade de inte varit lika framträdande. När de uppblåsta vitklädda västtyskarna gick ut på planen i Hamburg för att möta de fridfulla, blåklädda östtyskarna var de övertygade att det skulle bli en enkel seger för tjyvsamhället. Att förlora mot DDR på hemmaplan var otänkbart.

DDR-kollektivet förkroppsligade denna dag fullständigt den fredens mur i vars ömma famn och trygga skugga de formats. Västs bedrägliga smitarindividualism och självförverkligande studsade gång på gång mot en vall av sammanbiten gårdstädningsanda och kögemenskap. I den 77 minuten kom den odödliga kontringen. Jürgen Sparwasser bryter in i straffområdet från vänster, naturligtvis, missar att ta ner bollen på bröstet och istället styr han bollen med sin pionjärnobla näsa förbi de förvånade kapitalistlakejerna till västtyska backar (Höttges och Volks-en, en sorts Bill och Bull-typer) för att sedan lättjefullt och med kraften av den marxistiska vetenskapen som sann, smacka upp segerbollen i det utsugarimperialistiska nättaket.

Se där, altruismens seger över den borgerliga svartjobbarideologin.

För ett schystare Sverige



Minns ni när chefredaktör Joakim Berner lät en copywriter skriva en text som Berner sedan undertecknade och publicerade i Expressen? Ja, det var ju ett antal år sedan nu och Berner var på den tiden mediemannen framför alla anda. Han skulle få den gamla fina kvällstidningen på fötter igen. Tabloiden skulle bli kvaloid och de svikande försäljningssiffrorna pareras. För att fixa det beställde han alltså PR-prosa. Budskapet var enkelt: Expressen ska bli en schyst tidning. Det gick naturligtvis åt pipan och Berner fick sparken.

Kristdemokraterna verkar ha anlitat samma copywriter som Berner. Idag invigdes nämligen deras kampanjsajt: www.schystare.se. Kristdemokraterna är i kris. Opinionssiffrorna ligger under riksdagsspärren och partiet har värdegrundsproblem: Moralen är mammon. Lägre skatt för villaboende och ombildning till bostadsrätt står högst på den kristdemokratiska agendan. Tacka fan för att man då behöver en schyst kampanjsajt.

Schystare-kampanjen kommer naturligtvis att floppa. Men mest allvarligt är det ovärdiga anslaget. Ett parti som historiskt vilar på gamla fina bibliska värderingar kokas om till en fräsch och ungdomlig slogan som inte ens funkade på en kvällstidning.

söndag, november 4

Socialistiska genombrott du inte tänkt på - del 2

Bostadsrättens triumf



Idag är som ni vet bostadsrätten borgerlig. Allianspolitiker vill lösa segregationen, få oss att ta personligt ansvar och minska otryggheten i bostadsområden med hjälp av ombildning av hyresrätt till bostadsrätt (Kristina Alvendal berättade t ex på att ABF-seminarium att hustrumisshandeln minskar om man ombildar). Borgerliga ledarsidor propagerar ombildning och ”opolitiska” högerpar i innerstaden pyntar sina bostadsrätter med prydnadskuddar från livsstilsbutiken R.O.O.M.

Man kan tycka att detta är en förlust för socialismen, men så behöver man inte nödvändigtvis se det. Bostadsrätten är ju en socialistisk skapelse. En av de stora bostadsrättsbyggarna, HSB, bildades till exempel av Hyresgästföreningen i Stockholm 1923. Syftet var att bygga och förvalta bra och prisvärda bostäder till medlemmarna. HSB:s historia kryllar av socialistiska markörer: 1925 introduceras den första tvättstuga i Röda bergen, -60 talar Tage Erlander på HSB:s bostadsriksdag och -61 invigs en HSB-skola på Lidingö. Riksbyggen, en annan bostadsrättsgigant, skapades av byggfacken på 40-talet och är en ekonomisk förening som än idag ägs av framför allt fackliga organisationer och folkrörelser.

Den kolchoslika boendeformen vann alltså. Idag krattar borgarna löv ihop på den gemensamma innergården, betalar solidariskt varandras provtryckning av kakelugn och beslutar nästa års budget på ett föreningsmöte i en gemensam lokal samtidigt som de doppar en bit mandelkubb i en plastmugg med bryggkaffe.

fredag, november 2

Socialistiska genombrott du inte tänkt på - del 1



I senaste numret av Neo skriver Kjell Häglund, Karin Olsson och Fredrik Westerlund varsin text utifrån temat: Liberala genombrott du inte tänkt på. Det handlar om hur DIY-rebeller blev kapitalister (The Knife), när vampyrfilm botade bögskräck (Interview with the Vampire) och när kommunistiska diktatorer blev leksugna (Chrusjtjov på Disneyland).

Man skulle naturligtvis kunna argumentera mot exemplen (åtminstone det om DIY-rebeller som kapitalister, som får betraktas som en sanslös fantasi: DIY styrs generellt av konstnärliga idéer som drivs av idealitet - kapitalism styrs av att få kapital att växa; om den konstnärliga idéen fungerar på marknaden blir naturligtvis inte rebellen kapitalist för det). Men framför allt kräver det socialistiska motbilder.

Moskva vs Los Angeles 1-0




Kalla kriget var hett. En rad nationer bojkottade Moskva OS 1980. I spetsen för bojkotten fanns USA:s dåvarande president Jimmy Carter som såg en chans att bättra på hemmaopinionssiffrorna. Förutsättningarna var speciella. Hur skulle Sovjet få fram det fina med socialismen i de symboliskt viktiga invignings- och avslutningsceremonierna?

Jag tror vi alla minns hur OS-maskoten Mischa plötsligt tornade fram i avslutningsceremonin (med massan som pensel). En gigantisk, glad björn som fällde en tår strax innan en annan jättemischa steg upp mot himmelen med hjälp av ballonger. Men mest spektakulärt var nog ändå när fackelbäraren närmade sig slutmålet i inledningsceremonin. Snart märkte man att det där går ju inte, hur ska han komma upp för att tända elden. Ett hav av publik är ju i vägen! Precis när man gett upp hoppet bildade soldaterna på den sektionen en mänsklig bro så att fackelbäraren kunde sprinta med spänstiga steg upp till den olympiska elden.

Kollektivists vinst över individen i monumentalt snygg förpackning.

Fyra år senare var det Los Angeles tur att arrangera OS. Eftersom svinhugg går igen bojkottade bland annat Sovjet 1984 års olympiska spel. Nu var det hur som helst dags att trumfa det kommunistiska spelet! Ja, ni vet ju själva hur bra det gick. En Karlsson på taket-figur svävar in på stadion, något slags cowboymusikal tar vid och och en raketliknande eld tänds genom att de olympiska ringarna får fungera som stubin.

En orgie i tom teknik förpackat i kapitalistisk kitsch.

Tänk vad en fast och kanske lite kvävande struktur kan göra med de konstnärliga dimensionerna av ett olympiskt spel. OS i Kina nästa år kan bli sensationella ceremonier: Det sämsta hos två system som drar åt varsitt håll, och är förenade i ett land, har alla förutsättningar att bli klassiskt.