Vid marknadens utkant

Att få med Karin på tyskturkisk film är ingen större konst. Hon är ju så glad i Turkiet att hon smugglade hem en Alladdin efter att frilansat i Ankara. Och jag är ju svag för långsam film från konstiga länder; så det var inte särskilt konstigt att vi satt där en vardagkväll, på Zita, och delade på en ask Salta björnar och tittade på ”Vid himlens utkant”.

Jag tyckte om den. ”Vid himlens utkant” hade en vardaglig puls som liksom inte påverkades nämnvärt av att karaktärer dog, hamnade i finkan, köpte en prostituerad som fru och var papperslös flykting i ett främmande land. Om man inte går igång på sånt kan jag locka med ett fantastiskt fint slut. Sista scenen gav ett slags inverterad Hemkomsten-känsla. Och om man fortfarande inte är övertygad kan man se ett besök på Zita som en politisk handling nu när det snart är det enda stället att se film på om man inte vill gå på SF:s Smultronstället och höra en minister propagera för marknadsmonopol.