Bilingual bön

Igår när jag kom hem efter en ursäkt till springtur (min löpmoral är låg när inte Mattias springer bredvid i skateboardoutfit och med orienteringskarta i handen) möttes jag av att en knästående turk med blicken mot balkongen. Han tillbad Allah ackompanjerad av Pet Shop Boys Bilingual på hösta datavolymsnivå. Han hade lagt ut sin orientaliskt mönstrade bönematta på parketten. Jag tog instinktivt ett steg bakåt, som om faktumet att jag för tre sekunder sedan ramlat in i lägenheten skulle kunna parera det med att smyga extra försiktigt. Efteråt. Hur kan jag, när jag vet hur beskedlig denna turkiska gäst är, låta Pet Shop Boys störa hans heliga bönestund. Jag hade glömt att han överhuvudtaget bad. Att han ens var religiös. Kanske stördes han inte så mycket, försöker jag övertyga mig själv, jag menar, han är ju liberal i sin politiska uppfattning och gillar säkert bögdisco. På flera sätt sympatiserar han ju med den europeiska välfärdsliberalismen. Gillar man inte Pet Shop Boys då?

Litet senare under kvällen tittar den turkiska ynglingen upp från sin dataskärm, och frågar försiktigt vad det var för musik jag spelade för honom när jag var ute och sprang. Pet Shop Boys, svarar jag blixtsnabbt. Pet Shop Boys, det är från deras skiva Bilingual. Jaha, svarade han, jag tyckte att det lät bekant. Är de från Sverige, fortsatte han samtidigt som han hällde upp ännu ett glas Coca cola och skar upp en skiva av sitt vita bröd. Jaha, nej, de är britter, de är från England. Känner du inte till dem?

Nej, men mina turkiska vänner brukar kalla sådan där mjuk musik för gay rock.

Barnrikehus blev bostadsrätt

Första dagen efter semestern är ett kärt ämne i fikarummen. Hur jobbigt det är att komma igång efter semestern och hur man jämför vem som har mest mejl i inkorgen. Det där är naturligtvis hemskt att behöva lyssna på och man vill gärna tro att det är en jargong som inte riktigt stämmer. Att man liksom förväntas att känna så, för att alla pratar i dessa termer. Man är naturligtvis själv delaktig i denna sociala procedur. Den är omöjlig att fly ifrån, hur gärna man än vill.

Därför var det skönt att få börja första dagen med bostadsdagar i Gävle. Ja, skönt kanske inte är riktigt rätt ord, men det var bättre än att sitta på ett kontor och beta av inkorgen. Är det inte så att jag egentligen gillar att beta av inkorgar?

Hur man checkar in på hotell som heter Park inn, hur man får en plastbricka med ens namn på, hur man sedan man hälsar på kollegor som berättar om deras Spaniensemester, hur man då kontrar med sin egna dagar i Berlin. Lite som fikarummet. Men det där kan man ju inte skriva om: Fikarummen. Semestersnack. Gävle, däremot, tror jag man kan skriva om under bostadsdagarna. Frågan är om Gävle någonsin annars går att skriva om (annat än när bocken brinner). Är inte, uppriktigt sagt, Gävle staden utan popkulturellt kapital. För vad förfogar de över, Di Leva och en insprängd Jakob Hellman-vers i en Persson Pack-låt. Och hur kan man då vilja besöka staden och sedan skriva om den?

När jag försöker lansera en sådan halvtänkt tes via sms får jag till svar att Gävle är den mest generiska staden i Sverige, och att allt liksom kan samlas i Gävle. Jag förstår inte riktigt vad hon menar, men hinner inte svara förrän jag somnar. Vaknar först i Stockholm med Phillip Roths runkroman ”Portnoys besvär” på magen. Ja, fast i Stockholm är jag inte än. Jag är ju i Gävle och jag lyssnar på bostadspolitiska forskarrön i Filmstadens salonger. Det är väl sådär kan man tycka, men plötsligt väcks jag i min mikrosömn av att en äldre man i välsansat vitt skägg börjar prata om Myrdal.

Ja, egentligen pratar han ju barnrikehus, men de kallas också för Myrdalshus. Och visst skulle namnet Myrdal vara ett gott skäl till att jag vaknade till. Det är ju intressant i sig: när Myrdal nämns. Makarna Myrdal. Jan Myrdal. Nästan allt med Myrdal. Men det var alltså inte därför, utan för att Hammarbyhöjden nämndes. Jag bor där och då lystrar man gärna litet extra när Hammarbyhöjden plötsligt blir ett exempel på de barnrikehus som skapades av Familjebostäder för 70 år sedan. Hur det hela började där. Barnrikehus i Hammarbyhöjden. Det hela handlade om att dit vill vi inte tillbaka, till barnrikehusens tid. För var det något den äldre mannan med vitt, välansat skägg mindes av sin barndom, så var det att när han växte upp i, var det Sundbyberg?, så fick man en reprimand från mamma och pappa om man till äventyrs fick för sig att leka med barnen i barnrikehusen. De hade boendestigma.

Och passade vi oss inte för att urholka allmännyttan ännu mer så riskerar vi att återigen få en särskild boendeform för de allra fattigaste. Allmännyttan måste vara så stor att man liksom spär ut det tunga sociala bagaget med svenssons. Det var vad mannen med det vita, välansade skägget sa. Han sa det mycket bra och jag höll naturligtvis med.

Samtidigt som jag satt där och med skon rullade ett popcorn (troligen kvar från gårdagens Pirates of the caribbean-föreställning) under min handsydda Paul Smith-sula, tänkte jag mig på hur man idag river plast och korkmattor från dessa före detta barnrikehus i jakt på plank. För trägolv vill som bekant alla ha i sina bostadsrätter (och olivgröna väggar?). Jag minns nu hur jag i salongen i Gävle tänkte att det där med att barnrikehusen nu till stora delar är bostadsrätter i Hammarbyhöjden, det är något som man borde blogga om. Jag borde verkligen göra det någon gång. Frågan är bara hur man skriver något intressant om det?

Målande radio

Men känner du inte ett visst välbehag, jag menar, det är ju så tydligt, hur lägenheten successivt blir finare - att du gör något konkret?

Nej. Det jag känner är mer hat de få gånger jag tvingar mig själv, eller kanske snarare blir tvingad, att göra något väldigt praktiskt. Som att till exempel som denna gång - måla lägenheten. Det gör ont i kroppen, jag blir omöjlig att ha att göra med. Jag blir långsam, slö och slarvig. Har jag inte ett traverskörkort i plånboken som ett livslångt alibi för hantverk av den typen?

Men det gav mig, förutom olivgröna väggar, i alla fall möjligheten att lyssna en hel dag på P1. Detta är vad jag hörde:

Ett kulturprogram (kan det ha varit kulturnytt?) där en kvinna berättade att Daniel Fridell gjort ännu en viktig film. Jodå, det var precis vad hon sa, att Daniel Fridell gjort en viktig film. Alltså ännu en. Det var viktigt med tanke på att så få gjorde viktig film, och det kan man ju hålla med om. Om man inte nödvändigtvis definierar viktig som något med hög igenkänningsfaktor och som med lätta associationer kan koppas samman med Fucking Åmål. Det vill säga mer lättviktig film. Det som saknas i svensk film är naturligtvis konst, så kallad kvalitetsfilm. Det där som Nils-Petter Sundgren skrev bra om på Expressens kultursida men som sedan blev en diskussion om Nils-Petters kön och ålder.

Sedan följer ett inslag i ett som jag förmodar var ett slags bloggradioprogram där de trummade ut budskapet att Sigge slutat blogga. Jag river raskt bort maskeringstejpen från bredbandsuttaget och surfar in på Sigge. Läser en avskedstext som av karaktären är mycket av en tacklista. Letar sedan febrilt i en timme efter alla dessa tusentals intressanta bloggar som det refereras till. Hittar tre. Resten är hellre än bra. Det är inte bloggpappan som just slutat. Det är proggpappan.

Vetenskapsradion diskuterar sedan i en kvart om Pluto är en riktig planet eller en dvärgplanet, det vill säga kortväxt planet.

Därefter kom höjdpunkten. Ett helt underbart inslag i ”Obs – kulturkvarten” där en poet raljerade om det perfekta partiet. Ja jävlar vad raljant och rolig han var, poeten. Det var en sådan där hejdlös parodi på politiskt korrekta partier. Det gick naturligtvis nästan omedelbart över styr och blev till det mest politiskt korrekta en poet kan syssla med: raljera över politisk korrekthet i en torr (avslöjande) ton.

När Jonas Hallbergs KTH-stämma sedan tog vid kastade jag mig över del lilla retroradion med valnötshölje och slog av strömbrytaren.

Ofrivillig golfare

Efter middagen på Stockholms kanske bästa italienska restaurant, Los Scudetto, skulle kvällen så att säga avrundas på Pet Sounds bar. Som vanligt är det som att förflyttas till en audition för ett Morrissey-omslag på 90-talet: idel män på dryga 30 år som i rockabillyfrisyr och tatuerade armar dricker Starobrno med något livstrött blick.

Efter ett par öl i baren där en polsk tolk underhöll mig med anekdoter om vita Lacoste-shorts i Provance, kom ett par av Morrissey-männen fram.
- Vad har du för handikapp?, frågade en av männen och tittade på mina byxor.
- Ursäkta, vadå handikapp, frågade jag.
En vägg av ölfylla slog emot mig.

- Ja, du spelar väl golf?, sa den andra killen som liksom stod ett steg fram när han sa det med ett snett leende - ett sådant där leende som i fyllan snarare blir ett trasigt leende än ett litet lurigt, ironiskt.
- Jaha, nej, men jag tänka mig att det ser ut så, sa jag och försökte låta road.
- Ja, klart du spelar golf, vad har du för handikapp? Kom igen, berätta!
- Nej, jag är ledsen, jag har tydligen bara den dåliga smaken att klä mig som Jesper Parnevik just i dag.

Något oroad frågar jag mitt sällskap om jag ser golfig ut. Jag ser väl inte ut som Johan Lindeberg-stajlad golfspelare, på riktigt?
Nejdå, det gjorde jag visst inte, även om de kunde förstå kopplingen. Och jodå, det är stor skillnad på ett par rosarutiga byxor av Paul & Joe och ett par motsvarande av J Lindeberg, det höll de med om. Det går ju inte jämföra. Alls. Det ser man ju om man tittar noga på rutmönstret. Gör inte alla det?
En kvart senare ropar männen, som nu är på väg ut från baren, i ofrivillig kanon:
- Hejdå golfaren!

Sekonden

När jag för några månader sedan skrev om politiseringen av fotbollen på Jet Set Junta glömde jag en sak. Att läsa P-O Enqvists ”Sekonden” - sannolikt den bästa bok som skrivits inom ämnet i Sverige. Utan den i bagaget blir texter om idrott och politik tunna. Boken handlar om hur en ung pojke försöker förstå hur hans hederliga arbetarklasspappa kunde fuska i idrott. Fusket bestod av att bly bytts ut mot tenn, vilket resulterade i att pappan blev svensk mästare i lätt slägga. Obegripligt för en son som såg sin far som moraliskt rättesnöre. Boken lyckas sedan knyta ihop detta med DDR:s försök att genom OS-medaljer legitimera kommunism.

P-O Enqvist skrev boken i Berlin på 70-talet och möjligen blev jag geografiskt påverkad när jag för ett par veckor sedan läste boken just i Berlin. För det var länge sedan en bok liksom satt sig på axeln och kommenterade saker jag efter läsandet upplevde. Att ha den vid sin sida under friidrotts-EM var mycket intressant. Hur Enqvist torrt konstaterar i efterordet till boken om hur statsdoppning övergått till marknadsdoppning. I grunden ganska enkla analyser, men precis som alla stora berättare och pedagoger känns det som att det är P-O som är just den tankens upphovsman.

Ett bevis på bokens briljans är att min sportillitterata sambo sågs sitta i soffan framför sportspegeln efter att ha läst Sekonden.

Påklädd passion

Mot södern är en sådan där film som man på förhand vet att den kommer att diskuteras på kultursidorna. Och visst har den diskuteras. Det är manlig sexism och det är kvinnlig sexism och det är för och det är emot. Och det är väl bra. Jag kan som Karolina Ramqvist göra en poäng av att när sexturism ska skildras på kvinnors villkor ska det vara kärlek. Och när manlig sexturism visas ska det vara sex. Det är naturligtvis typiskt.

Men det som kanske är mest anmärkningsvärt med Mot Södern är att den är påklädd. Ja, inte helt påklädd, för filmen utspelas på Haiti och där är det väldigt varmt så särskilt påklädd är man aldrig. Men naken, nej, det är man knappt när man ligger med varandra. Och har man som vit medelålders kvinna sex med en svart underårig man på en strand, så har man det i mörkret och med kameran på tryggt avstånd från akten. Inte en kåt scen i en film som bland annat ska skildra kvinnlig sexturism.

Detta ger filmen trovärdighetsproblem och mycket riktigt bryr man sig inte om en enda karaktär. Den funkar som diskussionsunderlag, men som film betraktat är det mycket mediokert. Något förvånande eftersom jag gillade både Laurent Cantets ”Överflödiga människor” och ”Time-Out”. Eller blev jag kanske lurad tidigare? Var inte Överflödiga människor en kliché på klassresan och var inte Time-out, om man ska vara helt uppriktig, en smått pinsam pastisch på ”Motståndaren”?

Jag är oavsett det övertygad om att Kerstin Thorvall, precis som jag, inte anser att Mot södern är något att hetsa upp sig över.

Sosse as fuck

Det tog 31 år innan jag äntligen hittade trenchcoaten som förenar Socialdemokratin, brittisk fashion och Inspector gadget. Så sagolikt sossig att SSU borde skämmas över att inte ha haft den som partiuniform. Aldrig har jag gått med så stolta och segervissa steg som i Dexter Wongs senaste suverän. Kalla mig för Katrine Kielos , men detta är plagget man sätter på sig tredje söndagen i september. Till val!