Patterns of Parklands - En perfekt paradox

Jag skrev för två år sedan att jag (i en aktiv och uppsökande mening) slutat lyssna på musik, men att Differnet fick mig på andra tankar. Nu har det hänt igen. Jag har fortsatt sluta lyssna på musik, men häromdagen fick jag Differnets nya skiva, ”Collapsing Universe”, av Mattias. Det blev samma effekt som förra gången: Musik som invärtes peeling - flimmerhåren reste liksom ragg. Ja, det där låter kanske larvigt, men så var det då och så kändes det nu. Det kan ha att göra med att omslaget är fotat av Gert Janson, före detta fotograf på KF, och att bilden har underligt samtida i sin 70-talsestetik. Sådant påverkar naturligtvis peelingen!

Första låten är ett mästerverk. "Patterns of Parklands". Jag har inte lyckas komma förbi den än. På den nivån är det. Det avslutade flugsurret som avslutade förra skivan inleder den nya. Den i grunden omedelbara melodin i "Pattern of Parklands" låter avancerad och svår. En perfekt paradox. Smarta små slingor möter märkliga melodier och man får hela tiden känslan att flera låtar gömmer sig i "Patterns of Parklands". Som om klangerna själva levde ett rikt och rörligt intellektuellt liv!

(Nästa onsdag, 6/5, är det smyglyssnarparty på Pet Sounds för Differnets ”Collapsing Universe”. Vi ses då!)