Björn och Ranelid
Jag har just bevittnat en naken Lena Endre, en nedtonad Börje Ahlstedt och en galen Reine Brynolfsson. Innan jag begav mig till Dramatens stora scen och Macbeth fick jag ett mejl där andemeningen var att: vill man se Örjan Ramberg frusta kan man gå till Sturehof, och då får en man en god middag också. Det där kan man ju i princip hålla med om. Stora scen är en kulturborgerlig fälla där det i ett slags inverterad proggdevis alltför ofta är finare än bra. Och även om jag alltså kan hålla med var Macbeth så pass bra att det (nog) slår en halstrad råbiff med Örjan Ramberg och Tommy Körberg som bordsgrannar.
Efter föreställningen slut, vad kan klockan ha varit, 22.30?, provar vi lyckan och ser om vi kan komma in på Riche för en sängfösare. Riche - stället för martyrer: Man blir omotiverat nekad i dörren, Cesars Palace-brorsorna jockar och bartendern pissar i fizzen. Men in kom vi denna gång. Och in hade, naturligtvis, Rodeoredaktionen kommit. De ville genast veta om Björn af Kleen redan under tiden i Malmö blev misstagen för Björn Ranelid. Det kunde jag inte erinra mig, men Gustaf Gelins lillebror såg nöjd ut med svaret ändå. När jag nu sitter här och dricker polsk vodka medan potatisen ugnsbakas minns jag hur jag för ett par år sedan berättade för Björn att: visst kan du låta håret växa ut trots att du har lite fall. Se bara på Ranelid. Han blev lite stött och sedan dess har jag med respekt för hans hår inte nämnt saken. Men nu har alltså Rodeoredaktionen plockat upp den tråden och jag låter er avgöra huruvida hårtes(t)en håller.
av André Johansson, kl 19:02
21 Kommentarer:
Nej, PA skrev jag. Om man vill se Örjan Ramberg frusta får man gå till PA. Som infödd stockholmare kan jag säga att är en jävla skillnad. Du måste citera mina mail rätt om du ska citera dem. Tänk om en massa mänskor som läser den här bloggen nu drar iväg till Sturehof i hopp om att få se Örjan Ramberg frusta, och i stället får de bara se Viggo Cavling och en massa rödbrusiga reklamare i 55+åldern.
Förlåt. Det är en jävla skillnad. Sturehof är reklam, PA kultur.
Berätta mer om PA.
Efter några tonic i strupen kan jag meddela att jag endast ätit middag på PA en gång. Då var mina bordsgrannar två stycken Karen Millen-damer som inte sa ett vettigt ord på två timmar.
Även Sturehof har jag ätit en gång på och då lät jag en mindre vinst på poker betala min och Anninas nota. Det var en bra kväll, även om bordsgrannarna hade blazer och rödbrusigt ansikte.
Det var en trevlig kväll! Om jag inte minns fel träffade vi även den kände författaren Sigge Eklund, så ett visst mått av kultur kan man tillskriva även Sturehof. Olika människor med efternamnet Bonnier ses därtill ofta luncha eller dinera där. Om nu det är ett mått på kultur, vilket är tveksamt.
Det är bara det att Örjan Ramberg är en fast inventarie på PA. Till och med mer än Carina Rydberg och Advokat Rolf på sin tid. Jag vet inte om PA är kultur; men det är en väldigt speciell del av Stockholm; en kokainsniffande, solariebränd, icke-subkulturell, djupt depraverad del av staden, som hade sina glansdagar under 80-talets senare hälft och sedan liksom bara pågått, med i stort sett samma klientel som då. PA är det enda stället där jag skamlöst smitit från en jättenota som i stället fick betalas av en på sin tid känd porrkung/konsthandlare. Bara som ett exempel. Örjan Ramberg och Tom Wolgers har sina namn ingraverade på små guldplattor vid sina platser. Säkert Mats Olsson och Mats Ronander också. Personalen är ofta utsökt vidrig mot en när man inte tillhör stamklientelet. Stället är kort sagt ganska läskigt, men de har väldigt god mat.
Intressant, när jag var på PA var personalen trevlig. Det konstpersonen på stället den kvällen var en som försökte se ut som Ernst Billgren.
Sigge. Jag ska bli som Sigge. Lägga upp bilder som folk får kommentera, där är jag redan. Snart blir det små bloggundersökningar som redovisas med grafer där man får rösta huruvida Anders passar i skägg eller ej. Ikväll ska jag försöka fånga känslan hur det är att äta smörgåsar till middag samtidigt som valet diksuteras i olika tv-studios.
Viltbiff är det nya pastasallad?
Sigge är väl numera Blogge?
/messmer
Sigge var blogge men är nu återigen sigge. Jag vill understryka att jag tycker att Sigge är intressant. Det brinner lite i den där lite konstiga karln. Men hans beslut om att sluta blogge var bra. Han hade tömt sig på bloggprosa.
har man sett mona zeilitz naken på uppsala stadsteater har man sett allt
/rev
Ja, Mona slår Lena. Och Uppsala stadsteater slår i detta avseende Dramatens stora scen.
Har du alltså sett Mona naken på Uppsala stadsteater?
Och hej förresten, rev! Jag hoppades att du skulle dyka upp.
hej andré! jag har nyss lagt din blogg i mappen favoriter i min webläsare
ja, jag har sett mona zeilits bröst på uppsala stadsteater. vilket sammanhang det var är otydligt, antagligen var jag i tolvårsåldern, och jag minns att jag skämdes eftersom min farfar var med mig
//rev
jag har en kompis vars pappa har sett betydligt mer av mona seilitz än brösten.
Rev, så bra!
Annina, olala!
"Uppsala stadsteater slår i detta avseende Dramatens stora scen"
jamensåklart. det mesta slår Dramatens stora scen, denna arena för oinspirerad trivselteater där enbart skådespelarnas namn är tunga och publiken har en bildningsgrad på samma nivå som debaser vid halv tre-rycket.
/sanningen
Sanningen, vad gör du på debaser?
dricker öl, raggar brudar, bär skinnjacka, njuter av spirituella samtal i rökrutan.
/Sanningen
Stockholm-innerstads-grupprunkande... Alltid lika härligt.
Figurer som figurerar på den här bloggen: P-G från Uppsala, David från Rågsvad, Gunnar från Strängnäs och Alaaddin från Eskisehir, men så hittade du, toy, en innerstadsgrupprunkande tråd och blev av det så upphetsad att en kommentar var på sin plats.
Jag håller med lite. Mer av P-G och tennsoldatshistoriker på André Johansson-bloggen, säger jag! Och gärna mindre av Gustav Gelins lillebror...
Ni får ta det goda med det onda, är jag rädd.
Skicka en kommentar
<< Home