Socialistiska genombrott du inte tänkt på - del 3

Jag tog hjälp av David för att slutföra serien om socialistiska motbilder till Neos liberala genombrott. Här följer hans bidrag:

DDR-Västtyskland 1-0



I VM 1974 hade den Demokratiska tyska republiken lottats i samma grupp som värdnationen Västtyskland. Andra skulle säga att det inte var lotten utan den obevekliga marxistiska historieutvecklingen som ledde hit. Detta skulle bli ett prestigefullt möte. Inte bara mellan två grannländer utan också mellan två konkurrerande samhällssystem i en av de mest laddade fotbollsmatcherna i historien. Matchen ramades in av en politisk spänning som Västtyskland framkallat genom att överreagera på ett och annat.

Inför den historiska matchen blev de ideologiska och moraliska skillnaderna mellan länderna uppenbara för alla. De Bert Miltonliberala västtyska spelarna, varav alla var penningstinna proffs, krävde plötsligt en speciell bonus om de gick vidare och vann turneringen, vilket ledde till en hel del rabalder. Den degenererade kommersialiseringen av fotbollen blev nu tydlig.

Samtidigt som de Cedershiöld-giriga västtyskarna grälade om pengar, laddade de glada amatörerna i DDR upp i en uppfriskande lätt kvävande struktur för att få representera sitt land och sin ideologi. Möjligen kunde de få hoppa några steg framåt i kön för att få hämta ut en himmelsblå Trabant om det gick bra. Men det var naturligtvis inget de tänkte på. En av de lyckliga var Jürgen Sparwasser, som i sin klubb FC Magdeburg tidigare detta år varit med om att besegra det jagsvagt modenarcissistiska AC Milan i cupvinnarcupen. Detta var naturligtvis i sig en stor seger för rättvisa, socialism och måttfull klädstil.

Jürgen Sparwasser, eller ”Spari”, visste inte att han och hans näsa snart skulle få vara med om en ännu större seger: Närmare bestämt en av socialismens tre största triumfer mot liberalismen. Ni har tidigare läst om de två andra.

Det västtyska laget - med stenrika spelare som Beckenbauer, Maier och Müller - inledde turneringen dåligt (bara segrar med 1-0 och 3-0 i sina matcher), förgiftade av pengakäbblet. Publiken buade ut dem i de första matcherna. Östtyskland hade hederliga 2-0 mot Australien och 1-1 mot det liberala Pinochet-chile. Trots detta trodde man inte att Östtyskland skulle ha en chans när det var dags för den stora drabbningen som alla väntade på.

DDR var känt för sina fina socialistiska friidrottsrekord, varav många står sig än idag, men när det gällde fotboll hade de inte varit lika framträdande. När de uppblåsta vitklädda västtyskarna gick ut på planen i Hamburg för att möta de fridfulla, blåklädda östtyskarna var de övertygade att det skulle bli en enkel seger för tjyvsamhället. Att förlora mot DDR på hemmaplan var otänkbart.

DDR-kollektivet förkroppsligade denna dag fullständigt den fredens mur i vars ömma famn och trygga skugga de formats. Västs bedrägliga smitarindividualism och självförverkligande studsade gång på gång mot en vall av sammanbiten gårdstädningsanda och kögemenskap. I den 77 minuten kom den odödliga kontringen. Jürgen Sparwasser bryter in i straffområdet från vänster, naturligtvis, missar att ta ner bollen på bröstet och istället styr han bollen med sin pionjärnobla näsa förbi de förvånade kapitalistlakejerna till västtyska backar (Höttges och Volks-en, en sorts Bill och Bull-typer) för att sedan lättjefullt och med kraften av den marxistiska vetenskapen som sann, smacka upp segerbollen i det utsugarimperialistiska nättaket.

Se där, altruismens seger över den borgerliga svartjobbarideologin.