Japan del 2

Vaknar och varken bakfylla eller jetlag märks av. Springer till den första av, skulle det visa sig, tiotalet Paul Smith-butiker (sir Paul är som en rockstjärna i Japan). Köper hundra par strumpor, en väska och en lilarandig slips. Jens springer efter och tjatar om att jag måste köpa sneakers.

Lunch på en restaurang där det i samma lokal finns en konstutställning till pachinkokulans ära. Bland annat finns en liten rund träbåt som glider ovanpå tusentals pachinkokulor. Jens tjatar om att få ner mig i båten. ”Det blir skitbra – du slipper köpa sneakers om du bara glider runt lite i den där bassängen”. Jag tar av mig skorna och åker runt några varv genom att Jens drar i trossen som båten är fäst vid. Åskådarna runt omkring skrattar. Jag skäms, men biter ihop och tänker att det här måste trots allt vara bättre än att glida omkring resten av veckan i ett par gröna New Balance.




Snabb middag och iväg till fest. Vi träffar Shinji vid Shibuya-hunden. En bartender med hästsvans fyller 35 år och har fest i sin bar. Baren är väldigt liten och fullt av fulla japaner. Vi betalar 180 sek och sedan får vi dricka hur mycket vi vill. För en Eriksson och en Johansson från Kristiansstad respektive Avesta är det en tveksam ekvation skulle det visa sig. De formligen häller i oss tequila.

Efter en stund kommer en kille fram till oss och presenterar sig. Jag minns inte hans namn men efter att Jens kommenterat honom som Rune Andreassons tuschade självporträtt fick han heta det. ”Vilken tjej tycker du är snyggast här” säger Rune Andreassons tuschade självporträtt och kisar bakom de blå solglasögonen. Det är inte så många tjejer i lokalen, men jag pekar till slut på en tjej i ljusgrön tröja. Hon där borta säger jag och pratar vidare med Shinji, som redan börjar blir rund om fötterna och ser allt mer ut som Mario Bros-Mario.

Rune A knackar mig på axeln. Här är hon i den gröna tröjan. Han har hämtat tjejen. Jag får ont i magen samtidigt som en blyg tjej sträcker fram sin kalla och slappa hand. ”Tuko, my name is Toku”. Runa A berättar, som om det vore det mest naturliga sak i världen, att Tuko gärna vill äta middag med mig och Jens. Ett gäng unga japanska män smeker fnittrande min tunna snedbena. ”You look like Beckham”, säger de i kör och gömmer sig sedan i sina märkliga frisyrer.















Klockan fem på morgonen hittar jag en halv flaska Laphroaig som Jens och jag delar på. Därefter är mitt minne återigen suddigt och jag vaknar klockan fem på eftermiddagen med en tupp ringande i öronen. Jens hittar återigen filmer i sin kamera som visar vägen från festen till Megoru. Jag förstår ingenting.