Ragnar och romantiken kring skrivande

Jag tror det var första gången Björn och jag bråkade. Vi diskuterade Anneli Jordahls ”Klass – är du fin nog” och han störde sig på att jag försvarade Ragnar Thoursie. Ni vet han den modernistiska diktaren som valde AMS före författarskapet varför han intervjuades i Jordahls bok. Det tyckte Björn var för jävligt; och jag höll inte alls med. Om det bråkade vi en stund. Jag minns inte så noga hur diskussionen gick, men jag kan tänka mig. Ja, det tror jag vi alla kan. En statsvetare med byråkratiböjelser möter en medieglad litteraturvetare. Jag ska inte trötta ut er med rekonstruktioner av replikväxlingen, men så här i efterhand tror jag att jag vet vad det handlade om.

I grunden är det en fråga om en romantisk syn på sitt yrke som den finaste. Ragnar sviker litteraturen när han väljer byråkratin och därmed ifrågasätter han statusen hos det professionella, konstnärliga skrivandet. Ragnar var dessutom inte vilken skitpoet som helst. Han var hyllad modernist på 50-talet, men valde efter två diktsamlingar att viga livet åt AMS. Så gör man, som ni förstår, bara inte.

Ett par yrkesskrivande personer har apropå det frågat om inte jag borde börja skriva (jag är Ragnar!). Man kan naturligtvis se det som en komplimang för att de tycker att man skriver okej. Men jag tror att det mer handlar om en önskan att andra professioner ska se skrivandet som det högsta. Publicerad borde väl vara allas mål?

Nu var det länge sedan jag läste intervjun med Thoursie i Jordahls ”Klass - är du fin nog”, och minns inte så bra, men jag antar att han tyckte om AMS-jobbet. Man kan vidare tänka att han tyckte att han var en bra byråkrat, rent av bättre än som poet (eller så var det den trygga lönen som lockade...). Och det är då det blir bråk och man beter sig sannolikt som en rörelseman med en romantisk syn på sitt yrke som det finaste (eller agerar man martyr som likt en fånge är fast i sossestatens korridorer).

Ragnar Thoursie har efter pension återupptagit sitt författarskap. Jag läser nu hans senaste bok. Det är ett slags självbiografi och har titeln ”Igelkottsfrid”. Den handlar till stora delar om hans far, Johan Algot och hans mor, Signe. Johan Algot jobbar hela sitt yrkesverksamma liv på SJ, men blir efter pension kolportör för Jehovas vittnen. Mot slutet av deras liv ger Ragnar dem varsin "minnesbok" i julklapp. Tanken är att de ska dokumentera sina liv. Mamman skriver bara några rader samt återger en psalmvers. Pappan fyller hela boken.

Jag har en bit kvar i boken och ska lägga mig och läsa sista delen nu. Annars orkar jag inte upp till morgondagens skrivande. En promemoria om lägesfaktorn i bruksvärdet ska författas. Poesi.