En Clartéman i Umeå

Jag är för tillfället handelsresande i hyresjämförelser. Jag åker runt i svenska städer och samlar in hyresuppgifter som en del av renoveringen av hyrestaket (bruksvärdet, dvs hyressättningssystemet, är ju under något slags ombyggnad). I tisdags var det Umeås tur.

Jaha, det var ju just typiskt. Planet försenat och jag som har glömt min mobiltelefon hemma. Hur ska jag nu få tag på förhandlingsledaren som ska hämta mig på flygplatsen. Ja, mycket riktigt, här står man utan telefon på en minimal flygplats i utkanten av Umeå nästan en timme försenad. Hur ska jag nu hitta min chaufför? Jo, naturligtvis letar jag efter skägg och vindtyg och visst vet jag att jag ser vilsen och litet stressad ut, så det borde ju lösa sig. Men det hjälper inte. Ska man behöva prångla ner mynt i den där telefonen och ringa Hyresgästföreningens växel. Jag ringer och precis när jag får ton knackar en man i 60-årsåldern med grånad mustasch mig på axeln.

Kan det vara jag som är André. Det kan det och jag ber om ursäkt för mobilslarvet och får skjuts in till Umeå. En lektion i detaljerad systematisk hyressättning tar vid via en projektor. Äter rökt skinka på grovt bröd och dricker tre koppar kaffe. Tackar för lektionen och får skjuts tillbaka. Det är då jag frågar om förhandlingsledarens bakgrund. Hur länge har han varit rörelseman?

Han började engagera sig i Hyresgästföreningen som förtroendevald samband med hyresstrejken 1972 och var med i 68-rörelsen när han läste vid Umeå universitet. Jodå, säger han, visst fanns det sekteristiska tendenser i de där rörelserna under den tiden. Clarté? Jo, där var jag med. Man fick liksom tänka fritt men rätt där. Men det har man naturligtvis lämnat sedan länge. I alla fall det om att tänka rätt. Jo, visst var det en intressant tid, men vi var politiskt naiva. Om det lever kvar på något sätt? Nja, det vet jag inte. Nej, inte på det sättet. Men man kan fortfarande se en tydlig skillnad mellan Västerbotten och Norrbotten. Vi är aldrig överens politiskt! Det syns i alla samanhang. Vi är präglade av universiteten och de av industrin. Man skulle kunna säga att ofta är svart eller vitt i Norrbotten.

Jag och förhandlingsledaren sitter i bilen på parkeringen. Vi avrundar samtalet och jag sätter mig på planet till Stockholm och renskriver mötesanteckningarna. Hela tiden lyssnar jag på Veronas ”La Musica”. Den är som tunt tyg som flyger i vinden.