Japan del 3

Klockan är fem på eftermiddagen och Jens äter biff och ris till frukost. Jag en banan. Biffhaket vi sitter på spelar country och på väggarna hänger tatuerade japanska tyngdlyftare och Hulk Hogan. Vi går till en gigantisk hangarliknande biograf och ser en dystopisk thriller som är så medioker att jag inte minns namnet på den. Jag får till slut i mig en kalkonsmörgås och vi ägnar resten av kvällen åt att ratta bilar i en spelhall (Mattias hade rätt, man får vara beredd på att bli lite preferensförskjuten när man åker till Tokyo). Efter att ha varit vaken i sju timmar somnar vi igen.

Två märkliga (men bra) första dygn har passerat och jag är litet orolig över hur vistelsen ska sluta. Går på ett dagslångt Paul Smith-safari och hittar till slut till Space-butiken. En dröm. De följande dagarna flyter samman men jag minns med hjälp av fotografiets hjälp några saker extra tydligt:





Den futuristiska stadsdelen på ön Odaiba var precis lika mycket en tautologi som jag befarade. En futuristisk ö i en futuristisk stad?






Utsikten från 52-andra vången på Park Hyatt Hotel med en New Yorker i handen och wasabinötter i munnen och ett livespelande Jazzband i öronen (med, av utseendet att döma, Elfriede Jelinek på sång). The Lobby!





De vitklädda, japanska pensionärerna som med en uppskattad medellängd på 150 cm sussade runt mig i cirklar utanför templet i Asakusa. Kusligt.







De 35-åriga paren i Akihabara som efter att de köpt taklampan kotten och en ny i-pod till lillgrabben skamlöst shoppade söta sexdockor. Sjukt.







Dagen innan jag ska åka hem ringer jag hem till Karin och berättar kortfatttat hur min Tokyovistelse varit. Hon tycker det låter fint men föreslår att jag under min sista dag gör något kulturellt.