Lågklassigt om överklassen

Jag gick all in utan att titta på korten. Jag ville hem. I vanliga fall brukar den månatliga pokerkvällen efter jobbet roa mig, men i torsdags var det så trist att jag gick all in med en hand som jag inte tittat på. Det visade sig var A9 och lantmätaren Kjellgren synade med JJ och sedan fick jag åka hem.

Djupt otillfredsställd med torsdagen låg jag och vred mig som en mask i sängen. Klockan var kring tio när Karin till slut slängde bok i huvudet på mig. Läs, sa Karin, det är Popovas överklassbok. Jag hann med ett hovsamt förord och två intervjuer med personer från överklassen innan jag somnade.










På lunchen igår, över en jordgubbssandwich på en bänk bland bratsen mitt på Norrmalmstorg, läste jag ut de resterade åtta intervjuerna. Nu kommer analysen började jag tänka men då var boken redan slut. I ett efterord sammanfattade Popova vad som sagts i intervjuerna. Sedan slut. 186 luftiga sidor om svensk överklass av idag.

Popova har alltså utan feber och friktion intervjuat olika slags överklasspersoner. Om inte Annette Kullenberg redan skrivit en sådan bok? Nej, inte alls. Hon skrev en bok om överklassen på 70-talet. Den småvibrerade av spänning och varje intervju avslutades med en drastisk dekonstruktion av samtalet. Kullenberg tog plats i sin överklassbok. Popova var inte ens med i sin.

Eftersom Popova inte bemödar sig att göra några reflektioner i sin bok (den är dessutom slarvigt korrad vilket visar hur lite boken betyder för henne) får jag försöka jag formuera ett par frågor på egen hand.

De som är med i boken kallas sig i olika grad för överklass. Men de har påfallande svårt att definiera vad arbetarklass och medelklass är. Kan man prata om de klasserna fortfarande frågar de retoriskt och avslöjar sig i meningen efter genom att använda fantastiska etiketter som underklass. Vad kan det tyda på? Dålig koll på klasserna utanför sin egen krets? Ett försök till att indirekt lansera illusionen om det redan klasslösa samhället?

Flera av intervjupersonerna ser ner på de champagnesprutande stekarna som håller till på restauranger som Köket. De har ingen klass, menar de, och fortsätter med att ondgöra sig över att hur dessa yngre överklassmänniskor manifesterar sin rikedom med vräkiga väskor av märket Gucci köpta i butiken Natalie Shuterman. Sympatiskt, kan tyckas, men sedan fortsätter de med att beskriva att en riktig överklassperson köper sina klassiska kostymer på den ännu dyrare butiken Götrich. Det är klass. Undrar om det inte mer handlar om gammalt och nytt? En modern klassmarkör kontra en konservativ: Lika dyra och i en mening lika vräkiga, men av olika märke.

Popovas "Överklass" är skriven 2007 (året då personer som Alex Shulman får skriva kulturtexter om klassböcker; han anses ju vara en stor stilist vilket bara kan förklaras genom att man förväntar sig att en Stureplansredaktör ska skriva platta PR-texter och när han visar sig kunna skriva helt okej förvandlas det habila till konst). Om man vill identifiera och legitimera överklassen bör man skriva anständiga böcker om den. Som Kullenberg. Inte som Popova.