Sådär Falkenberg

- Men är det inte positivt att en film har en konstnärlig ambition, att den har och, om jag förstått dig rätt, tar estetiska anspråk? Vilken annan svensk debut är i närheten av det? Alla andra är ju Kjell Sundvall-filmer. Förbundsjuristen P-G pillar inte helt missnöjd prillan till rätta med tungspetsen och lutar sig tillbaka. Sådär ja, snåljåp, ser han ut att tänka.

- Ja, jo, jag vet. Jag tycker ju allt det där, också. Men nu är problemet att kritiker överallt talar i termer av mästerverk. Äntligen en ny bra film och inte bara det, det är ett mästerverk. Jag trycker så hårt på mästerverk att jag dialektalt förflyttas till Älvdalen. Jag är irriterad.

- Men bör man inte ta hänsyn till omständigheterna, att det är förhållandevis lågbudget, att den är konstnärligt modig, att den är inspelad med idel amatörer och att den pendlar mellan en dokumentär och spelad känsla? Ska den inte mätas utifrån de omständigheterna? Kan det då inte bli ett högre betyg än det du var beredd att ge den. En trea, menar du alltså att det inte är bättre än en trea? Finns det inte i så fall svenska filmer som förmår mer än tre. Eller du kanske ansåg att ”Såsom i himlen” var en fyra?

- Jag antar att man inte kan bortse från de omständigheter du räknar upp, och att betyget möjligen skulle uppgraderas på grund av allt annan svenskt är skit. Och du vet att jag hatar Pollak mer än pesten! Men du kan ju gå ut från sångövningar på personaldagar eftersom du har en så stark position i organisationen. Jag är ju fortfarande förhållandevis praktikant. Men, vad var vi, just det, gradera om. Måste man inte enligt ditt resonemang börja ge fega och förutsägbara Hollywoodmelodramer ett överbetyg bara för att de, till skillnad från majoriteten, råkar var smarta i ett par scener? Och var hamnar vi då någonstans? Har vi inte gett upp då? Kapitulerat för det mediokra?

- Inte nödvändigtvis. Din måttstock är för krävande. Du jämför med Barnvagnen, En kärlekshistoria och Fucking Åmål. De är ju sådana undantag att den femgradiga skalan blir en tregradig.

- Hellre det än slösa bort plustecken och getingar på lovande produktioner. Eller du kanske anser att Jonny Rödlund förtjänar ett överbetyg för sina lovande tonår?

- Rödlund, vad har Jonny Rödlund med det här att göra? Men vilka avgörande brister ser du med filmen, egentligen? Du håller ju med mig om de flesta kvaliteter som kritikerna anför.

- Ja, fotot är bitvis supersensibilt, musiken nästan Tsukimono-fin och det estetiska ”egensinnet” ska belönas. Men mina invändningar är två: En subjektiv och en objektiv. Den senare är avgörande, även om den förra ligger mig varmt om hjärtat.

Jag tar sats från tårna och tittar upp i taket.

- Rent subjektivt är jag inte helt nöjd med Larry Clark/Harmony Korine-inspirerade estetiken. Det är svensk folkhemsamericana och det har vi redan för mycket av. Tillbakablickar via Super 8, spy svamp i skogen, bada naken i gryningen, bo hemma vid 32 och röka holk. Det är så förbannat naturalistiskt! Vi har en hang-up på O´Neill och Leroy i det här landet och frågan är om den behöver underblåsas. En miljon på att Tidningen Sex har en intervju med Farväl Falkenberg i nästa nummer. Intervjun kommer att kretsa kring självmord, barndomsidyll och Larry Clark. Jag ser den framför mig.

- Det där är ju bara smak så än har jag möjligen inte övertygat dig, P-G. Eller ska vi nöja oss där?

- Nej, det där var mest ord, och jag ser fram emot den objektiva omdömet som leder ditt medelbetyg i bevis.

- Den har pekorala drag. Berättarrösten borde tystas i många scener. Den behövs inte. Den stör. Filmen stora behållning är ju bildberättandet och då vill man inte ha pubertetsprosa från en 32-årigb mambo i ena örat. Jag är övertygad att om man tog bort den rösten skulle filmen lyfta till en fyra. Lätt.

- Hm, nu blir jag sugen på att se filmen, flinar P-G och rusar tio sekunder senare iväg mot pendeltåget och Uppsala.