Blackout

Sven Wollters rödvinsutspädda saliv missar precis mina vita jeans. Jag är på Dramalabbet med David. Sista föreställningen av José Maria Vieira Mendes ”Blackout”. Svens son och Davids kompis Karl Seldahl står för regi.

Vi sitter i en ring runt en blankpolerad scen ett stenkast från Mosebacke. Ett par pinnstolar, ett gevär, ett paket cigaretter och några flaskor vin. Det är rekvisitan. Skådespelarna sitter bland publiken och kliver av och på scenen allteftersom. Brecht. Strindberg. Intrigen utgår från klassikern "Leka med elden". Ja, det där visste inte jag när jag såg pjäsen, men jag fick det berättat för mig när jag, David och Karl stod på Östgötagatan och drack Calvados ur min medhavda plunta. Det fina med Blackout var att den fungerade på flera nivåer. För sådana som inte lekt med teaterelden som barn fungerar den som allegori för ett samhällstillstånd (gör inte nästan all teater det, om man verkligen vill?). Men mest intressant var Sven Wollters karaktär som låg nästan plågsamt nära hans egen person: Han pratade revolution, var patriark, pratade repetitivt och förförde sonens hustru. Undrar om inte Mendes visste det när han skrev Blackout, att det finns tusentals Wollter i teatervärlden och att de kan behöva en spegel ibland.