Gycklargruppen

Det är två, kanske tre år sedan nu. Jag var på födelsedagsfest på Lidingö. Man kan nog säga att det var ett slags överklassparty. Det var family and friends och, vilket jag tror är typiskt överklass, föräldrarnas vänner. De var underbart artigt ointresserade och som underhållning hade de hyrt en trollkarl. Ja, ni hör själv hur märkligt det låter att man bjuckar dottern på trollkarl när hon fyller 25. Det var i och för sig inte vilken trollkarl som helst. Han var före detta svensk mästare.

Det var ett mycket uppskattat av festdeltagarna och jag funderade en del på det där. Att de har samma underhållningsinslag på vuxenfester som jag känner ingen från födelsedagskalas i Avesta. Skillnaden att det då, i Avesta, var elvaårskalas och att Conny Ray uppträdde.

Förra helgen fick jag anledning att fundera vidare på överklassens gyckel- och lekbehov. I London och på lyxhotellet Dorchester. Kate Moss var där i röd klänning för att fira hennes Topshopkollektion (hon var hög som ett hus och liten som ett barn), men skit i Kate. Det intressanta med Dorchester var att det var någon slags maskerad där med unga människor som låtsades att det skulle gifta sig. De hade hyrt en egen del av Dorchester och larvade runt i gravallvarliga poser iklädda vita klänningar och stela kostymer. Samtidigt spelade en barpianist och en ståbassnubbe Sinatra-låtar. Han ståuppskojade mellan låtarna. Plötsligt tog några överklasstjejer över tillställningen och gick fram till pianot och sjöng duett med barpianisten och bjöd upp äldre libanesiska män (som när de stod och puffade cigarr i baren såg ut som de ägde London) till dans.

Det var som ni märker ett fantastiskt skådespel. Att stå i baren på Dorchester och dricka hallondrickar och äta wasabiärtor samtidigt som man indirekt får gå på maskis för första på 20 år. Sist det begav sig var jag Fantomen.