Family and friends

Klockan är halvett, det är fredag. Jag sitter på Torget och försöker få ner en sista öl. Det går inte. Jag är för trött. Runt omkring mig stimmar PR-bögar och Poppius-typer. Jag går därifrån utan att säga adjö och tar tunnelbanan hem till sängen.

Fem timmar tidigare lämnade Karin och jag mamma och pappa utanför restaurang Frippe efter gemensam middag. Vi tar taxi till Slussplan. Hiss till fjärde våningen. Ett par i 60-årsåldern gör oss sällskap. "Jaså, ni ska också till våning fyra. PR-festen, precis." Vi nickar i samförstånd.

I entrén möts vi av barnskrik. PR-byrån Prime (United Minds) har julfest. Family and friends - som de kallar den. De två våningarna där festen äger rum är fyllda av olika slags moderater. Fredrik, som vi är friends med, presenterar oss för en av dem: Carl-Fredrik. Han är en av grundarna av Prime och uppvuxen i Luleå. När hans mamma inte jobbar på AMS brukar hon baka bullar på byrån för att kunderna ska känna sig som hemma. C-F står framför mig och propagerar för nattväktarstaten. ”Fem procent skatt räcker”, säger han och fyller upp våra vinglas. Han har tre barn, bor i en centralt belägen hyresrättssjua och tjänar skitmycket. ”Hyresregleringen och maxtaxa för barnomsorgen är fantastiska för sådana som mig”, säger han och ler lurigt. Jag försöker störa mig på honom men det går inte. Han är trevlig. Till skillnad från många andra högermänniskor med diplomatpappa är han naturligt intresserad och inte artigt ointresserad. Jag försöker kontra C-F:s regleringsraljanser med att skryta över hur många politiska jobb rörelsen skapat genom åren. Vad har högern: 20 tjänster på svenskt näringsliv och ett par arvoderade rotaryordförande?

Fredrik letar efter Marie Söderqvist för att presentera oss för henne. Han hittar henne inte (vilket nog är bra), med medan han letar underhåller jag mig med att titta på Johan Hakelius. Han äger stället där han står mitt i rummet, vattenkammat krönikörkvick och med brunrutig kostym, rosa väst och prickig ficknäsduk. Popova syns inte till. Passar hon barnen?

Vi får berättat för oss att strax innan vi kom spillde en av de stora kunderna vin på Fredriks kompis Peppe. Fem personer rusar omedelbart till undsättning och tar hand om storkunden: ”Gick det bra, fick du något vin på dig, vill du ha påfyllning”. Peppe brydde sig ingen om. Om det hade varit på Hyresgästföreningens fest hade Peppe haft fem ombudsmän som ögonblickligen hade börjat driva hans intresse.

Ytterligare ett par personer presenteras för oss. Laktoslobbyn. En yngre man i gråsprängt hår och en maktkvinna i röda Marimekkokläder. Jag frågar om det är de som är ansvariga till att 14-åriga tjejer lägger månadspengen på stora glas med pyttelite kaffe, jättemycket mjölk och chokladströssel. Det är det, ler de nöjt. Mjölkkvinnan, som naturligtvis också är moderat, börjar prata om Ulf Lundell samtidigt som några av de äldre festdeltagarna dansar stelt till gammal disco. Lustigt, det ser ut som de har ett kollektivavtal fastklämt mellan skinkorna när de dansar, tänker jag samtidigt som jag frågar Laktosladyn om det inte är tråkigt att högern inte ha några musikartister som de kan identifiera sig med ideologiskt. Eller symboliserar en Lundell i uppkavlade jeans stående i knädjupt vatten med armarna sträckta mot himlen den yttersta moderata friheten? Hon håller med om det är ett problem men försöker ändå förklara högerbudskap i Lundells texter. Det går sådär.




















Festen börjar tunnas ut och musiken blir alltmer dansvänlig. Kommer på mig själv med att med en apelsindrink dansa disco så kollektivavtalet fladdrar. Ett gäng med före detta muf-ordförande står vid en importerad coco-cola-automat och äter smågodis. Plötsligt sitter jag på något som jag i efterhand får veta heter Torget med en öl i handen som jag varken beställt eller betalt. Plötsligt känner jag mig fruktansvärt trött.