This is england

”Sofi Fahrman går ju på fler museum än vad du gör!”

David larmar och gör sig till när jag berättar hur jag hade det i London. För mycket shopping och för lite krigsmuseum, var hans sammanfattande åsikt. Det må så vara, men det var inte så att jag bara shoppade (att inte shoppa alls när man är i London är inte heller acceptabelt). Jag var på bio också. "This is England". Shane Meadows film om ett skinheadgäng i England i början av 80-talet. Tatcher är premiärminister och Falklandskriget pågår. En faderslös 12-åring blir mobbad i skolan och sugs upp av ett skinsgäng. Där får han Dr Martins, Ben Sherman och hängslen.

Men det där kommer alla Sveriges smygläsare snacka om så småningom, så jag tänkte istället berätta var jag såg filmen. Det var i Barbican och det är en stadsdel byggd i stål och glas som är befriande modernistisk i ett annars viktorianskt London. Där finns bland annat ett stort kulturhus, Barbican centre, och det var där vi såg filmen. Ett mycket märkligt monumentalt kulturkomplex där massiv betong, öppna ytor, mässingsdetaljer, lummiga innergårdar och slingrande korridorer fungerade som arena för kulturtörstande londonbor. Vi var där en söndag och då var det fullt med folk som såg film, studerade konst, gick på teater och lyssnade på konserter. Jag och Björn satt i baren med varsin hallonsmootihe och åt en tonfiskmacka samtidigt som vi tittade litet hålögda (Björn för att han varit uppe klockan sex för att hjälpa knallarna på Portobello market att montera försäljningsstånden) på kulturborgarna som pausminglade mellan första och andra akten till någon Arvo Pärt-liknande konsert. Jag tror att den kvällen var den bästa i London. Möjligen i konkurrens med besöket i den Mark E Smith-ägda Start-butiken där jag hittade ett par fantastiska, gröna Comme des Garçons -strumpor med gulddetaljer.