fredag, augusti 31

Prisbildningen är den nya folkbildningen



Om ni händelsevis tittar i nya numret av magasinet Neo ser ni att jag är medarbetare. Med tanke på vad jag skrivit till exempel här och här om Neos kulturlösa kropp kanske man kan tycka att det är lite märkligt. Det tycker nog jag också, men är det något jag lärt mig via bloggen är det att folk som man retar vill leka med en.

(Texten finns inte på nätet, men den har samma rubrik som titeln på detta blogginlägg .)

tisdag, augusti 28

Svensk anglofili och genusmedveten brännboll



Ja, den där stilen tar man inte miste på: randig smal slips, kritstrecksrandig kavaj, grå manchesterjeans och mockaskor. Rött hår och runda glasögon av metall. Typisk brittisk turist, hade man säkert tänkt om man inte visste att det var en trotskist till lärare, som nyss hade stämplat ut från Östra real och sagt adjö till gymnasisterna Bildt och Taube och kanske en Carlzon, som gick där längs Biblioteksgatan med ett lurigt flin i sin anglofila uniform.

Jag ringde alltså till Stefan
. Det var ju alldeles för länge sedan och jag skulle som ni säkert minns fråga om han hade lust att gästblogga om sina första dagar på nya jobbet. Jag kan redan här meddela att jag glömde fråga; det var så mycket annat som kom i vägen. Stefan är för övrigt ingen man tar ett par glas med. Nej, det blev en lång kväll och någonstans mitt i åkte vi hem till mig och lyssnade på musik. Jag satte på The Studio, som Stefan märkligt nog inte hört, och han började genast gestikulera om att det här hade han väntat på i tio år! Svensk genombrittisk musik. Just då höll jag med.

Litet senare, efter att vi lyssnat på Billy Braggs ”Don´t try this at home”, gick vi ut en sväng. Tanken var att jag skulle visa några typiska Kungsholmenställen. Vi började med El Diablo (årgångstequila) men där var det så fullt och blankt av samtid att vi sprang därifrån. Till Le Dame Noir. Ett märkligt ställe som jag gillar men vid det här laget var vi rastlösa och gick till Terreno. Stefan började återigen gestikulera: det har man väntat på i tio år! Svenskt uritalienskt vinotek. Nej, så sa han nog inte, men om han gjort det hade jag hållit med.

Klockan var nu bra bit efter midnatt och vi skulle snart skiljas åt. Men innan dess berättade Stefan om hur han blivit genusvetaren på skolan. Hur han gått till slöjdläraren inför brännbollen och bett om en beställning: Ett långt och stadigt slagträ med stor platt tjejig träffyta med en rosa rosett runt handtaget och ett grabbigt basebollträ i miniformat med en blå rosett. Det hade naturligtvis blivit kaos i brännbollsleden.

tisdag, augusti 21

Den allvarsamma leken och en V-ödla



När jag gick på lunch idag stötte jag på Sofia. Hon var första gången i stan med sina tvillingar. Jag brukar inte vara så intresserad av bebisar, men det här var något annat. Först trodde jag att det märkliga med dem var att de var så små (de vägde ett par kilo styck vid förlossningen) och liksom låg i varsitt litet fack i vagnen. Men när jag fick dem presenterade för mig förstod jag genast vad det handlade om: De hette Harry och Olof. Sofia är sosse men menade att hon inte hade en tanke på vad namnen gav för associationer (vilket är lika osannolikt som att en representant från tivolihögern omedvetet skulle döpa sina tvillingar till Robert och Henry).



Apropå det fick IT-killen Henrik barn för cirka ett år sedan. Han berättade stolt att hon skulle heta Lydia. Jag lovordade den fina referensen till Den allvarsamma leken. Det gjorde även en annan IT-kille, Chippe. Men han syftade på en ödla i TV-serien V.

måndag, augusti 20

Den blomstertid nu kommer



I lördags tog sommaren slut. Jag gick igenom Kronobergsparken när en ensam trumpet spelade en melankolisk version av Den blomstertid nu kommer. På den högsta punkten i den kuperade parken stod en kvinna i grön tröja och vit hatt och spelade så att trumpeten grät. Den var som ni märker en filmisk och övertydlig scen över hur sommaren mot slutet av augusti lämnade in för den här gången. Det fick mig att tänka på de personliga versioner av tio nationalsånger som min gamla kompis Stefan gjorde med några Nynäshamnkompisar 2003: De Slowdive-inspirerade trummorna i Frankrike, den nyputsade trumpetslingan i Japan och den vemodiga vaggvisan Israel. Den trojkan var förbannat fin.

Jag ska ringa till Stefan imorgon. Det var länge sedan och han har ju precis börjat undervisa på Östra reals gymnasium. Undrar hur det fungerar som bohemisk marxist. Kanske kan man få honom att gästblogga om det.

lördag, augusti 18

De försvunna metaspåren i Myggor och tigrar



Jag vet inte hur de bär sig åt. Men snabbt går det! En dag eller möjligen två efter att Maja Lundgrens 500-sidor ”Myggor och tigrar” släpps analyseras den i bloggar (och tidningar, såklart). Men det är inte det att de är så snabba som förbryllar mig, det är det generella omdömet: Det är ingen särskilt lyckad bok. Den saknar struktur och de patriarkala bevisen verkar alltför ofta vara febriga fantasier från författarens (berättarens?) sida. Det stämmer till viss del, men det få som kommenterar metaspåren i boken (de kanske försvinner i snabbläsningen?). Maja Lundgren resonerar kring om hur hon liksom känner sig som Strindberg när hon ser dolda budskap i tidningsrubriker och mord från balkongen i Neapel. Hennes förläggare påtalar strukturbristerna (all den kritik som förläggaren lägger fram är är för övrigt densamma som kritikerna har anfört. Är inte det underligt?). Hon ställer sig till och med själv frågan, gång på gång, om hon håller på att bli galen: Om hennes supersensibla sinne spelar henne små spratt. Men kommer hela tiden fram till att, nej, detta jag ser är sant och allt hänger ihop som en ond patriarkal pyramid! Jag vet till slut inte vad det är för slags bok jag läser. Bara en sådan sak!

Om man läser boken som en märklig blandning av dokumentär, förryckt fantasi och en sorglig berättelse om kärlek (det senare finns här), tror jag att Maja Lundgren har gjort något större än en feministisk fältstudie toppat med kulturskvaller. Hur stort vet jag inte än.

fredag, augusti 10

Tack, Kjell!



När man som jag prenumererar på Residence får man ibland en present tillsammans med tidningen. För ett par år sedan fick jag en morgonrock. För någon månad sedan hittade jag en värdecheck i mittuppslaget när jag skulle kolla in månadens modernistiska mirakel. Residencerabatterad herrgårdsvistelse: Jo jag tackar, tänkte jag och bokade en övernattning på Gimo herrgård.

Gimo? Ja, det finns naturligtvis en förklaring till valet (man kunde välja mellan en rad ställen runt om i Sverige). Min fadder, förhandlingschefen, är uppvuxen där och jag har hört en del om det lilla samhället ett par mil utanför Uppsala. Det är som Avesta en bruksort. Gimo har Sandvik; Avesta Outokumpu. Stålstäder.

Pendeltåg till Uppsala. Buss från Uppsala. Pastoralt. Det är en fin bruksort med ett par, tre tusen invånare. En lång allé av större träd tar oss till herrgården som ligger intill en sjö. Vi är inte mer än cirka tjugo gäster inbokade. Ett medelålders kulturborgarpar från Tyskland, några blandade romantiker och ett litet större sällskap som känns jobbrelaterat men verkar vara ett underligt sammansatt gäng av bekanta och familj. Med tanke på att det var Residence som stod för notan var det oväntat lite Sjöstadsestetik.

Det var en trevlig vistelse. Jag rekommenderar särskilt kvällsdopp i Gimo damm och laxcarpaccion.

Tack, Kjell.

tisdag, augusti 7

Torvbrytarn från Åsen



Man måste ju göra något i en lägenhet för att göra den till sin. Sätta personlig prägel. Eftersom det är svårt att ta bort alla spotlights i badrum, hall och kök (ägaren av Make Up Store bodde i lägenheten tidigare), valde vi att fixa sovrummet. Det var lattefärgat när vi flyttade in och det går naturligtvis inte för sig. Nu är det torvfärgat kryddat med en blommig fondtapet. Jag tänkte inte så mycket på valet till en början. Men sedan slog det mig: Karin har ju växt upp med torv! Karins pappa Levi bröt torv på Åsen i många år och det har givetvis satt sina spår.

torsdag, augusti 2

Laterna magica-bränsle från Bergslagen



- Jag tror att bestämt att Ingmar Bergman hade en sådan här. Jag vill minnas att han i dokumentär för ett antal år sedan satt vid ett köksbord och fingrade på en fotogendriven filmprojektor av den här sorten.

Världsarvsguide Torsten i Ängelsberg, en karaktär som sprungen ur ett Bergslagen signerat Lars Gustafsson, berättar på underbar och något ålderdomlig folkskollärarsvenska om en pryl som drevs av oljeraffinaderiet från Oljeön i Ängelsberg. Det är söndagsutflykt i regi av mamma: Hemlig resa. Tidigare under dagen har vi blivit bjuden på göslunch.



Nu är vi drygt tjugo personer som tagit båten till världens äldsta bevarade oljeraffinaderi av sitt slag. Världsarvsguide Torsten har blåvitrandig skjorta från Fristads. Han berättar om hur August Ålund gav sig fan på att starta ett oljeraffinaderi i Bergslagen. Det lyckades och det försåg svenska hushåll med framför allt fotogen under den senare delen av 1800-talet. Till slut tullbelades råoljan från Nordamerika och fabriken lades ner 1927.

Bergman var då nio år. Det finns en möjlighet att hans laterna magica drevs av fotogen från Oljeön i Bergslagen. Jag tror bestämt att det förhöll sig så.

onsdag, augusti 1

40-talistsemester





Vi hyrde bil i förra veckan för att åka Siljan runt. Vi var Jens, Stina, Fredrik, jag och Karin. Det blev 40-alistsemester. Vi jagade höns, handlade örngott och fritidskläder på outlet, fabriksförsäljningsfyndade knäckebröd, utställning i Verket, bodde på Dalacarlia i Tällberg, åt våfflor i Siljansnäs, tittade på Jobs handtryck, var på total relax och letade loppis.

Men framför allt dansade vi pardans vid Hjortnäs brygga. Det var svårt att tro att man befann sig i världens modernaste land när man såg människor i alla åldrar bugga på en brygga i Siljan. Alla var nyktra (katalan och kaffe istället för öl och chilinötter). Alla dansade bra bugg. På väg hem fick vi väja för en cyklande familj. Mannen hade cykelhjälm och barnet i en stol på pakethållaren. Kanske världens modernaste land ändå.

Bilder från SWEJENS