Den blomstertid nu kommer

I lördags tog sommaren slut. Jag gick igenom Kronobergsparken när en ensam trumpet spelade en melankolisk version av Den blomstertid nu kommer. På den högsta punkten i den kuperade parken stod en kvinna i grön tröja och vit hatt och spelade så att trumpeten grät. Den var som ni märker en filmisk och övertydlig scen över hur sommaren mot slutet av augusti lämnade in för den här gången. Det fick mig att tänka på de personliga versioner av tio nationalsånger som min gamla kompis Stefan gjorde med några Nynäshamnkompisar 2003: De Slowdive-inspirerade trummorna i Frankrike, den nyputsade trumpetslingan i Japan och den vemodiga vaggvisan Israel. Den trojkan var förbannat fin.

Jag ska ringa till Stefan imorgon. Det var länge sedan och han har ju precis börjat undervisa på Östra reals gymnasium. Undrar hur det fungerar som bohemisk marxist. Kanske kan man få honom att gästblogga om det.