De försvunna metaspåren i Myggor och tigrar

Jag vet inte hur de bär sig åt. Men snabbt går det! En dag eller möjligen två efter att Maja Lundgrens 500-sidor ”Myggor och tigrar” släpps analyseras den i bloggar (och tidningar, såklart). Men det är inte det att de är så snabba som förbryllar mig, det är det generella omdömet: Det är ingen särskilt lyckad bok. Den saknar struktur och de patriarkala bevisen verkar alltför ofta vara febriga fantasier från författarens (berättarens?) sida. Det stämmer till viss del, men det få som kommenterar metaspåren i boken (de kanske försvinner i snabbläsningen?). Maja Lundgren resonerar kring om hur hon liksom känner sig som Strindberg när hon ser dolda budskap i tidningsrubriker och mord från balkongen i Neapel. Hennes förläggare påtalar strukturbristerna (all den kritik som förläggaren lägger fram är är för övrigt densamma som kritikerna har anfört. Är inte det underligt?). Hon ställer sig till och med själv frågan, gång på gång, om hon håller på att bli galen: Om hennes supersensibla sinne spelar henne små spratt. Men kommer hela tiden fram till att, nej, detta jag ser är sant och allt hänger ihop som en ond patriarkal pyramid! Jag vet till slut inte vad det är för slags bok jag läser. Bara en sådan sak!

Om man läser boken som en märklig blandning av dokumentär, förryckt fantasi och en sorglig berättelse om kärlek (det senare finns här), tror jag att Maja Lundgren har gjort något större än en feministisk fältstudie toppat med kulturskvaller. Hur stort vet jag inte än.