Ångbåtsparad i Torsång

Familjen Johansson sitter på en brygga i Torsång och väntar på ångbåtsparad. De har suttit där ett bra tag nu. Snart tre timmar. Mamma Johansson vill vara i tid, få en bra plats. Det får hon: Hela familjen sitter, kan man säga, på första parkett: På en bänk vid en båtbrygga invirad i filtar. Bredvid sitter Olle och Anita (familjen Johanssons kompisar) i varsin solstol. De har varit där ännu längre, och redan fikat, men tackar inte nej när Mamma Johansson bjuder på en Mozartkula.

Som ni säkert redan räknat ut är det midsommarafton. Det är 15 grader. Blåsigt. För ett par timmar sedan fikade vi (jordgubbstårta och amaretto). Om en liten stund är det väl dags för ångbåtsparad. Ja, nu är det bara 40 minuter kvar, berättar Olle. Han är drygt 2 meter lång och försöker sträcka ut sig i solstolen samtidigt som han berömmer det fina motorljudet på en snipa. Än så länge har vi sett ett par folkdräktsklädda masar i roddbåt och för en liten stund sedan lade båten Bäsingen ut till tonerna av ”Midsommar vid Siljan”. Ja, och så har vi förstås grabbarna som i hårdrockstshirts sladdat omkring på jetskis. Men paraden låter vänta på sig.

Karin och jag går till pizzerian för att låna toaletten. Kön är lång och medan Torsångsborna väntar på sin tur beställer de starkölen Mariestad. Jag får höra att jag har Elvisbrillor och en överfriskad kvinna tar framförvarande karl i skrevet samtidigt som hon frågar om han är piinknöödig. När vi kommer tillbaka får vi höra att första ångbåten nyss lämnat Falun. Eftersom Olle ska filma paraden, och att vi därmed kan se den i efterhand, väljer jag och Karin att åka tillbaka till Avesta. När vi lämnar parkeringen, i Mattias enorma Dodge, överröstas Jim Ford av en mäktig tuta. Ångbåtsparaden har börjat.

Strålande Rolandsson

Speedway är som bekant Sporten i Avesta. I Avesta finns en lokaltidning - Avesta tidningen - där en smått legendarisk sportjournalist arbetar. Han skriver naturligtvis om speedway och ibland summerar han sportveckan i små krönikor. Det är ofta fantastisk läsning: Poetisk stackato. Det här blir ju lite svårt för er som inte är från Avesta och läser sporten i lokaltidningen att förstå, men här är i alla fall en blogg som ska ses som en hyllning till sportjournalistens gärning: Strålande Rolandsson. Det är en gammal klasskamrat, numera i Göteborgsexil, som står bakom bloggen.

Tennis, någon?

Igår blev jag utmanad av en läsare av denna blogg i tennis. Ett utmärkt initiativ som jag gärna ser att fler tar efter. Niclas, som läsaren heter, hade bokat bana på Kungliga Lawn Tennisklubben. Palmes och Scheins gamla tennisresidens. Bara en sådan sak. Vi hann med två set (6-0, 6-2) och jag servade av en sträng. Niclas passade då på att påminna mig om vad Lars Gustafsson skrev i ”Tennisspelarna”: Om utomjordingar skulle komma på besök skulle de imponeras av två saker. Mozart och tennisserven.

Livsstilsliberal

Redaktören för tidningen Neo, Peter Wennblad, skriver i en kommentar i inlägget nedan att han som höger inte känner igen sig i den politiska parlören. Han vill ha hjälp att placera sig (David förklarar i och för sig i samma kommentatorstråd varför liberaler inte känner igen sig i parlörer: Det är väl ett ganska typiskt liberaldogmatiskt antistrukturellt förhållningssätt att aldrig kunna se något gemensamt utanför individen och därför aldrig kunna se sig eller någon annan passa in i något mönster överhuvudtaget. Det är därför så oerhört viktigt att dessa stackars människor med fast hand erbjuds trygga, snäva och lätt kvävande strukturer.)

Men eftersom jag har träffat Peter ett par gånger är den politiska etiketten given. Han är livsstilsliberal. En gren som växt sig starkare i takt med bostadsrättifieringen av Stockholm. Livsstilsliberalen gillar marknad och när saker smakar gott. De lever efter en inverterade utilitaristiska principen: Om jag gillar gott kaffe, och har råd med det, ger det mig rätten att alltid dricka det, även om det sker på bekostnad av andra. Ty så mycket tycker jag om när saker smakar gott (gott kaffe, god choklad, en god läderinbunden bok). Livsstilsliberalen gillar sossen så oerhört lite att de varje månad letar upp en kommunstyrelse i en svensk bruksort och avslöjar att ordförande och suppleant är kusiner.

Politisk parlör

Tivolihögern

I tisdags satt jag som vanligt i Grands Cadier-bar och drack en champagnedrink. Jag och mitt sällskap spekulerade över vilka de övriga i baren kunde tänkas vara. Mitt emot satt två ryssar och åt smörrebröd med händerna och drack starköl. Typisk tivolihöger. Det vill säga män (det finns inga kvinnor inom tivolihögern) som jobbar inom en näringsgren där östeuropeisk arbetskraft utnyttjas. All betalning sker under bordet, kontant. De jobbar inte med fackföreningar och lever ofta ett kringflackande liv där hygien inte värdesätts nämnvärt. Bröderna Bronett tillhör den här fraktionen även om de är för polerade för att vara en arketyp av tivolihögern (jag är dock övertygad att om man ratsitar BB visar det sig att de hade en skattepliktig inkomst på tjugo kronor var förra året). Tivolihögern behöver alltså inte ha något med karusell att göra (även om ljusskygga elinstallationer av vitryssar är grunden) och en sådan som Brinkenstierna (dokusåpadeltagare är hans östeuropéer) är kassör i Stockholmsavdelningen.

Redarhögern

För drygt en månad hade jag förmånen att lyssna på en representant från redarbranschen. Han var från Göteborg, hade solblekt luftig snedbena, blåvitrandig skjorta och manschetter förställande EU-loggan. Han var verserad, milt självironisk och smakfullt näsvis. Typisk redarhöger. De jobbar mycket mot EU, har ett halt förhållande till sin egen politiska hemvist och gillar klassiska kläder. Redarhögern har inte nödvändigtvis något med båt att göra, men går alltid att koppla till Göteborg. En kvinnlig svensk representant är Ebba von Sydow.

Varvsvänstern

När jag engagerade mig i socialistiska partiet på nittiotalet gillade vi inte KMPL(r). De hade inte gjort upp med den sovjetiska kommunismen! En av förgrundsfigurerna var, förutom Sven Wollter, Frank Baude. Han kom som alla andra varvsvänstermän (här finns heller inga kvinnor) från Göteborg. Och som urtypisk varvsvänster tycker han att begrepp som efterfrågan och komparativa fördelar är borgerligt trams. Varvsvänstern menar istället att finns inte efterfrågan får staten subventionera tills den uppstår. Göran Greider har en släng av varvsvänster och kan ibland få för sig att vägarbetet utanför fönstret är det ljuvliga statssubventionerade bullret från fabriken.

Harjakthögern

Min gamla optiker från Avesta hade en klassisk personlighet som representerar en viss typ av borgerlighet i de mindre arbetarekommunerna. Han jagade hare, klämde in ett H (hare?) mellan Lars och Larsson, bar alltid kostym och engagerade sig i Rotary. En uppnäst excentriker som blir till en fantastisk färgklick i det annars kompakt bruksortsgrå. Typisk harjaktshöger. Annars finns harjaktshögern i bruksorter bland yrkeskategorier som rektorn, privattandläkaren och disponenten. De gillar sänkt skatt och gott vin. Carl Jan Granqvist är kanske lite för världsvan för att vara den bästa representanten för harjaktshögern, men han uppbär några av de avgörande kriterierna för denna kategori.

Stureplanscentern

Bland yngre yrkespolitiker från Stockholm finns idag en gren som vill fylla sitt parti med nytt innehåll. De offrar partiets värdegrund för en formulering om frihet. De är fåfänga, klär sig i Dior och rör sig hemvant kring Stureplan trots att de representerar ett landsbygdsparti. Fredrick Federley är fanbäraren. Vad som kanske är mest signifikativt för denna sköna och fräscha politiska fraktion är att de namngett sin egen etikett: Stureplanscentern. Den ofrivilliga humorn frodas i fåfängans fyrklöveri.

Haneke light

Fredrik Strage beskriver i spelöppningen av sin recension av Martial Fougerons ”Min son” en idyllisk scen från filmen: Den paranta mamman dansar foxtrot med sin präktiga son till tonerna av en 60-talschanson på vardagsrumsparketten. Mamman har en oklanderligt borgerlig blus och sonen skjorta och väst. Båda ler. De tycker ju så mycket om varandra! Man kan se dansscenen som filmens nyckelscen: Psykologin mellan mor och son bor i den.

Men sonens leende finns bara i avslutningsscenen: I den dans som ses ur mammans psykopatperspektiv. I mitten av filmen finns två andra dansscener. Även i dem är mamman borgerligt parant, medan sonen är sorgligt paralyserad. Det är den mer sanna bilden av deras förhållande. I den terroriserar modern sonen med klassisk bad cop/good cop-taktik. Ena dagen belönas han med en tröstande strut choklad när han inte äter gillar söndagssteken. Dagen efter får han stryk när han petar i potatisgratängen. Ett slags instruktionsfilm, i bilder (Olivier Gourmet gör ännu en gång ett briljant porträtt över en människa med hämmad kommunikationsförmåga), över hur man bryter ner en människa. Steg för steg.

Det är som ni märker en mycket obehaglig film och vore det inte för att man sett så många andra filmer som behandlar detta tema så mycket bättre, med mindre redundans, och med en mer mångbottnad samhällskritik skulle man säkert, som Strage, ge den en fyra. Men när något så uppenbart är Haneke light kan det aldrig bli bättre än en….trea (stark, visserligen!).

Jag brukar förresten också dansa med min mamma på vardagsrumsparketten. De tre senaste uppesittarkvällarna inför julafton har vi till exempel dansat pardans till Lows "Just Like Christmas". Båda ler.

Gated community – steg för steg

De mest intressanta mejlen jag får nuförtiden är från mäklare. Efter att ha sålt och köpt andel i bostadsrättsförening nyligen är jag medlem i en förmånsklubb och får ofta små trevliga hälsningar mot orange botten från en kille som heter Erik Olsson. Jag har väl aldrig riktigt förstått vad som är själva förmånen i klubben, men på senare tid har det börjat klarna.

Igår fick jag ett mejl där rubriken var: ”Så slipper du tjuven i sommar!”. På den bifogade bilden är tjuven på väg in genom ett fönster. Som tillhygge har tjuven en skruvmejsel och på huvudet mössan Olle. De skriver att tjuven trivs bäst under semestern och erbjuder samtidigt en gratis hembesiktning där eventuella säkerhetsrisker i hemmet inventeras. Hittar man till exempel ett oövervakat toalettfönster kan man få rabatt på galler. Saknas larm känner de en kille (jag tror att han heter St. George) som kan fixa det till reducerat pris.

Och det där låter väl i och för sig bra. Undersökningar visar att trygghet har högsta prioritet bland folk och för att uppnå det kan säkerhetsdörrar och gallergrindar tjäna ett (bedrägligt) syfte (det bedrägliga i det står det t ex här om). Men det här är bara början. Ge förmånsklubben några år, sedan säljer de mur, vallgrav och vakthund till förmånliga priser (mot orange botten). Gated community steg för steg.

Överraskningsuppvaktning

Jodå, det blev en fjärde fest. Tre sekunder efter att jag publicerade förra bloggen ringde mamma, pappa och lillebror på dörren. En timme senare kom två av mina kusiner och Conny (utan kamphund). Överraskningsuppvaktning. Jag fick engelsk konfekt, rödvin och kastruller av kussarna. Av mamma och pappa fick jag strumpor, psykedeliska kalsonger, en blommig duk och en ergonomisk kudde. Min bror hade som vanligt köpt hemelektronik: En mixer. Mamma hade bakat tårta och sju sorters kakor och jag hade en flaska rosébubbel i kylen så det var bara att bänka sig på innergården under ett parasoll.

Vid fyratiden satte vi oss i skuggen på Fleminggatan och tittade på Stockholm maraton. I ena filen susade tätklungan förbi. I den andra lunkade de som precis blivit varvade fram. Det var ett folkligt skådespel i kroppar, hållning, mode och teknik. Den lunkade skaran såg bitvis exakt ut som de där banderillerossnubbarna i den tecknade Tjuren Ferdinand-filmen. Jag har inte sett mycket kul kropp i konstiga kläder sedan Midnattstravet på Romme. Förmodligen kommer det att bli det finaste minnet från min födelsedag. När pappa, jag, lillebror och Conny satt på trottoaren utanför en blomsteraffär och sniffade på ångande fantastiskt folkliv.

Tre små fester

Tre små fester i rad. Och det är bara lördag förmiddag. Det började i onsdags med släppfest för Differnets nya skiva. Den ägde rum i Pet Sounds Bars källare och det var väldigt varmt. Min gamla kompis från Nynäshamn, Stefan, dansade alkissamba till A-Ha. Alaaddin rynkade på näsan åt den ljudkonstiga livespelningen. Cranberries på Hovet blir bättre trodde han. Jag köpte kaffe av Differnets egen barista, Per (det ingick i skivköpet). På torsdag morgon när jag vaknade drack jag det. Det var gott och rätt som det var stack det till lite. Distinkt. Lite som en Differnetlåt. Sa han inte det, baristan, Per, att tanken var att det skulle växla på det sättet. Men visst sa han även att han skojade?

Det fortsatte på torsdag efter veckans korpmatch (1-1 mot City Gross). Denna gång på en innergård på Kammarkargatan. Ola hade sommarfest för sitt arkitektkontor och jag drack rödvin och åt baklava. Stefan viftade med den Atlasutgivna boken Bögjävlar och sa att han hade mig på sin toalett (i en tidning). Jag bokade upp familjen Rabe-Andersson för mat. Ola för en lunch om ett kommande seminarium om staden och Annina för en middag på PA. Vid etttiden gick jag hem. Tog sällskap av Annina och Phillip (en finsk bloggare) och de pratade om vilket av mumintrollen som var en typisk fag-hag.

I fredags tog jag semester och sov. Läste tidningarna vid Norrmälarstrand (det som jag trodde var Kungsholmsstrand tills för några dagar sedan) och snart kom Mattias och gjorde mig sällskap. Vi gick vidare till Joacims reseföretag som hade släppfest för en nyknackad hemsida och vi drack vin och åt en bit sushi (det visade sig att den cateringbeställda sushin innehöll jätteräkan och en broschyr fixades snabbt fram som visade hur den påverkade ekosystemet). Vi pratade sydkoreansk film med Jörgen och sedan kom Karin och Katja och vi gick till ett Vinotek och köpte vinslattar ur en automat.

Och nu är det alltså lördag förmiddag och någon liten fest borde det kunna bli även idag. För idag fyller jag år. 32. Har fått tre presenter. Alla från Karin. En äggskalsvit sportväska (Lacoste), ett par ljusgula strumpor (Ralph Lauren) och ett knallgult badlakan (Pellevävare). Tre bra presenter och tre bra små fester, med andra ord.

Kungsholmare

Det finns inget att skriva. Jag lämnade inte Kungsholmen på hela helgen. Inte bra det här: Drinkar på Ag:s, handlar på Daglivs, hyr film på Kungsholmstorg, läser på klipporna i Fredhäll, solar på innergården och när Mattias igår eftermiddag frågade om jag ville ta en kaffe svarade jag ja med villkoret att den dracks vid Kungsholmsstrand. Jag börjar bli en Kungsholmare. En sådan som kan ägna en hel fest åt att marknadsföra Sin Stadsdel.

Men's scarf

Ja, det är inga konstigheter på något sätt, en vanlig herrscarf, men det är fredag, jag har gin i glaset, bar överkropp, vita jeans, lilablommiga strumpor, lyssnar på Morrrissey, känner mig sprallig. Vill visa upp ett plagg från London. Inget märkvärdigt; en vanlig herrscarf. Som sagt. Silke, visserligen, men annars inget särskilt. Det är ju trots allt fredag. Och det vill man ju ska märkas. Visst är den fin?