Hej då, Sjöstan!

Så gick flyttlasset från Hammarby sjöstad till slut. Och därmed dog mitt Sjöstadsbloggande definitivt. Lika bra det, jag har sagt vad jag har att säga om Sjöstan. Även om jag har haft mina duster med denna stadsdel är det på sin plats att jag samlar några bloggar som ett anständigt avsked:

Zteeka i Sjöstan 

Pappadagar – samtal i en sandlåda

Hej då, Sjöstadsfotboll  

Sjöstadstema i Arkitektur

Om inte du kommer till Sjöstan - kommer Sjöstan till dig 

Sjöstaden 2.0

Att förhandla med platsen

Fem fina saker med Sjöstan

Nästa bloggprojekt blir att etablera AMÖBA. Flyttlasset gick till Mälarhöjden och vad jag har förstått behöver varje stadsdel värd namnet ett samtidsskönt samlingsnamn. AMÖBA står naturligtvis för Axelsberg, Mälarhöjden, Örnsberg, Bredäng och Aspudden. Tanken är att ta upp kampen med grannen GLAM (Gröndal, Liljeholmen, Aspudden, Midsommarkransen).

I princip är det redan etablerat om man söker på AMÖBA via Wikipedia. Se bara: Amöbor är stor grupp av eukaryota organismer. Den har förut räknats till riket protistermen räknas idag oftast som ett eget rike. Kom ihåg var ni läste det först, snart ser ni det i mäklarannonser: flytta till AMÖBA - om du vill bo i ett eget rike.

Rakhyveln

Är det någon som har en rakhyvel?

Jag sneglar ner mellan mina ben. Visst ligger väl där en hyvel. Jo, visst la jag väl den i den svarta tygpåsen, den som nu ligger mellan benen, efter fredagens squashpass. Men menar han allvar? Inte vill han ha en rakhyvel? Nej, det måste väl vara en del i teaterpjäsen. Det är väl ett sådant där brechtianskt distanseringsgrepp. På samma sätt som han nu småpratar med Kristina Lugn, som sitter i publiken, om någon gammal Dramaten-pjäs samtidigt som han sminkar sig. Nej, nu frågar han igen. Jag måste ge mig till känna.

Här, om det nu är på riktigt, här ären hyvel. Gillette. Trebladare.

Jo, nu kommer teknikkillen med febriga steg och tar hyveln ur min hand och springer ner med den till scenen. Nej, suckar Kristina Lugn, raka inte av dig ögonbrynet. Han rakar av sig halva skäggstubben och ena ögonbrynet.

Sedan börjar föreställningen. Eller har den kanske redan börjat? Publiken skrattar sig igenom Strindbergs ”Paria”. Teaterpublik blir ju gärna omotiverat skrattig. Det är inte särskilt kul, men jag imponeras av skådespeleriet. Mästerliga växlingar mellan skäggigt och slätrakat, svart och vitt, snäll och djävul. Men det hopplöst att hänga med i svängarna. Det ger mig, kort sagt, väldigt lite.

Kulturmannen framför skrattar dock så att fisstanken liksom puffar ur honom som sötsur smog. Satan vad han läcker. Vad har han ätit? Lakritspipor?

På väg ut får jag fatt i teknikkillen. Jag frågar om jag kan få tillbaka min rakhyvel. Jag vill ha den som minne. Inte varje dag Thorsten Flinck rakar av sig halva ansiktet med min squashhyvel på Brunnsgatan fyra.

Ursäkta röran - vi bildar om

Här följer en text som jag skrivit i senaste numret av arkitekturtidskriften KRITIK.

Det var en gång en bostadsform som vilade på klassiska kollektiva kärnvärden. Det var gemensamma tvättstugor i Röda bergen, det var Erlander-tal på bostadsriksdagar, det var HSB-skolor på Lidingö. De låter kanske journalfilm, men på flera sätt är bostadsrätten sig lik idag. Vi krattar fortfarande löv ihop på den gemensamma innergården och betalar solidariskt varandras provtryckning av kakelugn när inte ett en fackförbundsägd förening förvaltar fastigheten. Men den bilden är under omvandling.

Bostadsrätten är något som man nu äger. Som man ombildar till tonerna av Bo Kaspers Orkester. Som man säljer stajlad enligt TV4-estetik. Som man, så att säga, tjänar sig en hacka på. Och nu senast: något som man hyr ut bäst man vill, oavsett vad de kollektivkrattande grannarna på gården anser om saken.

Regeringen föreslog nyligen förändringar för att öka uthyrningen av privatbostäder. Ett av förslagen var att öka möjligheten att hyra ut sin bostadsrätt utan att föreningen har möjlighet att säga nej (till en viss gräns). Där den nya hyran ska utgå från värdet på bostaden, oavsett vilka kostnader man har för bostadsrätten. Motivet är att, i tider av bister bostadsbrist, utnyttja bestånden bättre. Statsminister Fredrik Reinfeldt beskrev, när förslaget presenterades på en presskonferens i ett bostadsområde i Bromma, att detta var ett sätt att trolla fram tomma lägenheter som storstäderna kryllar av. Nu skulle äntligen de bostadssökande få ta del av åttamiljonersvåningarna på Kungsholmen!

Kritiken lät inte vänta på sig. De bostadssökande ställde sig tveksamma till hur de skulle ha råd med de tomma våningarna på Norr Mälarstrand. Och bostadsrättsorganisationerna frågade försiktigt bostadsminister Stefan Attefall hur det rimmade med idén att det faktiskt är bostadsrättsföreningen som äger och förvaltar fastigheten tillsammans. Hur regeringen liksom bortser från att bostadsrätten är den där konstiga kollektiva ägandeformen där man i föreningen bestämmer saker tillsammans.

Det är naturligtvis en konsekvens av ett lappande och lagande när en heltäckande bostadspolitik saknas. Men det är också ett tydligt tecken på att man ombildar bostadsrätten. Det är lätt hänt när den ständigt presenteras i en mäklarmarinad av citrusfrukt och dyrt doftljus. Där brunch är ett fritidsintresse och det har blivit folkrörelse att börja varje dag med att leende sträcka händerna mot skyn på en balkong. Varför då hindra någon att hyra ut något som de ”äger” till ett pris som de förtjänar.

Regeringens förslag på ökad privatuthyrning av bostäder blir inte bara en sorglig påminnelse om hur handfallna de står inför bostadsbristen. Det är även ett tidstypiskt tankefel på vad bostadsrätten vilar på för grund. Den annars så heliga äganderätten ställs på ända. Som om en bärande vägg åkte med av bara farten vare gång ett originalkök revs ut och lades i en orange sopsäck.

Frågan är vilka som ska kratta gräsmattan på den gemensamma innergården i fortsättningen. Och risken finns att konkurrensen till kassörposten inte blir tuffare vid nästa årsmöte. Man skulle kunna tro att detta är en sedelärande saga om hur tokigt det kan bli när det kolchoslika boendet avkollektiviseras. Men det är sann berättelse om det samtida Sverige där det kollektiva ägandet sopas under mattan. Och där man ska kunna, så att säga, tjäna sig en hacka.

Dagis som butler

 

 

 

 

Vi ringer aldrig hem ett barn av någon annan anledning än med hänsyn till ditt barns bästa.


Det låter ju bra att förskolan, som de skriver i veckomejl, alltid ringer hem barn med hänsyn till barnets bästa. Men frågan är varför de måste skriva sådana självklarheter?

Kan det kanske bero på att föräldrar, av omsorg av sitt barn (eller är det av omsorg av sin karriär?), väljer att göra en annan bedömning än förskolepersonalen? Att mellanchefen på enskilda banken är van att hans ord gäller? Det kan väl vilken Lafferkurva som helst räkna ut, att hade inte lilla Morgonstråle feber i morse är det inte plausibelt att hon har det nu! Efter ett antal ifrågasättanden ser möjligen förskolechefen ingen annan utväg att skriva ett brev och försäkra föräldrarna om att de gör det för barnens skull.

En lösning vore att om de inte är sjuka enligt affärsplanen, men enligt förskolepersonalen, kan de gott följa med pappa till banken och leka med pengar istället. Där kan man gladeligen ha 40-gradig guldfeber utan att bli hemskickad.

Jag skulle kunna hålla på länge och raljera om det här. Men i grund och botten är det för sorgligt. Det finns inget lustigt med att folk beter sig som skithögar ”för barnets bästa”. Det finns bara, vad heter det, klassförakt.

Men nu drar jag väl stora växlar på en formulering i ett veckobrev? Nej, tyvärr finns mer stöd än så. När jag skrev om det här på Facebook fick jag genast mejl från en förskollärare som beskrev just detta: hur en vd läxar upp utbildad personal för att någon halvfigur fått för sig att hans barn behöver "ringas hem". För att inte tala om uppläxande av personalen under föräldramötena och det oförskämda tonläget i mejlen till förskolechefen där alla andra föräldrar är prydligt cc:ade (som vore det ett samlat upprop).


Nej, det kanske inte var så dumt ändå, sossarnas förslag i valrörelsen. Det är ju så dagispersonalen behandlas av den välutbildade storstadsmedelklassen: som en jävla butler.

Slutord i Residence: "När Aalto kom till byn"

En skruvad cirkel är sluten. En gång i tiden skojade jag lite med Kjell Häglund (nyss slutat som redaktionschef  på Residence) att hela Residence prenumerantstock bodde i Hammarby sjöstad. Och kallade honom för Kjell Sjöstad. Sedan tre år bor jag i Hammarby sjöstad. Och i det nya numret av Residence skriver jag slutordet (efter en beställning av Häglund). Om Avesta och Aalto.    

När Aalto kom till byn

 

Jag döptes efter Aaltohuset i Avesta. Fast när jag växte upp på 80-talet sa vi "Blå huset". Bruksarna kallade det för "Blåstället". Men det har aldrig, trots bruksortens tradition av finsk arbetskraftsinvandring, lyckats att acklimatisera sig.

Det finns bara två hus av Alvar Aalto i Sverige. Ett är V-dala nation i Uppsala. Och det andra är denna böljande byggnad i azurblått som står på krönet av en backe och blickar ner på ett sömnigt centrum i Avesta. Han sticker ut, Aalto. Likt Torson i Malmö vrider huskroppen på sig och undrar liksom hur den hamnade där, bland vilt främmande.

Ernst Sundh, en man från trakten, var mannen som förverkligade planerna 1961. Han var storbyggmästare och vän med den finländska stjärnan. I Hedemora ett par mil bort fanns sedan tidigare Svenska Artek som mellan 1946 och 1957 tillverkade arkitektens möbler. Det sägs att Aalto till och med hade planer på att bosätta sig i södra Dalarna.

Men någon rumpmas blev han aldrig. Det fick räcka med ett ritat hus på åtta våningar. Allt var Aalto: Möbler i ljusa träslag mötte besökarna. Och högst upp fanns "elitbostaden" som Sundh själv bodde i: etage, hiss rakt upp i vardagsrummet, hål i golvet med räcke runt. Sånt vi Avestabor bara hade sett på film.

Idag finns endast spår kvar från den tiden. Kontorslokaler gapar tomma. Det påminner om en nedlagd vårdcentral. En plastig fontän (eller är det en kvarglömd kateter?) tittar fram under en trappa och de flesta rum är sedan länge urblåsta på allt vad storslagen arkitektur heter. Byggmästare Sundh gick i konkurs några år efter bygget var klart och fastigheten bytte ägare så många gånger att keramikplattorna snart föll till marken likt blåtonade höstlöv.

Det var det huset jag lärde känna i min barndom. De serverade förvisso friterad banan i Kinarestaurangen på markplan, men annars gick folk mest dit för att uträtta ärenden på Försäkringskassan.

Men Aaltohuset hade inte behövt vara malplacerat. Det hade kunnat bli ett Akropolis, det storslagna centrum som arkitekten ritade på 40-talet och som Sundh ville bygga. Ett fantastiskt förslag: stadshus, studiesalar, hotell, bibliotek, butikslokaler och en teater klädd i koppar. Men det blev inget Akropolis. Kommunen bordlade planerna. Kanske var det lika bra. Frågan är vad vad som skulle husera i den kopparklädda teatern idag. Ett datortek?

Det blåa huset på krönet fick nöja sig med att i ensamt majestät trona över Plushuset, en plåtlada till galleria som snart ska piffas upp med guldmålat tak.

Nej, detta var arkitektur som satte helt andra, mer oväntade avtryck. Avestas första pizzeria låg i Aaltohuset på 70-talet. När min mamma beställde blev hon serverad av den sympatiske servitören André. När jag föddes kom hon att tänka på det där. Jag döptes visserligen inte till Alvar, men väl till André.

Nyligen döptes även huset om till - Sundh center. Och ingen märker längre att Aalto vrider oroligt på sig. Han är sedan länge en bortglömd särling i stålstaden.

Danmarkssemester – att längta tillbaka till en plats man aldrig besökt

Att vakna i ett vattendränkt fyrmannatält flytande på luftmadrasser, att spela minigolf på spikvänliga cementbanor, att äta glass med jordgubbssylt och kokosbollsskum.

Mina barndoms semestrar är Danmark. En pappa som i hård blåst och spöregn står på Skagens strand, medan vi andra sitter i bilen, och skriker att det är semester och slänger sig i havet. Ni vet ju hur det är med minnen, men när man får barn borrar man alltmer i dem.

Så nu är vi där, i Danmark på semester. Jag är pappan. Vi är ensamma på stranden. Det regnar. Och jag, jag badar.

Jag berättar för min treåriga son hur jag brukade meta krabbor med snöre, klädnypa och en krossad snigel. Jag blir naturligtvis besatt av att få upp en krabba trots att vi varken har snöre eller klädnypa med oss. Jag håller på i en timme. Det går inte. Krabbkatastrof.

Efter tre dagar åker vi hem till Skåne och solen. Då slår det mig: Det var på svensk västkust min lillebror och jag fångade krabbor.

Jag kanske är i Danmark. Där har jag aldrig varit.

Zteekta i Sjöstan

Jag vet inte om ni minns, jag gör det knappt själv längre. Men för drygt ett år sedan blev jag utsedd till ett slags språkrör för subkulturen Sjöstadsbloggarna. Det var naturligtvis hedrande, men en sådan position kräver arbete. Och mycket kan man säga om den här bloggen men jobbar hårt, det gör den inte. Den senaste tiden har jag därför spanat efter nya spännande Sjöstadsexempel att blogga om.

Innan jag glider över till ett sådant spännande exempel måste jag bena ut mitt förhållande till Sjöstan. Det råder delade meningar om vad jag tycker om detta litet märkliga mellanchefsmecka. Jag får höra att jag borde flytta om jag hatar det så mycket och jag får höra att det märks hur mycket jag älskar det och att det väl inte står på förrän jag kuppar till mig ordförandeposten i den nybildade hembygdsföreningen.

Och ja, jag hatar Sjöstan. Och jag gillar det också. Det är ju så det är med mycket. Det är dubbelt. Man vet inte riktigt. Det beror på.

Så.

Zee. Det heter så, Zee. En ny restaurang i Sjöstan med bardel, ZeeSide, med en större uteservering vid vattnet. Den ligger vid den nybyggda delen av Sjöstan, Henriksdal. Jag har bara varit på uteserveringen ett par gånger än så länge. Så jag håller mig till den.

ZeeSide sticker ut i Sjöstan. Det är stekigt: Loungehouse i högtalarna, snajdiga snurrstolar och bibliotekstapeter i baren (det vill säga tapeter som föreställer böcker i en bokhylla). Jag är förtjust i ZeeSide, även om det känns som att sitta i en ny Slussen-skiss och kisa ut över vattnet.

Det finns något djupt rörande när man försöker piffa upp småbarnsföräldrarna med ett stekigt alternativ till grillandet på balkongen. Problemet är att det inte kommer att gå så bra för Zee. Sjöstadaren lägger sig tidigt och äter helst hemma. Sjöstadaren är ingen stekare.

Det är inte jag heller. Men jag kommer sitta där i sommar och lyssna på Kolletiv Turmstrasse och äta barburgare för halva priset fram till klockan sex (sedan ska man ändå hem och natta). Ty allt som bryter mot Sjöstan som sömnigt semisurbubia sponsrar jag.