onsdag, mars 4

Pingis vs squash

Jag har skrivit om mina pingisdrömmar tidigare. Om den regelbundna tvåpunktsövningen Falkenbergaren och det lätta ruset över vetskapen om att helgen var ett enda stort distriktsmästerskap i Borlänge. Det var, vad heter det, tider det. Men jag har sedan länge slutat spela pingis. Nu är det squash som gäller. En suverän sport, men satan vad Sverige är sopiga.

Jag spelar squash tre gånger i veckan. 45 minuterspass på lunchen. Ändå kan jag mäta mig med de bästa juniorerna i Sverige och vinna matcher i den nationella division 2-serien.  Ja, det är verkligen inget skryt. Möjligen har jag lyckats ta pingisens självklara minimala marginaler till squashens ändlösa bollande och hittat en stundom svårläst, och enligt andra något Klungan-lik, spelstil.

Men mest är det squashen som det är fel på. Av alla sporter jag har testat måste det vara den med svagast konkurrens. En jämförelse med pingis, inte heller det någon särskilt stor sport i Sverige, illustrerar svagheten. Om jag, som var en hygglig pingisspelare men långt ifrån den yttersta eliten, skulle möta någon som i 30-årsåldern började spela bordtennis på lunchrasten skulle det inte bli spel om bollen. Servereturerna skulle sticka rakt upp i taket, blockeringarna segla utanför pingishagen. I squash kan man som medelålders knalla in från gatan och efter ett par år avancera på Sverigerankningen.

Vad jag vill säga med det (förutom att jag hade svåra servar!)? Att pingis trots allt är den coolaste och konkurrenskraftigaste racketsporten. Och att jag har ett revanschbehov efter ungdomsscener när volleybolltränaren i Avesta, när träningstider skulle fördelas, skrek till min lagledare att han kan ta med sig sina pingisspelare och träna dem i sitt garage. Sådant sätter sina spår. Och den här gången fick squashen betala för det.

onsdag, februari 11

The year of the (heart) cat

Varje avsnitt är som att återigen kliva in genom Centralblockets portar. Knivskarpa bilder på män med molande käkar, en melankolisk mamma som nynnar en persisk vaggvisa till en nyopererad bebis och kirurgen med de långsamma rörelserna och den minimala mimiken. Ja, alla minnen och mardrömmar från tiden i Lund när Aron opererade sitt tre veckor gamla hjärta kommer tillbaka.

Jag känner det som en plikt att titta på SVT:s serie Rakt in i hjärtat. Jag vet inte riktigt mot vad, men förmodligen är det som en del i en förväntad bearbetning. Ju längre tiden går blir det allt mer overklighet. Jag vet att jag varit där men har inte en aning om det var ett år sedan eller om vi var där i förra veckan. Man blir bra på att lägga saker åt sidan. Bita ihop, tuffa på.

Men varje torsdag klockan 21, när speakerrösten från hon på Antikrundan börjar berätta om barn med hål i hjärtat, stannar tiden. Fick de molande käkarna bestämma skulle jag stänga av på studs. Men det ger trots allt ett visst lugn att återse kirurgen som opererade Aron. Jag är ju övertygad om att han är världens bästa hjärtkirurg och sådana ska såklart få all tevetid i världen. I ett par bildrutor skrattar han till lite. Det var den enda ljusglimten under den där månaden i Lund, när man lyckades få den minimala mimiken på kirurgen att skratta till lite. Därefter: bita ihop.

Nu har det gått drygt ett år sedan Aron lämnade Lund i ambulansflyg. Han mår bra och den senaste hjärtkontrollen var så lyckad att vi inte behöver besöka kardiologerna på Karolinska på 1,5 år. Tuffa på. 

När jag skriver det här har jag Al Stewarts The year of the cat på repeat. Varje barn som opereras i Lund får en hjärtkatt som någon vänlig själ virkat och skickat till sjukhuset. Arons har svarta styngn över hjärtat. Den är grön och vit och det ser ut som den sover. Men den lever. Precis som Aron. 

fredag, oktober 10

Den estetiska kärvheten



Det var inget man pratade om egentligen. Visst var han - eller är det inte egentligen en hon? - något som nämndes då och då. Men det var kort och av karaktären att den jäveln skulle man passa sig för. Älven var ström och svart och svinkall. Möjligen kunde han användas till att planka in till dansbanan Strandbacken, men då måste man vara bra luspank och duktigt buggsugen om ett dopp skulle motiveras. Skrämselpropagandan fungerade, älven var inget man hoppade i i onödan.

När jag nu för tiden använder motorsåg om vintrarna för att få komma ner i det där svarta och suveräna spat känns det som jag missade något under barndomen i Avesta. Ja, egentligen är det naturligtvis min bror som håller i sågen medan jag står bredvid och kontrollerar om det inte går att dra upp byxorna bara lite till. Och ja, jag förstår att ni tänker på Göran Greider nu. Hur han Twittrar bilder på Dalälven i solnedgång och beskriver det som ett manifest.



Jag har inget emot det. Älven är ett slags manifest. Men min älv handlar mindre om historia och hur 30 miljoner stockar flottades på 50-talet. Eller som när en bekant drömskt berättar att de som bygger om kraftstation i Avesta är de bästa arbetarna vi har i det här landet. Nej, det handlar mer om den estetiska kärvheten. När allt är fjäderlätt Instagram på stränder som badar i vitt ljus är det tyngden i barrskogsfond och svarta strömmar som snärjer mig. Jag kan inte få nog, jag bara måste hoppa i älvjäveln en gång till. Som en annan kärring mot strömmen. Om inte annat för att få lägga upp en #älvfie på Instagram. 


lördag, april 19

Pappadagar – samtal i Svenska kyrkans öppna förskola

Eftersom det måste vara rättvist följer här en variant på föräldraledighetsdikten som Frank fick för fem år sedan


Oj, går han redan
Trots den, hur ska man säga, tuffa starten
Ja, tänk att man kan operera så små
Otroligt vilka vetenskapliga, som man säger, språng

Du är från Dalarna, visst var det väl så
Jag har en kompis därirån
Han bor i Nacka nu
Men vem gör inte det

Han åkte Vasaloppet i år
Eller åkte och åkte
Som att gå på vatten
Till och med Jesus hade vallat bort sig

Nej, det är klart.
Det är ju stort - Dalarna
Hur ska man kunna känna alla där
Men Kalle Moraeus är mäktig

Ja, han heter Aron
Nej, inte efter Sorkin
Efter Moses storebror
Israels förste överstepräst

Han som hade, hur säger man
Talets gåva
Ja, jag skojar lite
Men vem gör inte det

onsdag, november 27

Sekten är värst i Säter

















 


 





Säters kommunslogan - Jag är tokig i Säter - är bäst i Sverige. Det framkom 2011 efter en tävling där Lasse Åberg var juryordförande. Efter Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga kommer kommunen inte längre undan med självironiskt skojeri. Det är dags för Säter att byta slogan.            


Jag är tokig i mina barndomssomrar i Säter. Det var visserligen där farmor skapade min ormfobi och nekade mig glasstrut vid Ljusterns badplats. Men det var också i Säter farmor möblerade om i den pedantiska arbetarklasshallen, tog fram två skärbrädor och en taxtuggadplastboll och döpte om sig till Jimmy Conners och mig till Björn Borg. Jag tror man kan säga att det var i den hallen jag vann mitt första DM-guld i pingis. Och vad är väl snokar och strutar mot livslång racketnostalgi.    

I somras stod jag på ett barnkalas och pratade om Säter. Det är väl inget jag i vanliga fall pratar med mina barns dagiskompisars föräldrar om, men det här vart ingen vanligt samtal om sockerpolicy på förskolan och ombyggnad av funkisvillan. Föräldern var författaren och journalisten Dan Josefsson. Han berättade att han höll på att skriva en bok om hur hela Säters sjukhus kunde köpa Thomas Quicks lögner och teater i så många år. Hur sekten i Säter kunde skapas och övertyga ett helt rättsväsende.

Jag som är Quick-galen hade fått storfångesten i fiskdammen. I tre timmar stod jag i ett hörn på kalaset och berättade om mina barndoms somrar i Säter och ställde frågor till Dan Josefsson: Den där snuten, Seppo, han är inte supersmart va? Åklagaren, van der Kwast, tror han verkligen fortfarande att de gjorde rätt? Och visst är det väl underligt att en sådan smart snubbe som Claes Borgström hamnade i lag med Kwast och co?

Dan svarade muntert på alla frågor. Men ett svar sparade han. Det som är boken Mannen som slutade ljuga sensationella slutsats. Att det var en äldre dam i en våning i Vastastan som styrde cirkus Quick. Hon hette Margit Norell. Hon var en lika ensam som karismatisk psykoanalytiker som tog emot sina patienter i en hemmasnickrad terapisoffa i Freudiansk stil. Där satt hon och styrde sina marionettdockor med osynliga trådar som sträckte sig från Vasastan till Säter.

Margit Norells teori gick ut på att traumatiska barndomsminnen kunde förträngas. Men att hon hade ett terapeutiskt recept för att avtäcka minnen. Teorin gällde även på vuxna människor. Man kunde mörda bestialiskt, glömma allt och sedan kom Margit, och hennes lärjungar, och avtäckte minnena. Det fanns visserligen ingen vetskap som verifierade detta. Men Margit lyckades sälja in sitt recept till Säter och alla intressenter som var kopplade till fallet Thomas Quick.

Ja, det där har ni säkert redan sett i Dokument inifrån ikväll: Kvinnan bakom Thomas Quick. Men TV är ett luftigt medie och boken är betydligt bättre. Suveränt skriven med en sinnessjuk story. Ni som inte redan gjort det: läs den. Och om ni samtidigt sitter i Säters kommunledning: byt slogan. Med respekt för patienterna på Säters sjukhus borde ni naturligtvis ha gjort det för länge sedan, men om ni nödvändigtvis ska hålla kvar vid det självspäkande självironiska är det ändå dags att uppdatera den till, säg, Sekten är värst i Säter.

fredag, november 15

Jobblogg




























Eftersom jag har haft det lite svårt med uppdateringstakten här beslutade jag mig att skaffa en till blogg. En så kallad jobblogg. Mindre pingis och tipsextra och mer bostadspolitik och opinionsbildning.

Finns att läsa här, om man gillar sånt.

måndag, oktober 14

Ett annat liv

Det måste vara rättvist. Jag sa så som barn, menar min mamma. Hela tiden tydligen. Det fanns inget som jag inte fördelade enligt rigorösa rättviseprinciper! Själv minns jag hur jag delade upp den gemensamma godispåsen bit för bit med lillebror, för att snabbt svälja min del i ett svep. Sedan följde en timmes smörande för att även få äta upp hans andel. Snart satt jag där med munnen full av lillebrors djungelvrål, och med ett ångande rättvisepatos.

För drygt fyra år sedan bloggade jag om P O Enquist tå, nedstörtade änglar och nyfödda barn. Jag hade blivit pappa. Det måste dokumenteras. För drygt fyra månader sedan blev jag pappa till ett nytt barn. Det måste också dokumenteras. Det måste vara rättvist.

Jag borde naturligtvis ha gjort det för länge sedan, men det var inte lika lätt den här gången. Aron, som barnet heter, var ett så kallat hjärtbarn. Vi åkte hem från Danderyds sjukhus efter förlossningen och packade om väskan för en resa till Lund och en genomjävlig hjärtoperation. Resturangvagnen malde om Mannerströms omtyckta räkmacka, Ronald McDonald-hotellet väntade och allt kändes så ofantligt orättvist. 

Aron var tre veckor gammal när vi lämnade honom till det som jag då uppfattade som den alltför unga kirurgen i operationsslussen. Sedan stod tiden stilla, i en månad. Jag minns allt: varje ord, varenda kardiolog. Samtidigt är allt suddigt som i en dröm: Män med molande käkar som vankade i korridoren, kvinnan på dropp som tog ett stilla midsommarbloss i rökrutan och mamman som nynnade en persisk vaggvisa till sin nyopererade bebis.

Operationen gick bra. Aron skrevs till slut ut efter veckor av slangar, smärtstillande och sonder. Vi fick lämna Lund och Centralblockets respektingivande portar. Ängeln stannade i himlen.

Men det går inte en dag utan att jag tänker på den unga kirurgen och hans nästan löjligt långsamma rörelser och minimala mimik. Tacksamheten över en livläkares besök som får ett nytt liv att pulsera litet stabilare mot bröstet. Tårna fick äntligen liksom krulla sig.