Haneke light

Fredrik Strage beskriver i spelöppningen av sin recension av Martial Fougerons ”Min son” en idyllisk scen från filmen: Den paranta mamman dansar foxtrot med sin präktiga son till tonerna av en 60-talschanson på vardagsrumsparketten. Mamman har en oklanderligt borgerlig blus och sonen skjorta och väst. Båda ler. De tycker ju så mycket om varandra! Man kan se dansscenen som filmens nyckelscen: Psykologin mellan mor och son bor i den.

Men sonens leende finns bara i avslutningsscenen: I den dans som ses ur mammans psykopatperspektiv. I mitten av filmen finns två andra dansscener. Även i dem är mamman borgerligt parant, medan sonen är sorgligt paralyserad. Det är den mer sanna bilden av deras förhållande. I den terroriserar modern sonen med klassisk bad cop/good cop-taktik. Ena dagen belönas han med en tröstande strut choklad när han inte äter gillar söndagssteken. Dagen efter får han stryk när han petar i potatisgratängen. Ett slags instruktionsfilm, i bilder (Olivier Gourmet gör ännu en gång ett briljant porträtt över en människa med hämmad kommunikationsförmåga), över hur man bryter ner en människa. Steg för steg.

Det är som ni märker en mycket obehaglig film och vore det inte för att man sett så många andra filmer som behandlar detta tema så mycket bättre, med mindre redundans, och med en mer mångbottnad samhällskritik skulle man säkert, som Strage, ge den en fyra. Men när något så uppenbart är Haneke light kan det aldrig bli bättre än en….trea (stark, visserligen!).

Jag brukar förresten också dansa med min mamma på vardagsrumsparketten. De tre senaste uppesittarkvällarna inför julafton har vi till exempel dansat pardans till Lows "Just Like Christmas". Båda ler.