Livsstilsliberal

Redaktören för tidningen Neo, Peter Wennblad, skriver i en kommentar i inlägget nedan att han som höger inte känner igen sig i den politiska parlören. Han vill ha hjälp att placera sig (David förklarar i och för sig i samma kommentatorstråd varför liberaler inte känner igen sig i parlörer: Det är väl ett ganska typiskt liberaldogmatiskt antistrukturellt förhållningssätt att aldrig kunna se något gemensamt utanför individen och därför aldrig kunna se sig eller någon annan passa in i något mönster överhuvudtaget. Det är därför så oerhört viktigt att dessa stackars människor med fast hand erbjuds trygga, snäva och lätt kvävande strukturer.)

Men eftersom jag har träffat Peter ett par gånger är den politiska etiketten given. Han är livsstilsliberal. En gren som växt sig starkare i takt med bostadsrättifieringen av Stockholm. Livsstilsliberalen gillar marknad och när saker smakar gott. De lever efter en inverterade utilitaristiska principen: Om jag gillar gott kaffe, och har råd med det, ger det mig rätten att alltid dricka det, även om det sker på bekostnad av andra. Ty så mycket tycker jag om när saker smakar gott (gott kaffe, god choklad, en god läderinbunden bok). Livsstilsliberalen gillar sossen så oerhört lite att de varje månad letar upp en kommunstyrelse i en svensk bruksort och avslöjar att ordförande och suppleant är kusiner.